Annons:

Då var man ur startgroparna. Lite efter de andra men jag ska nu dela mitt första inlägg här på bloggen. Jag älskar att skriva, sätter gärna händelser och känslor i text, men då för min egen skull. Inte med avsikt för att någon annan ska läsa, värdera och beröras. Men för att detta inte ska bli ett djupt rotande i mina känslor, ett abstrakt skrivande stycke, så är det just förra helgens tävlande som ska få återberättas. En 1300 fallhöjdsmeters varvbana i Bjorli.

Tanken var att tävlingen skulle ha gått i Romsdalen, nära där Emelie bor. Men på grund av snöförhållandena så flyttades tävlingen till lite högre höjder, Bjorli. En varvbana i pisten tänkte jag. Nä en varvbana på 430 fallhöjdsmeter i spårad terräng med moment som skidor på ryggsäck och det härliga ”Romsdals pudret” som tävlingsledaren beskrev det, nedför. Tjock snötäcke som med hjälp av plusgrader sjunkit ihop och blivit en tung massa med ett tunt bristande skikt längst upp. Mest must ur mina ben sög alltså utförsåkningen och jag tror att det var gemene mans uppfattning.

Så gick även starten där. Emelie med sin snabba start fick en lucka direkt. Och mer än hennes ryggtavla skulle jag inte se under tävlingen. Men det må bära eller brista tänkte jag och tog några snabba tag innan spåren gick från fyra till två, för att slutligen bli ett då banan slingrade sig upp genom fjällbjörkarna. Där placerade jag mig genom hela tävlingen. För varje varv som passerade så tänkte jag ”jag klarade ju hålla de andra bakom mig ett varv” som sen blev två, som sen blev tre. Jag kunde driva på hela tiden och kände att för varje varv så blev min andra plats mer och mer betryggande. Jag vill inte stirra mig blind på placering och tider utan känslan i kroppen, även om det två tidigare aspekterna är en del av tävlandet.

Jag fick känna mig stark. Kroppen svarade på det jag ville, kunde ta i då det behövdes och slappna av när tillfällen för återhämtning gavs. Det är verkligen fränt att se hur min kapacitet har ökat på bara ett år. Hur min kropp har svarat på träningen som jag utfört. Jag är alltid bra på att hitta ursäkter i en tävling om jag går bra, detta för att inte bygga för höga förväntningar på mig själv till nästa gång. Konstigt men sant. Jag vill gärna se att det är de andra som har någon ursäkt till varför de blev slagna av mig. Trötta, övertränade, skadade, sjuka. Men jag jobbar på att mota bort den känslan genom att upplysa mig själv om att jag inte heller är i min starkaste form. Jag vill bli snabbare, uthålligare och modigare. Och det är ju just det som tävling handlar om för mig, hur långt kan jag nå?

Nu blev texten kanske lite abstrakt och någon vidare resumé av tävlingen blev det nog inte. Men vi var fem svenska jenter först som konkurrerar om att bli uttagna till VM i Februari. Mer om det får vi återkomma till då det hela är mer bestämt.

Nu är det färdig tävlat på ett tag och istället fokus på träning. Det ser jag fram emot!

/Fanny

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg