Annons:

Visst är det en fantastisk känsla att resa långt. Men ibland finns det bästa precis framför näsan på oss, som lilla Stranda i Norge. Här finns fallhöjd, välfyllda raviner och massor av snö. Vad mer kan man önska sig?

Av: Mats Drougge

Det är en sanslös känsla att köra upp mot Stranda för första gången, lodräta fjällsidor stiger rakt ur havet och ger fallhöjdsmeter som man sällan förknippar med Skandinavien. Här har toppturer och vildmarksliv varit en del av kulturen sedan generationer tillbaka, och till för bara några år sedan var det här en väl bevarad hemlighet. Men utvecklingen har gått framåt, för här mitt ute i ingenstans, på var sin sida om en djup dalgång, ligger numera två supermoderna liftsystem. Snabbt tar de dig upp på topparna Roaldshorn och Langedalsegga, som sedan faller av med åkning i alla väderstreck. Skidguden var med andra ord generös när han modellerade Stranda. Och med ett årligt snöfall om fem meter blir förutsättningarna för episk offpist långt över skandinaviskt snitt. Lägg till att du inte behöver ta många stavtag från liften för sidecountry-åkning av bästa snitt och du förstår varför Stranda av många anses vara Nordens bästa offpist-resmål. Och skulle du ha lust för turiståkning, så ligger pisterna öde och välkrattade och väntar på att skäras sönder av dina stålkanter.

Stranda-7

Det överdådiga liftsystemet får skyllas på hybris och ett kommunalråd med mer visioner än verklighetsförankring, eftersom det saknas en stor stad i närheten. Efter utsvävningar som en kombinerad sexstolslift och kabinbana fördelat på alldeles för få gästsängar placerar sig lilla Stranda numera i topp bland skuldsatta norska kommuner.

Det är nu inget vi gråter över när vi sitter i en av de små röda gondolerna på väg upp på Roaldshornet. Tvärtom, vi är nästintill ensamma och under oss ligger pisterna tomma. Eller pister? Bergssidan direkt under liften är ibland hundra meter bred med en snirklande nedfart i mitten. Du kan med andra ord åka var du vill när det dumpat, men ändå befinna dig i skidsystemet. När vi lastat ur står vi andäktigt tysta en stund, långt där nere ser vi mäktiga Storfjorden glimma med snötäckta toppar som inramning samtidigt som våra näsor fylls av saltmättad havsluft. Vårt mål är toppen av Roalden, så vi hakar på släpliften för vidare färd uppåt och är efter en kort hajk framme vid toppröset på 1 229 meters höjd. Väl där är det bara att bestämma sida. Fältet ner mot vägen kallas Blådalen och blir vinnaren. Den mjukt rullande terrängen är fullproppade med features att hoppa från eller banka mot. Helt ensamma i detta miniparadis ger jag upp ett glädetjut.  Nästa åk blir ett dimhöljt äventyr där vi inte ser mer än ett par meter framför oss. Ett rejält molntäcke har dragit in över bergen. Vädret är minst sagt ombytligt och kan gå mellan sol och minusgrader till regn på några timmar. Det är priset man får betala för den fjordnära åkningen. När vi försiktigt tagit oss ned genom tjockan och nått trädgränsen skråar vi därför tillbaka mot backarna för att vänta ut vädret inne hos marknadschefen Ellen-Beate. Hennes huvudsakliga arbetsuppgift är att få hit fler gäster och hon är på god väg. Även om anden ännu inte är ur flaskan, har ryktet om att Stranda levererar offpiståkning av alpkvalitét spridit sig snabbt, berättar hon. Det hon har emot sig är själva är orten.

Stranda-2

Stranda är till skillnad mot så många andra skidorter inte en turistattraktion. Byn är grundad på en boomande möbelindustri och får inte första pris för varken gemyt eller kök. Det är pizza som gäller här, även om den lilla restaurangen nere i byn serverar den lokala specialiteten ”Raspeballe”, en slags kroppkakor som äts tillsammans med bacon, korv, saltat lammkött och rotmos. Nej, hit kommer man för att gå uppför och åka utför. Och där levererar som sagt Stranda i massor. Det andra kan kvitta för mig.

En som sett de fantastiska möjligheterna här är svenske Oscar Almgren, med en bakgrund i Kittelfjäll och Åre kom han hit för att leda skidpatrullen. Numera driver han växande guideverksamhet och från och med i år även en lodge för mindre grupper. Efter vår uppvärmningsdag bjuder han med oss till 1 500-meterstoppen Dalmannshornet. En tur på ungefär tre timmar med stighudar, som utgår från liftsystemet på Langedalsegga. En stor del av turen går över en bred fjällkam med utsikt över det mäktiga Storhornet. Bara vyn på väg uppför är värd en guldmedalj. Oscar berättar att det ligger en hytte i dalen på andra sidan av Storhornet och rymmer ett legendariskt bowl-åk. Det blåser bra uppe på toppen och vi skyndar oss för att komma iväg nedåt. Ett respektingivande 40-minuters åk med start i en brant, men bred öppning i sidan av Dalmanshornet. Höjdpunkten blir följa-John-åkning i en bäckfåra insprängd mellan höga, vassa klippor. Ibland är det breda snöbankar att slasha på, ibland smalnar det av i tajta korridorer. Lekstuga helt enkelt. Men det gäller att kliva av i tid, åket tar slut i ett litet vattenfall som snön inte klarat av att täcka över. Lyckliga, med adrenalinpumpen på högvarv tar vi Oscars Landrover tillbaka till skidområdet för att möta upp med en traktens visionärer. Han heter Knut Slinning och har tagit design och naturnära till en nivå som uppmärksammats internationellt. På andra sidan fjorden har han byggt upp Juvet Landskapshotell runt en bondgård med flerhundraårig historia. Där bor gästerna individuellt, i funkisinspirerade småstugor placerade på kanten av en ringlande fjällbäck. Frukost och middag äter man i den ursprunglig gårdens lada. En spännande brytning mellan ultramodernt och norsk tradition och med ett kök på toppnivå. Juvet är det perfekta stället att ladda batterierna på mellan hårda topptursdagar om man har lite mer budget att röra sig med och erbjuder halvpension samt en relaxavdeling långt över det vanliga. Annars är det Stranda Hotell som gäller, dit vi återvänder dagen efter. Det är här vi har vårt basecamp. I den nyrenoverade lobbybaren är det ett skönt häng på helgerna och restaurangen levererar kompetent service.

Stranda-4

Lite stela efter gårdagens åkning, satsar vi på ännu en dag på Langedalsegga. Innan vi kliver in i liften kollar vi att våra transcievers fungerar som de skall. Skiers left är är full av raviner, vilka konstant fylls igen med vinddriven snö. Så trots att det gått fyra dagar sedan senaste snöfallet kör vi orörda linjer. Det gäller dock att vara vaksam på lavinfaran eftersom hangen kan byggas upp rejält när vinden ligger på. Efter ett par timmar finns nämligen inte ett spår av våra tidigare åk. Naturligtvis kör vi en och en när vi är i de exponerade delarna. För Stranda må vara en lekplats, men konsekvenserna kan bli ödesdigra för den som inte visar respekt för ett instabilt snötäcke. Här är det verkligen så att det räcker med ett par stavtag för att du skall vara på väg mot ett högriskområde, vilket kan vara lätt att glömma efter ett par dagar av lugnt väder och gammal snö. Men snödriften ned i rännor och raviner är också vår bästa vän och vi småspringer nästan utefter landsvägen för att komma tillbaka till liftsystemet för att komma upp igen. Målet är fyra rundor under den korta februaridagen.

Stranda-5

När vi går tillbaka utefter landsvägskanten efter ett åk, påminner vi oss om att det är Stockholms sportlovsvecka och high-fivar när vi glider rakt in i den tomma sexstolsliften för vidare transport uppåt, för ännu en runda i lössnöparadisets välfyllda raviner. Att vi bara är två timmar med flyg från vår huvudstad, med en ytterligare timme i hyrbil, gör det hela desto underligare. Stranda är en perfekt destination för en långweekend, så länge du är intresserad av att åka utför. Här är det bara du och berget, precis som det skall vara…

Artikelförfattaren Mats Drougge

Artikelförfattaren Mats Drougge.

 

 

Liknande inlägg