Annons:

Alla lika. Alla olika. Man brukar prata om att skidåkarna är ett eget släkte. Att snowboardåkarna är ett annat. Att dykare är som de är och att hästmänniskor gör på sitt egna vis. Alla har vi dock något gemensamt. Passionen.

Passionen för en sport, ett äventyr, en aktiv livsstil, en viss naturtyp etc. Att göra saker på ett visst sätt tror jag inte är enbart ett individuellt val utan många gånger också frukten av omgivningens beteende. Som det här med att åka skidor tex.

För ett tag sedan var jag uppe i de svenska fjällen och åkte skidor med sambo, hund och vänner. En grymt skön vecka med alltifrån iskall snöstorm till sunkiga plusgrader till trädorienterad puderåkning. I ärlighetens namn har jag inte spenderat många dagar med skidor under pjäxorna på svensk snö och det var därför jag ganska så omgående började observera människorna omkring mig och vad de gjorde.

Take on. Take off. Take on. Take off. Take on. Take off?

Här är några exempel:

  • Det var ingen, och jag menar INGEN, som knödde sig i liftköerna. Alla väntade som små ljus på sin tur att få komma på liften. Tålmodigt och oerhört civiliserat. Inte alls som i de franska alperna där jag spenderat mest tid skidåkandes och där devisen “Själv är bäste dräng” i allra högsta grad praktiseras varje dag.
  • Folk tar av sig skidglasögonen i tid och otid. När man kommit ner från åket. När man ska åka liften upp. När man stannar i backen för en kort paus. Även när det var -15 grader kallt. Varför då?Jag förstod aldrig riktigt varför. I min värld vill man ju undvika imma och blöta googles mot kinderna. Plus att man håller ju värmen bättre om de behålls på under större delen av dagen. Eller?
  • Om svenskarna (och jo, jag är själv svensk även om jag kanske lagt mig till med lite franskt liftbeteende) hade ett förstaklassigt uppförande i liftkön kändes det oerhört märkligt att de inte behöll den gentlemannamässiga approachen när liftbommen skulle dras ner eller lyftas upp. En våg av kollektiv förlamning sköljde ofta över de som satt i samma lift som jag. Ingen, och återigen så menar jag INGEN, verkade vilja beblanda sig med liftbommen. Alla väntade på att någon annan skulle fixa biffen. Märkligt.
  • Ordning och reda. Inget snor i skägget här inte. Aldrig har jag sett en service så onödig och samtidigt så genialisk som de små näsdukshållarna som satt vid botten av många liftar. Oerhört civiliserat men också oerhört onödigt. Vad gör väl lite snor på kinden då och då tänkte jag?
  • Lyckligheten över att få tag på ett bord på lunchrestaurangen. Man vill ju inte vara en av de där stackarna som får stå ut med andras svettiga underställsdofter och tåbira av olika slag när man står i kö för att få komma in i restaurangen. Mina polare var grymt lyckliga över det faktum att vi varje dag drog vinstlotten. Och i sanningens namn måsta jag säga att det hela bidrog till att göra skidäventyret ännu bättre och fler puderåk kunde absolut bockas av med lite nytt bränsle i kroppen.

Renarna har fattat grejen. Vill man inte vara sist på käket, är det bäst att roffa åt sig bästa platsen, även om det är mitt i vägbanan.

 

Om skribenten

Ulrika Larsson

Första kvinna i Sverige att solopaddla hela den svenska kusten i kajak i ett svep. Fast det är ju gamla meriter vid det här laget. Strör gärna ut sin passion för outdoor och friluftsliv över så mycket hon bara hinner på hav, i berg och skogar. Gärna med en kamera i handen. Ofta ensam men gärna i sällskap av vänner, sambo och Australian Shepherd-hunden Freja. Driver foto- och filmföretaget LWimages och kajakföretaget Green Adventures. 

Liknande inlägg