Annons:

Nytt år! Halleluja! Nu ska stordåd utföras. Löften ska infrias och nya kreativa idéer ska materialiseras. Förväntningarna är höga och spänningen ligger i luften. Vad väntar runt 2018-hörnet tro? Mitt idé-jag har alltid mängder av tankar kring hur saker och ting bör vara fast det är inte alltid som mitt sinne-jag hänger med på det tåget har jag märkt. Förväntningarna får gärna finnas där men hur mycket som blir av, ja, det återstår att se.

Under hösten var det mörkt och tungt när vår hund Freja (Australian shepherd – en vall och vakthund) inte kunde/fick gå knappt under två månaders tid pga av en utväxt i ena framtassen. Mina idéer kring en aktiv höst för att stå ut med västkustmörkret kom av sig rejält. Det låter med all säkerhet ganska fånigt men det är inte speciellt kul när din bästis som alltid är med med dig ut på spring- och cykelturer, på skidäventyr och i kanoten helt plötsligt max får gå 100 meter från huset. Det är inga hundrundor att skryta med direkt. Och inte jobbar man på sin kondition direkt heller.

Under nyår åkte jag, min sambo Lukasz och Freja (som nu är fullt återställd i tassen tack och lov) upp till fjällen för att åka skidor på vertikalen och horisontalen. Freja gick fullkomligt bananas när hon fick följa med ut på skidäventyr på kvällarna. Snön sprutade kring hennes tassar när hon i 45 km/h sprang nerför de snöklädda bergen. Ren glädje i koncentrerad form. Och att hon var ivrig att hänga på nästa dag igen gjorde inte saken värre precis. Och kvällen efter det. Och kvällen efter det. Och kvällen efter det…

Under 10 dagar befann vi oss mitt i ett magiskt vinterlandskap med snötyngda träd och vitmålade vidder. Vi mötte vänliga människor vart vi än åkte och skidåkningen var verkligen mumma. Jag jobbade på min teknik och vi drack varm choklad framför öppen eld. Så otroligt vackert och harmoniskt. MEN så på hemvägen började hjärnan jobba på högvarv.

I den långa karavanen av skidboxar på fyra hjul, alla på väg söderut då semestern var över, blickar jag ut över det oändligt böljande vinterlandskapet och får en oerhörd stark längtan att stanna bilen och helt sonika kliva rakt ut i snön. Iväg från bullrande vägar och ut i skogen. Korsa snötäckta myrar och hoppa över frusna vattendrag. Låta min inre kompass leda vägen och dra in frisk fjälluft i lungorna i varje andetag. Vara där och då. I det naturliga. Det icke-artificiella.

För är det inte det vi ofta vill när vi tänker efter? Besöka platser som är naturliga. I naturen och där vi själva får lov att vara naturliga. Bara vara vi. Där vi känner tillfredsställelse och en djup känsla att vara ett med naturen? Missförstå mig rätt men jag ÄLSKAR  att åka skidor. Det är rent ut sagt askul men samtidigt så är det en ganska så artificiell upplevelse nuförtiden. Det är pistade backar. Liftar som tar oss upp till toppen. Restauranger och värmestugor där vi får känna komfort och stilla vår hunger. Allt är iordningställt för oss. Och ofta är det alldeles för mycket folk i backarna. För vem gillar inte att lägga dom första spåren i nysnön? Vem önskar inte att du skulle kunna ha HELA skidområdet för dig själv? För skulle inte njutningen bli större då och vara längre tror du? Det tror jag i alla fall.

Så vilka naturliga upplevelser hoppas du att DU får uppleva under 2018? Kanske har du redan en plan eller så tar du det som det kommer. Låter naturen ha sin gång och sin inverkan på dig när du känner att den drar i dig. Det är nog så jag vill ha det under det kommande året. Tillbaka till naturen när andan faller på.

Om skribenten

Ulrika Larsson

Första kvinna i Sverige att solopaddla hela den svenska kusten i kajak i ett svep. Fast det är ju gamla meriter vid det här laget. Strör gärna ut sin passion för outdoor och friluftsliv över så mycket hon bara hinner på hav, i berg och skogar. Gärna med en kamera i handen. Ofta ensam men gärna i sällskap av vänner, sambo och Australian Shepherd-hunden Freja. Driver foto- och filmföretaget LWimages och kajakföretaget Green Adventures. 

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras