Inte förvånad, tiden rusar iväg, drygt en vecka runt ekvatorn o Ecuador. Att resa med buss och ett testa på ett klassiskt varumärke som Rosa Bussarna och uppleva vad det innebär har varit en upplevelse i sig. Så vad har etsats sig fast, vad har varit mest minnesrikt under de här dagarna? Tänkte koka ner det till en stark stund och såklart är berg och natur viktiga ingredienser i den här färgstarka sydamerikanska soppan.

Städer och stora städer är för mig något som ingår i resandet, men aldrig något av betydelse som sätter alltför starka spår. Om det finns berg och natur runt hörnet, dras jag likt en magnet istället ditåt. Ecuadors huvudstad Quito är inramat av berg, inte berg i ordets rätta betydelse, utan vulkaner. Upp och nervända glasstrutar, en av de vackraste är Cotopaxi som varit arenan för VM i Adventure racing under minst två år. Ingen hund- eller multisportintresserad  har väl missat vad som skedde för två år sedan. Kanske inte vem som vann eller det idrottsliga, utan det globala intresset för gatuhunden Arthurs resa. Den Disneystoryn  har överträffat alla vår vildaste fantasi och inte minst ruckat på familjen Lindnords världsbild och livssituation.

Strax utanför Quito ligger vulkanen Pichicha på 4696 möh och efter tre dagar med att sätta upp rentvättade gardiner, tillverka spisar, fylla på matförrådet, inventera köksutrustning med crewet för de två Rosa Bussarna fick jag några timmars egentid. Tog taxi till kabinbanan. En high-tech, 6 sitsig modell-Schweiz. Upp till 4000 möh, alltså 4000 över havet, ingen lek. Sist jag var uppe på höjder som detta tog det en vecka att komma upp på 5900 möh och det var tunga meter kan jag lova. Höjdsjuka vet man aldrig när eller om det kommer. Och på Kilimanjaro kom det rejält. Så jag bara väntade på att betongkepsen och illamåendet skulle infinna sig, men ack vad jag bedrog med. Så gott som folktomt på berget, träffade några turister som var på väg ner, men ingen verkade på väg upp den här sena eftermiddagen. Siktfritt, in i dimman och mata höjdmeter, ingen aning hur mycket det var kvar. Kall,  hård lava, fick praktisera lite klass 3 klättring innan jag kom upp till toppen och ta en obligatorisk topptursbild i shorts o keps. Att stå på toppen, ”krama” röset, det fysiska målet är nått för dagen, en behaglig känsla i kroppen blandas med pirret att ta mig ner. 1999 hade vulkanen sitt senaste utbrott och större delen av Quito täcktes då av aska. Den här gången var vulkanen på sitt snälla humör och höll sig lugn, men det mörknar fort runt ekvatorn och rena storslalomsvängar nedför vulkansanden med stopp för skotömning innan dimman lättade och jag kunde springa obehindrat på kammen med den glittrande huvudstaden i horisonten. En solnedgång som fick mig att dra djupt efter andan, inledningen på den här resan är svårslagen. Det bådar gott det här för nästkommande dagar. Nu kör vi!

Om skribenten

Erik Ahlström

Skidalpinism, multisport, bergsmaraton, fjällöpning, trailrunning ja det har Erik engagerat sig i under snart 25 år. Grundare av Kebnekaise Classic, BIMM, FEM, ÅEC, Åre WAR, TEO, C2 City Challenge, Sweden Sky Race 24 med flera! Dessutom hjärnan bakom Salomon Trail Tour som bidragit till det enorma intresset för trailrunning. Lite idéer som snurrar i hans hjärna just nu - Plogga (Plocka skräp o Jogga) och Bo Outdoor, (ett modernt "sportkollektivboende" för oss som hellre är ute) Men mest känd kommer Erik alltid att vara för att ha haft flera roller i Sällskapsresan 2, Snowroller där han är en av skidåkarna gapar de legendariska orden - "Bästa svängen Hökarängen".

Liknande inlägg