Här kommer några tankar om mitt vm och Pierra Menta som var veckan efter. Alla vi skimo girls har haft VM som mål. De två första världscuperna var förberedelser och träningen var riktad mot att vara i så bra form som möjligt inför VM.

Det där med toppform är svårt. Svårt att veta när man passerat gränsen när träningen sliter mer än när den bygger. Men alla vi försökte så gott vi kunde och jag tror vi lyckades ganska bra. Och det som är så skönt att veta är att vi har fler VM, fler världscuper, och fler stora tävlingar att få testa oss, få prestera, se att vi blivit bättre.

Det är en trygghet i sig tycker jag, att jag är säker på att jag vill spendera flera år på att bli en bättre skidalpinist, förfina tekniken, förbättra konditionen och bygga upp min kropp till att bli den bästa versionen av skidalpinist jag bara kan bli. År för år blir jag bättre, ibland går det sakta framåt och ibland snabbare, men det gör inte så mycket. Jobbet i sig är en njutning. Det ger mig så mycket att hänge mig åt den sport jag älskar!

Nåväl, tillbaks till VM.

Den individuella tävlingen var startskottet av VM. Jag hade som mål att komma på pallen. Jag visste att det var möjligt, Axelle Mollaret, Laetitia Roux och Maud Mathys var de jag visste skulle bli svårslagna. Och det visade sig att så var fallet. Jag kom på en fjärdeplats. De första 90 minuterna kände jag mig bekväm, sedan gick jag in i väggen lite grann.. Har hänt förut så jag måste ta mig en funderare på vad jag ska ändra. Eventuellt måste jag få i mig mer energi.

Sedan var det partävlingen. Den är lite längre, och lite mer teknisk. Detta är riktig skidalpinism! Eftersom Ida och Fanny, Johanna och Erika har känts väldigt jämna och jag med lite taktikspel för en bra over-all rankning så bestämde vi att jag skulle stå över den tävlingen. Istället var jag ute och hejade på. Det var så otroligt häftigt att se tjejerna köra på. Vilja och styrka var det jag såg. och jag blev så glad och stolt! Vi hade 2 damlag med, de enda nationen som hade det! Girl power. 6 & 7 blev deras position.

Sprintdags!

Trots att jag har fått in väldigt få träningar specifika för just sprint så är det den grenen jag har lättast för..Märkligt nog. Kanske har jag det i blodet. Explosivitet och snabbhet. Jag gillar ju fart och adrenalin.

Jag vara några hundradelar ifrån ett guld! Mitt första VM silver!

Sedan vertikalen. Efter min korsbandsoperation för ett år sedan har jag tränat lite mindre, och kortare fartpass, med fokus på att bygga VO2 max. Och med första världscupens guld i denna disciplin var jag taggad på mer. Jag har lärt mig gilla denna form av skimo, när allt handlar om att ta sig upp snabbt och energieffektivt.

Jag ville börja sakta, vilket är nytt för att vara mig, ofta har det varit jag som gått ut snabbt. Men jag har blivit för rädd att gå in i väggen!

Jag låg 4 ett bra tag, hade koll på de tre tjejerna framför mig. Andrea Mayer ( Världsmästare i mountain running, en riktig maskin!) låg först. Maud Mathys tvåa och Axelle Mollaret trea. Jag gick ganska snabbt om Axelle. Maud var ca 20 meter framför. Det började bli långt. Jag ökade farten lite och såg att Maud började tappa på Andrea. Shit. Hoppas Maud inte släpper Andrea för tidigt! Då blir det ett stort glapp för mig att ta igen ensam. Men Maud tappade mycket och jag gick om halvvägs. Glappet var stort mellan mig och Andrea men jag försökte öka. Hanterbar mjölksyra började smyga sig på. Nu var avståndet mellan mig och Andrea 40 meter skrek en vän. Och det var ca 3 minuter kvar till målgång. Jag ökade men jag hann aldrig ikapp.

Ett till Silver!

Med mersmak så är jag nöjd med silver men längtar till den dag jag tar ett VM guld! Det finns chans!

Avslutningen på VM var stafett, tre stycken kör en bana på ca 200 höjdmeter med två byten. Ida, Fanny och jag körde. I samma ordning. Ida körde på bra, men hade lite problem med en bindning, hon kom in i byten som sexa, sedan gick Fanny ut superstarkt och jagade i kapp några sekunder. Det såg ljust ut! Men i första nedförsbacken ser vi Fanny ta de tre första portarna och sedan föll hon pga av att bindningen gick sönder. Fasen också. Hon fortsätter och gör det jättebra med en trasig bindning som hon inte kan låsa i utförskörningen. Hon byter till mig som sexa. I andra uppförsbacken så går jag om Österrike så vi slutar på en femteplats. Vi var dock osäkra på om vi skulle bli diskade eftersom Fanny missade en port i och med fallet. Vi fick ett tidstillägg som gjorde att vi slutade som sjua. Denna tävling gav mersmak för oss alla. Till nästa VM siktar vi på pallen!

Ja vilket VM det var. Det var helt fantastiskt att vara därnere med detta grymma tjejgäng. Vi sätter Skimo Sverige på kartan därnere! Sweden skimo girls har blivit ett begrepp.

Bara knappa veckan efter VM så var det dags för Pierra Menta. Det är den häftigaste tävling jag någonsin kört. Alla kategorier. Fyra dagar och 10 000 höjdmeter i fantastiska berg med fantastisk atmosfär, organisation och deltagare. Detta är en av de stora legendariska tävlingarna. Jag körde ihop med Laetitia Roux, som är skimovärldens svar på Marit Björgen. Hon har stått högst upp på pallen i snart 10 år. Bara det var en motivation för mig. Jag ville vara den bästa version av mig själv på denna tävling. Första dagen var fruktansvärd. Utförskörningen i meterdjupt puder fick mig att mentalt bromsa. Det var i precis denna snö som jag skadade korsbandet. Det gick fruktansvärt dåligt och jag kände inte igen mig själv. Jag åkte som en kratta. Vi kom i mål en minut efter Jenny Fiechter och Severin Port Combe. Jag var inte nöjd med min insats. Det fina och jobbiga med en partävling är ju att man inte vill förstöra för laget, och det gjorde jag verkligen denna dag. Puder som är det enklaste föret att köra i!

Nåväl. Det fanns fler dagar. Andra dagen gick bättre, nu kände jag igen mig själv utför och kunde följa Laetitia utför. Skönt. Vi tog ledningen med åtta minuter. Självförtroendet förbättrades och vi kunde känna oss ganska lugna inför tredje dagen.

Tredje dagen var en riktig njutning. Såklart är benen trötta efter en massa höjdmeter men atmosfären, bergen, folket och lag stämningen var på topp!

Även fjärde dagen var en njutning och vi tog hem vinsten!

Nu är jag hemma, sitter i soffan och tittar ut över fjällen. Våren börja komma och jag njuter av vetskapen om att jag ska ha två veckor med mycket vila och lite träning. Det är nu tiden för fina njutningsturer börjar!

/ Emelie

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras