Annons:

Hemma från Ryssland med ett fantastiskt äventyr, en riktigt bra tävling och en EM-bronsmedalj med oss. Nöjda, glada och ruskigt trötta. Och helt märkligt nog hungriga på mer. 

Fantastiska bilder av Fredrik Wannerstedt 

Vad som väntade i Ryssland var inte helt klart innan. Lite oklarheter i den något knappa informationen och många spännande historier om tidigare tävlingar i Ryssland. Vi hade förstått att det skulle bli ett spektakulärt race på alla sätt. Banskissen såg lovande ut med en bra blandning av snabba vs. långa sträckor och massor av repmoment som firningar och klättringar. Vi gick på rutin och gjorde som vi brukar inför race med planering och packning av kläder, prylar, cyklar och mat. Två viktiga skillnader tog vi med i beräkningen. Ljuset, vi skulle knappt behöva några pannlampor p g a det nästan dygnslånga sommarljuset. Temperaturen, de senaste tävlingarna har vi få kämpa mot extrem värme, denna gång skulle det i bästa fall bli behagligt.

Vi packade in oss, Fredrik fotograf och alla våra prylar i Mercedesbussen, tack och lov för rymlighet och vilken bonus att kunna köra till race. Del ett av äventyret kändes som att ta sig in i Ryssland, delar av historierna vi hört handlade om just gränsen.

När vi rullar fram mot gränskontrollen är vi lagom nervösa. Vi går in i en liten gullig byggnad och en glad man kollar våra pass, frågar vart vi ska i Ryssland och skrattar. Sen åker vi vidare. Jag hinner skicka ett sms till en kompis från ett annat lag att det gått bra för oss och att vi är igenom. FEL! Slår upp blicken och inser att detta varit Finlands avskedskontroll. Men trots alla farhågor går det förhållandevis bra men något långsammare vid ryska gränsen. Två timmar senare glider vi vidare. Utan minsta aning om vad som egentligen hänt.

Två och ett halvt dygn är beräkningen på tävlingen och när starten går så drar vi iväg i kajakerna som om den kommande halvtimmen är det ända vi ska göra. Vi fortsätter ut på löpningen i ett rasande tempo ihop med fem andra lag i täten.

Första dagen går vidare i högt tempo på cykeln som varvas med kortare löpsträckor. Mörkt blir det aldrig men när nattens skumma ljus lagt sig så rullar vi in mot vad vi fått för oss är en sträcka på SUP-brädor. Det visar sig att det är två isoleringsskivor var vi fått som fordon nerför den 3km långa forsen. Paddelstilarna varieras och ändras, allt för att försöka hitta en position som är någorlunda effektiv och där ingen kroppsdel domnar bort.

En vacker 27 kilometer löpning avslutar natten, där vi hela tiden har kontakt med två andra lag och positionerna byts om vartannat. Detta håller såklart uppe humöret men också farten. Känslan av att ha ett litet övertag är oslagbar och tuppfighten pågår ständigt.

När andra dagen kommer så börjar Paddlingen, men stort P. Nu ska vi paddla ända tills nästa morgon, med avbrott för en hel del löpningar av varierande längd mellan ett par hundra meter upp till tolv km. Sträckan startar med inslag av fors vilket är kul, men också lyft vilket är tufft och tungt. Vi kämpar på och lyckas ta oss förbi de båda lagen och upp i ledning. En härlig känsla som lyfter moralen och stämningen i laget. Löpningarna där vi ska upp på öar och stämpla kontroller rullar på fint och lätt. Samtliga kontrollpunkter heter något i stil med ”On top of the hill”. Vi drygar ut ledningen bit för bit.

Skärgården som finns i Ladogasjön är otroligt fin med mängder med öar och varierande terräng och växtlighet. Här njuter vi faktiskt av banan och omgivningen.

Solen går ner och fullmånen går upp och vi märker knappt att det blir natt. Framåt småtimmarna anländer vi en större ö där 12 km löpning och några repmoment väntar oss. Vi paddlar in i en vik och ser en vajer på 10 meters höjd…det är väl inte? Det KAN väl inte vara? Det får inte vara! Men det är. Det är på denna vajer vi ska åka ut hängande i en sele och karbinhake, stämpla en kontroll och sedan klänga oss fast i vajern för att lyckas koppla loss karbinhaken och sedan hoppa ner i det 6 gradiga vattnet. Med vinnarskalle kan man göra vad som helst, tydligen. Kallt? Ja men lite grann, ni vet så där att man kippar efter andan och undrar när luften ska komma längre än övre luftvägarna, och hoppas att det är ganska snart för syret börjar ta slut.

Vi ger oss ut på löpningen och solen går upp och tinar oss. Ute på ön lyckas dessvärre de två lagen vi fightas med ta sig ikapp oss och vi är åter samlade ute på vattnet. Nu är målet nära och sista delen av paddlingen och den avslutande cyklingen blir en hård kamp om medaljerna.

Vi genomförde ett superrace och var snubblande nära guldet, men som vanligt i sport så är även Adventure Racing oftast tight hela vägen till slutet och avgörs på de små besluten.

Om skribenten

Marika Wagner

Jag trivs allra bäst på två hjul oavsett underlag, fast helst slingriga stigar upp och ner med rötter och lera. Men älskar också dagarna på havet i surfskin, till skogs i löparskorna och på berget i pjäxorna. Min dröm är att fylla mitt liv med massor av min passion för naturen, äventyr, träning, tävling och att helt enkelt bli väldigt trött . Detta försöker jag göra till min verklighet varje dag, det är inte enkelt men det är värt det. Oftast. Faktiskt nästan jämt. Jag tror att vi alla skulle behöva mer drömmigt i livet. Om än bara lite, eller så kan du göra som jag och ta i från tårna.

Liknande inlägg