Annons:

Tiden rusar iväg, för ett år sedan besökte jag Lago de Orta och lovade mig själv och tävlingsledningen att komma tillbaks. Se förra årets rapport från loppet:

Ett löfte jag höll, den här gången hade jag fått förtroende att som ledare för Team Nordic Trail tillsammans med Alexander Gustafsson guida 13 svenskar i den här härliga delen av Italien.

Alex till höger i mål tillsammans med en ny vän för livet Joakim Holmgren, You never run alone

Sällskapsresan inleddes inte med orangefärgade välkomstdrinkar utan vi delade ut Clif bars i bussen från flygplatsen.

Väl framme hade ingen ro i kroppen utan ville såklart ut och känna på omgivningen. Alex hade konstaterat att även i Omegna fanns det skräp på gator och torg.

-Vem vill Plogga, (Plocka skräp och jogga) vi ses ombytta om 15 min? Sagt och gjort, alla hängde på den vuxna skattjakten. Fyllda av rörelseendorfiner och den sköna känslan av att förena nytta med nöje fyllde vi upp ett gäng påsar på nolltid.

Inte var vi nöjda med det utan bergen lockade, hur är starten på banan, underlaget? Vi tog oss i promenadtakt upp några hundra höjdmeter, såg solen gå ner bakom bergstopparna och sjön långsamt tona bort. Lekfullt, lockande nedförslöpningen gick fort, 500 höjdmeter känns  i framsidan av låren dagen efter, men det var det lätt värt.

Hotellet där vi bodde låg på krypavstånd från start och mål. Lätt byn bästa pizza och utsikt mot sjön och tävlingsarenan.

Under UTMB veckan i somras hade jag träffat en ung Salomonlöpare, Riccardo, som bor i Omegna som på fredag förmiddag guidade oss upp östra sidan av byn. 

Fredagkväll. Vi tar fram hela arsenalen med svenska flaggor och koskällor. Att vi syns och hörs kan jag lova när Edvin Karlsson som enda svensk springer iväg kl 23.00. Framför sig hade han en tur på 120 km och 7 300 höjdmeter. Speakern undrar om vi verkligen är svenskar  ”Ni ska ju vara så stillsamma och reserverade där uppe i norr”

Lördagen, raceday för oss andra och ännu mer feststämning. En efter en tassar vi iväg. Fyllda av spänd förväntan och bergsluft. Kl 07.00 82 km (5 600 höjdmeter) kl 09.00 58 km (3200 höjdmeter) och vi 34 km (2 200 höjdmeter) startar kl 12.00. Tanken är att alla klasser går i mål ungefär samtidigt o firar målgång i en stor svettig, utmattad och lycklig trailkram.

Som min vana trogen startar jag längst fram och smittas av all energi. Asfalt och uppför ut i byn, tuff start, tar ett tag innan jag hittar mitt tempo och sen kan tugga på. Springer genom små pittoreska byar, upp upp och upp, lite ner och lite på platten till toppen på Mt Croce 1 640 möh, i fjol var det dimma, i år är det sol blandat med lite höstdis, men vilken miljö! Lärkskog, barrträd med stigar som är mjuka och förlåtande, utsikten får mig att stanna upp och dra efter andan av lycka att vara här och nu. Löparsäcken är som vanligt fylld med för mycket energi och på vätskekontroller dukas det upp för fest. Jag mosar i mig det mesta, min mage tål allt. Blandar salami med mörk choklad och cola med juice. Med munnen full är det svårt att andas och tempot går ner, men så kommer sockerkicken, det klarnar i skallen och jag känner mig oslagbar, ett tag…

Kommer jag slå förra årets tid, ingen aning, spelar ingen roll. Utrustningen fungerar klockrent, är så otroligt nöjd med mina Salomon Sense Ultra, inte undra på att dom har sålt slut överallt, en riktig höjdarsko! Rena serpentinlöpningen, flyger utför stigarna, jag och en senig Italienare ljuter i kapp, det här är vuxenlek på riktigt, backen tar aldrig slut, mina lår börjar däremot ta slut. Och inte bara dom, det börjar sticka i vaderna, en pirrande olustig känsla, kramptendenser. Mular i mig fyra Cliff blocks och drar ner kompressionsstrumporna.

Yes jag lyckades mota krampen i porten och lyckades passera två italienare när jag långspurtar in mot målet och blir mottagen som en hjälte av publik och speaker.

Det tuffade på riktigt bra, 4.49 h och kom 53:a av 453 som kom i mål. Mäktiga insatser från alla blågula vikingar som såg ut att trivas bra på de mjuka stigarna, i de trolska lärkskogarna och jag blir inspirerad över bergsvyerna samt förälskad av de dignande matdepåerna och den Italienska gästfriheten. Vi kommer tillbaks, så räkna med mer ljud i skällan nästa år 🙂

Detta var årets sista resa som ledare för Team Nordic trail, ett härligt år då jag fått visa upp pärlor och guldkorn som ligger mig varmt om hjärtat som Kullaberg, Björkliden och Höga kusten. Det ska bli spännande att se vilka resor det blir 2018.

Läs mer om TNT:s resor här

och om loppet:

Om skribenten

Erik Ahlström

Skidalpinism, multisport, bergsmaraton, fjällöpning, trailrunning ja det har Erik engagerat sig i under snart 25 år. Grundare av Kebnekaise Classic, BIMM, FEM, ÅEC, Åre WAR, TEO, C2 City Challenge, Sweden Sky Race 24 med flera! Dessutom hjärnan bakom Salomon Trail Tour som bidragit till det enorma intresset för trailrunning. Lite idéer som snurrar i hans hjärna just nu - Plogga (Plocka skräp o Jogga) och Bo Outdoor, (ett modernt "sportkollektivboende" för oss som hellre är ute) Men mest känd kommer Erik alltid att vara för att ha haft flera roller i Sällskapsresan 2, Snowroller där han är en av skidåkarna gapar de legendariska orden - "Bästa svängen Hökarängen".

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras