Annons:

“I also know how important it is in life not necessarily to be strong but to feel strong. To measure yourself at least once. To find yourself at least once in the most ancient of human conditions. Facing the blind death stone alone, with nothing to help you but your hands and your own head.” – Jon Krakauer

Jag var tvungen att veta, resten av mitt liv hängde på det (kanske inte riktigt, men det kändes som det). Annars skulle det kännas likt en sten i min sko som skaver. En liten sten som inte skulle försvinna förrän jag tog bort den. Det var just det jag var tvungen att göra. Som jag ville göra. Som jag drömde om att göra. Jag var tvunget att veta, hur känns det? En SUP, Yukonfloden, vildmarken, ensam.

Det var lätt att måla upp en bild kring hur det skulle bli under resan, hur det skulle kännas att vara ensam ute i vildmarken. Jag hade ju sett filmen ”Into the wild ” och det såg så mäktigt ut att vara där ute, helt själv, med naturen. Det är lätt att måla upp en förskönad bild innan resan och jag var nog en aning kaxig inför vad som komma skulle. Vad skulle kunna gå fel?

(Dag 20 -isch)
Jag klickar på min nödsändare för att checka in för kvällen, som jag gjort varenda kväll under resan. Den blinkar till snabbt men sedan lyser den inte som den borde göra. Jag trycker hårdare på knappen och mina fingrar bleknar i mitt hårda grepp kring sändaren. Hjärtat pumpar hårdare. Adrenalinet rusar genom kroppen och allt mitt fokus ligger på den lilla apparaten framför mig som för tillfället vägrar att lysa. Jag testar olika tekniker, jag trycker på knappen så snabbt jag kan i några sekunder, ett långt tryck följt av ett kort, ett kort följt av ett långt, ett löst, ett hårdare, mitt hårdaste… Inget händer. En orkester hade kunnat gå förbi utan att jag skulle märka det. Mina sinnen var uppslukade och jag stirrade intensivt på lampan som bara vägrade. att. lysa…
Min säkerhet, eller ja, min illusion av säkerhet hängde på denna lilla pryl. Om något skulle hända var detta min enda kontakt till omvärlden, mitt enda rop på hjälp. Utan den var jag helt själv. Det var jag innan med men nu var jag ännu mer själv, så själv jag kunde bli. Den natten låg jag extra vaken i tältet och lyssnade efter ljud, som om jag bara väntade på att bli överfallen av något. Jag önskade så att jag likt i ”vem vill bli miljonär” skulle ha två livlinor kvar att förbruka innan allt hängde på mig. Att ringa en vän hade då känts väldigt skönt att få göra.

Jag har aldrig haft en panikattack, men när min nödsändare gick sönder så kändes det som att en sådan låg och väntade på mig att tappa fokus och få omfamna mig in i ett stormigt hav som jag inte skulle ha kontroll över. Paniken nalkades och jag fick försöka ta kontroll över min vitala parametrar igen.

Efter att min nödsändare gick sönder blev resan inte sig lik mer igen. Nu var det bara jag här ute i Alaska, vildmarken, och det enda som kunde hjälpa mig genom denna färd var mina händer, mitt huvud. Mitt liv hängde på det. Jag fick inte klanta mig, det hade jag inte råd med. Typiskt, med tanke på att jag är väldigt klantig av mig…

TACK för att du läst detta inlägg!

Facebook: adventurecalling

Instagram: @marcusaspsjo

Om skribenten

Marcus Aspsjö

Marcus Aspsjö, en av de yngsta äventyrarna Sverige har att erbjuda. Med sina 25 år har han dock genomfört en hel del, både större samt mindre äventyr. Hans äventyrarkarriär startade då han hoppade på sin cykel hemma i Lidköping och cyklade ner till Tanzania. Över berg, jagad av vildhundar, hamnade mitt i en revolution, korsade stekheta öknar, fick amöba, korsade världens kanske tuffaste cykelland, genom stamkrig, undslapp precis ett terrorattentat. Skulle detta vara avskräckande? Tvärtom så är äventyr numera en livsstil för denna grabb. Sedan dess har han vandrat över Island, paddlat kajak till Svarta havet, vandrat över Indien och åkt rullskidor över Australien. Vad väntar här näst? En hel del! Allt kommer du kunna läsa om här i bloggen.

Liknande inlägg