Annons:

Nu är VM över och det känns lite tomt efter tio intensiva dagar tillsammans. Dagarna går snabbt och har bestått i att ladda, känna nervositet och förväntan, kolla materialet, massera, laga och äta mat, prestera, återhämta sig och ladda om. Att få göra det tillsammans med ett helt lag gör att både de bra prestationerna blir roligare att dela och de mindre bra prestationerna lättare att hantera eller snabbare att komma över.

Nu sitter jag på Oslo flygplats och ska försöka mig på att göra en summering och jag antar att det är bäst att jag börjar från början. Först ut var den individuella tävlingen där tjock dimma gjorde tävlingen lite extra spännande. Även fast vi sett nästan hela banan innan hade jag ibland ingen aning om var vi befann oss eller hur långt det var kvar till nästa bytesstation eller vilken placering jag låg på. Utför var det fullt fokus på att hitta rätt och se nästa röda flagga och hoppas på att inte vurpa på en sten.  Arrangören hade gjort ett väldigt bra jobb med banan med tanke på hur lite snö det fanns i området. Inför varje tävlings- eller träningsdag fick vi börja med att gå 40 min till fots med skidorna på ryggen innan vi kom fram till snön. Jag tycker att det här har sin charm i en tid när vi gör konstsnö och det till och med finns någon teknik för att blåsa bort regnmoln på himlen. Det känns mer naturligt att finns det ingen snö så får man gå tills man kommer till snön.

Under lagtävlingen två dagar senare fick vi istället strålande sol, men den här dagen gick det mesta fel för mig och Fanny. Till slut lyckades vi ändå få till en sjätteplats. Det andra svenska laget med Erika och Johanna presterade istället på topp och gjorde sin bästa tävling och låg stora delar av tävlingen före oss och slutade strax bakom oss på sjunde plats.

Jag är alltid nervös inför skimotävlingar, det är så många saker som kan gå fel eller strula för mig och jag klantar mig ofta på ett eller annat sätt. Många gånger har jag tänkt att nu går det bra och pang så missar jag något. Men övning ger färdighet och på senaste tiden har jag känt mig mer bekväm och säker i tävlingssituationen, men idrott är idrott och ibland är det inte ens dag, men med mer träning, rutin och noggrannhet går det att minimera de där dagarna då det känns som om någon sitter med en voodoodocka och leker med en.

Efter den individuella och lagtävlingen var det dags att flytta till en ny ort, Piancavallo, med snabbare tävlingsmoment. Det  fascinerande med skidalpinism är att vi tävlar från att vara ute tre-fyra timmar med stegjärn och via ferrata till sprinttävlingen där det är fullt ös i tre, fyra minuter och där ett litet misstag kostar tid och placering direkt.  Sprint dagen njöt jag av att bara vara åskådare när tre svenskor gick vidare från prologen och Emelie krigade sig hela vägen till en silvermedalj som snudd på kunde blivit guld!

Dagen efter sprinten var det vertikal vilket är relativt enkelt, men jobbigt. Det går ut på att gå så snabbt som möjligt och försöka hålla mjölksyran på precis lagom nivå för att klara hela loppet och ge allt de sista höjdmetrarna och rasa ihop efter mållinjen.  Här gjorde Emelie ännu ett väldigt bra lopp vilket resulterade i ytterligare ett silver. För mig är det alltid roligt att komma i mål och höra hur det har gått. Jag ser oftast vad som sker i tätstriden under halva vertikalen och sedan har jag ingen aning om upplösningen förrän jag är i mål och får veta. Fanny var femma i U 23 klassen och fick kliva upp på prispallen.  Jag satsade på att komma topp tio och var väldigt nära med en elfteplats och vertikalen var det lopp som jag var mest nöjd över under VM.

Igår avslutades VM med stafett och igen var det inte riktigt vår dag. Jag hade första sträckan och strular med bindningen i ett byte men går sedan starkt och växlar till Fanny som startar i ett ursinnigt tempo och går om två lag, men så händer det som inte ska hända, helt plötsligt ligger hon pladask i backen, efter att bakre bindningen bara spruckit. Emelie tar igen ifatt Österrike och vi kommer in på en femteplats, men blir sedan nedflyttade till en sjundeplats på grund av en missad port i fallet. Ett lite snöpligt slut, men VM gav ändå väldigt mycket mersmak.

Jag tycker inte om när det inte går som jag vill och att känna sig dålig och vilja förbättra sig kan vara en stark drivkraft. Men vad som känns som en ännu större drivkraft är att jag verkligen älskar den här sporten mer och mer, sammanhållningen och glädjen över att få dela det här med de andra tjejerna i laget och vetskapen om att vi bara är i början av resan. Vi är på väg att skapa något riktigt bra! Jag hoppas att sporten sprids och fler och fler i Sverige vill börja satsa på skidalpinism. Tänk vad härligt det skulle vara att ha med ett par juniortjejer och killar till nästa VM.

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg