Annons:

Norge är en rese- och äventyrsdestination i absolut världsklass. Men vad händer när man tar sig an ett par av landets största turistattraktioner och trängs med andra människor för att uppleva naturen? Vi har tagit reda på om det är värt att lägga in Trolltunga och Predikstolen på sin bucket list.

En stor platå med fläckar av snö efter den kalla som­maren, klätterselen sitter där den ska och kameran är inställd enligt rådande omständigheter. Jag tar några skutt ut på den långsmala halvstora stenen. Inom bara några sekunder sitter jag ner och dinglar med benen från Trolltunga. Utsikten över Ringedalsvatnet är magnifik, under fötterna har jag ett stup på närmare 300 meter och bakom mig står en 30 minuter lång kö med folk som vill blicka ut över kanten. Egentligen kanske det vore bra att ha en gnutta höjdrädsla inbyggt, men istället böjer jag mig framåt för att verkligen se stupet ordentligt. Ja, det kan nog vara en så där 300 meter ner till bergsplatån. Det kan nog stämma.

Vägen mellan Stavanger och Bergen, route 13, håller på att bli en utpräglad turist­väg med flera sevärdheter längs vägen. Tanken är att knyta ihop områdets restauranger, hotell, kollektivtrafik och besöksmål för att locka ännu fler turister dit. Höjdpunkterna är inte helt oväntat Trolltunga och Predikstolen. Men det finns en del mindre kända och framför allt oväntade överraskningar längs vägen.

Norges mest fotograferade sommarstuga längs route 13 mellan Preikestolen och Trolltunga.

Norges mest fotograferade sommarstuga längs route 13 mellan Preikestolen och Trolltunga.

Ett par dagar tidigare landar jag i Stavanger, kikar runt bland de 173 gamla bevarade husen i fiske- och oljestaden och tar sedan pendel­båten ut till byn Tau och Lilland Hotel. Där möter hotelldirektören Per Kristian Djuvs­land upp med en nyligen bryggd och ofiltrerad Tau Ipa. I var och varannan by brygger invånarna öl eller cider av lokala råvaror. Tau-Ipan har stått ett par veckor på flaska och Per Kristian lovar att den lättdruckna ölen är som bäst om ytterligare ett par veckor. Utanför hotellet luktar det får och byggnaden omges av berg och fjordar. Det kan nästan inte bli mer typ­iskt Norge än så här. Ölen kostar en halv förmögenhet, regnet är mer en regel än ett undantag, det är väldigt tidskrävande att ge sig ut på vägarna och norrmännen gör narr av svenskarna så fort de får tillfälle. Men trots det finns det ändå någonting som gör att Norge lockar. Det kan­ske är just därför som vi svenskar envisas att åka till vårt naboland, oavsett om det handlar om mer besökta turistattraktioner eller ge oss ut på egna turer.

På väg till Predikstolen.

På väg till Predikstolen.

Ett par mil från hotellet ligger utgångspunkten för trekken till Predikstolen, eller Preikestolen som norrmännen själva säger. Och som något slags undantag står solen högt på himmeln. Bussen stannar vid fjällstationen och det är dags att packa ner de vita franskbröden försedda med ett litet norskt pålägg. För att lyxa till det åker en av de mest norska ätbara varorna ner i ryggan: En Kvikklunsj. Höjdmeterna börjar betas av och inom bara några minuter flyger tankarna iväg när stentrappan närmar sig. Med jämna mellanrum (så sent som för drygt ett år sedan) var några sherpor från Nepal på besök för att dela med sig av sin expertis vad gäller att bana väg för turister. De rättade till stentrappan för att de årligen 280 000 turisterna ska kunna ta sig upp på ett smidigt sätt. Vägen upp till Predikstolen är väldigt fin, som en söndagspromenad i uppförsbacke men med en utsikt som man inte direkt hittar i Sverige. Stigen påminner om de mest trafi­kerade delarna av Kungsleden, brett och med tydliga indikationer på var fötterna bör plac­eras. De blötare delarna är dessutom försedda med spänger, kanske är det därför som platsen är så välbesökt. Barn som pensionärer knatar dagligen upp mot turistattraktionen och trekkar man långsamt med en del fotostopp på vägen tar det ungefär två timmar att nå målet. Det är fullt möjligt att gå upp med guide och i sådana fall rekommenderar vi soluppgångsturen tidigt på morgonen eller kvällsturen med pannlampa för att göra det ännu lite mer speciellt.

Predikstolen.

Predikstolen.

Rätt vad det är öppnar sig landskapet och Lysefjorden breder ut sig mitt framför ögonen. Längre upp på backen syns en grupp med människor vid klippkanten. Hej Predikstolen, är du redan här! Ju längre tiden går desto fler selfiepinnar hålls upp mot himlen. Men visst är det fint. Här kan man verkligen snacka om en liten ansträngning men med mycket betalt. Visst får man trängas med ett gäng turister men jag måste ändå säga att den här förmiddagsturen är helt klart värd att lägga tid på. Bara det faktum att stå längst ut på kanten med ett stup på 600 meter ner till Lysefjorden framför tårna är en speciell känsla. Det är förvånansvärt mäktigt med tanke på den lilla ansträngningen som faktiskt krävs.
Bussen rullar vidare mellan fjordarna och bergen mot Skjeggedal. Precis som vid de flesta andra Norgebesöken hänger hakan vid bröstkorgen. Det går på något märkligt sätt inte att sluta stirra. En pizza senare och sängläge blir ett faktum då morgondagen kommer att starta tidigt.

Regnet hänger i luften, lunchen är ner­packad och Kvikklunsjen ligger högst upp i ryggsäcken om energinivån i kroppen skulle sjunka hastigt. För att ta sig upp till dagens mål, Trolltunga, finns egentligen två alterna­tiv. 1: Vandring längs den vanliga leden upp och ner (cirka 1 200 höjdmeter och elva kilo­meter enkel väg). 2: Himmelstigen med in­slag av mtb-cykling, vandring och via ferrata (cirka 800 höjdmeter och elva kilometer enkel väg). Valet är lätt. Jag ställer in min lånecykel och hoppar upp i sadeln. Instruktionerna är tydliga: När två broar är passerade, lämna cykeln och börja trekka. Cykelsträckan går längs en skogsbilväg till en början och följer vattnet in i viken. Rent tekniskt är det en väldigt lätt cykling i lagom motlut och med ett par bäckar som ska passeras. Ringedalsvatnet i botten av dalen är turkost och mot de vita kalkklipporna och de gröna buskarna känns det nästan inte som att jag är i Norge. Det är mest bara fukten i luften som bekräftar det norska landskapet.

Mads Severinsen på väg upp till Trolltunga.

Mads Severinsen på väg upp till Trolltunga.

Bro nummer två är passerad och trekkingen börjar. Vandringen är helt klart den tuffaste biten längs Himmelsstigen. Den är väldigt brant, lerig och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Halvvägs upp, vid en liten turkos fors omringad av grönska och stora polerade stenar, stannar vi till och käkar smörgåsen. Blickar man upp mot klippan kan man med en gnutta ansträngning se Trolltunga. Den ser ganska obetydlig ut på avstånd. Till skillnad från turen till Predikstolen behöver man ett par rejäla skor i den här terrängen, mest för att få fäste på de stora och delvis hala stenarna. Klippan närmar sig och vi stannar till vid en skylt med via ferrata-instruktioner. Selen åker på och jag kopplar in mig.

Via ferrata på väg ner från Trolltunga.

Via ferrata vid Trolltunga.

För några år sedan fanns ett av världens högsta vattenfall här med 300 meter i fallhöjd. Nu för tiden kan man bara ana, tack vare formationerna i berget, att det har varit ett fall här. Orsaken är kort och gott att vattnet rinner i en stor pipe istället. Ägarna funderar dock på att öppna fallet en vecka per säsong för turisternas skull.

Höjdmetrarna bockas av en efter en. Via ferratan går på trappsteg som är fästa i berget vilket gör det hela väldigt enkelt. Till en början lutar det mest uppåt men efter ungefär halva klättringen går väggen mer och mer åt det vertikala hållet. Utsikten mot bergen och floden nere i dalen går inte direkt att klaga på. Sakta men säkert kommer platån närmare. Jag anar munspelsmusik och en textrad från Abba på håll. Guiden Mats D Bjørnstad gör allt för att jag som svensk besökare ska trivas och han lyckas på något märkligt sätt. Leendet finns där. Väl uppe på platån, för det är verkligen en platå, är det ungefär tio, femton minuter kvar till själva Trolltunga. Vattenpölar varvas med grönska och som från ingenstans tornar en folkmassa upp sig. Hit kommer det ungefär 40 000 personer årligen för att gå ut på den runt 25 kvadratmeter stora stenen. Den nyligen hyfsat ensamma klättringen på via ferratan byts nu ut mot en 30 minuter lång kö. När man väl sitter där längst ute på kanten, dinglar med benen och tittar ut över landskapet får man en ganska härlig känsla i kroppen.

Undertecknad dinglar med benen från Trolltunga.

Undertecknad dinglar med benen från Trolltunga.

Att ta Himmelsstigen både upp och ner rekommenderas då det helt enkelt är mycket roligare, man får variation och det är aningen färre besökare på den sträckan. Av 40 000 som årligen kommer upp till Trolltunga går närmare 3 000 av dem Himmelsstigen. Turen i sig påminner en del om den västra leden på Kebnekaise om man tänker till den fysiska ansträngningen. Rent tekniskt är den ganska lätt och med betydligt färre småstenar i jämförelse med det svenska massivet. Men den är fysiskt ansträngande och i norska mått mätt räknas den som en svart led (den tuffaste i en gradering på fyra), mest på grund av längden. Men det är fortfarande på den nivån att det inte krävs ett pannben av stål för att ta sig upp. På vägen ner kan du ta ett bad i en av kalla grytorna eller bara käka några blåbär. Har du en halv förmögenhet med dig i norska sedlar så köp en Trolltunga-öl när du kommer ner igen. Efter att ha varit ute hela dagen så smakar trots allt det mesta gott.

Men frågan kvarstår: Ska Trolltunga och Predikstolen upp på ens bucket list? Svaret är: Har du inte varit där ännu så boka in en tur, det bästa är att man hinner med båda turerna på en helg. Föredrar du att inte trängas med alla andra? Undvik högsäsong eller dra dit på vintern, stegjärn ute på själva Trolltunga kan dock vara en bra idé i sådana fall.

På väg upp till Trolltunga. Själva tungan är uppe till höger i bild.

Lunchställe eller kanske badplats på väg mot Trolltunga?

När du ändå är i trakterna av Predikstolen
Klassikerna i all ära. Men det finns en hel del andra turer att göra i närheten av Predikstolen.

Reinarknuten, 787 meter över havet: Turen tar ungefär fyra, fem timmar tur och retur att trekka. Du startar ovanför Leite mellan Bjørheimsbygd och Jørpeland längs Route 13 och går upp mot toppen. Väl uppe kan du blicka ut över Nedre Tysdalsvatnet. 10 kilometer, 430 höjdmeter.

Heiahorn, 774 meter över havet: Något tuffare än Reinarknuten. Tar cirka fyra timmar att gå. Parkera bilen vid Liarvatnet. Härifrån finns det flera rutter att välja mellan men du tar sikte på Jørpelandsheia. Sju kilometer, 470 höjdmeter.

Holtaheia, 556 meter över havet: Ett högfjällsområde med flera turmöjligheter. Här finns leder till både Lauvåsen, Svoa och Jarven. Kör mot Holtaheia utanför Holta och parkera vid vägbommen.

Flørli, 740 meter över havet: Det här är minst sagt en annorlunda tur. Ta färjan till Flørli. Börja beta av stegen i världens längsta trätrappa (4 444 trappsteg). Eller varför inte boka in dig i samband med någon av tävlingarna där snabbast uppför trappan vinner. Utsikt över Lysefjorden. Härifrån kan man gå vi­dare mot Kjerag eller Blåfjellenden.

Lysefjorden runt: Vill du göra en längre tur kan du trekka runt Lysefjorden. Det bästa är att starta i Forsand och avsluta vid Predikstolen. Det är en sexdagarstur där du får se både Flørli, Kjerag och Songedalen.

Eller varför inte ta in på Predikstolen Fjellstue och sova hängande på en klippa eller i en hängmatta nere vid vattnet? Här kan du åka zip-line, klättra, paddla SUP och kajak.

Cider på Syse Gard.

Cider på Syse Gard.

Ät och drick här
Passa på att göra ett besök på Syse Gard, en äppelodling där de producerar sin egen cider. De har tio sorters äpplen på gården men gör främst cider av gravenstein. Testa deras torra cider, oavsett om du gillar cider eller inte. Tydlig äppelsmak och känslan är mer åt vinhållet snarare än cider.

Thon Hotel Dandven är ett hotell i gammal stil och med god mat i närhet­en av Bergen. Testa deras discovery-äppelmust och deras äppeldessert.

Utsikt från Hjelmeland Spa Hotel Velvære.

Utsikt från Hjelmeland Spa Hotel Velvære.

Bo här
Lilland Hotell är ett charmigt hotell nära färjeläget i Tau. Med utgångspunkt från hotellet finns flera fina dagsturer för vandring inom några minuters avstånd; pris från 1 195 norska kronor. Vill du lyxa till det ska du ta in på Hjelmeland Spa Hotel Velvære. Det är ett spahotell i ett lugnt område med vid Jösenfjorden; rum från 1 350 norska kronor.