Annons:

Inte en sekund har jag ångrat beslutet att köra Rockman Swimrun. Vilket race. Miljön är slående vacker, precis hela tiden och det känns som en dröm redan när båten mot starten glider ut i Lysefjorden och bergen tornar upp sig på båda sidor. Dit upp ska vi, alldeles strax. Den drömmiga känslan tar sedan aldrig slut.

Redan i höstas så kom frågan upp om att köra Rockman Swimrun. Ett 40 km bergs-swimrun i Norge, Lysefjorden. Fram på försommaren så spikades det med anmälan och ledig helg samt resesällskap. Norge, det är ju nästgårds så bila är ju en rimlig idé. Där slutade förberedelserna tills det var väldigt nära. Då började jag kolla upp ett och annat.

  1. Lysefjorden ligger i Stavanger, dit är det långt. Ca 15h i bil.
  2. På fredagsmorgon kan vi tidigast komma loss för att åka, tävlingen är på lördagen. Med tidig start.
  3. 40 km är ca lika långt som Utö Swimrun, ganska lugnt. Tidsmässigt kommer Rockman att vara närmare Ö till Ö i tävlingstid. Inte lika lugnt.
  4. Bra påläst Marika, grattis!
  5. Nu kör vi!

Hade på grund av ovan nämnda anledningar inte räknat med mycket för detta race. Ville otroligt gärna hit men tiden fanns inte riktigt med en sommar av skift- och helgjobb. Blev en hit ’n’ run. Bilade 15h över till Stavanger, anlände på natten och uppe med solen för att ta båten till start. Själen helt lugn och lycklig. Detta är bara en upplevelse. Allt för många höjdmeter för att det ska vara mitt race och utan uppladdning. De här insikterna verkade avslappnande för mig. Prestationsanspänningen uteblev och peppen för en härlig dag fick helt eget spelrum.

Inledande simning placerade oss en bit ner i fältet, oklart var. Sedan bar det redan av upp, upp, upp. Vi matade på, tuggade i oss höjdmeter i behaglig takt. Vid vändpunkten uppe på magiska Predikstolen fick vi klarhet i hur det såg ut framför. Vi var just bakom ledande herrlag. Nerför är ändå lite av en paradgren men vi bestämde oss för att strunta i dem än så länge. En bit ner fick vi en skymt av dem och kunde sedan smyga oss ikapp. Efter det höll vi ihop med lite jojo i ledningen då de var starkare simmare och vi kunde knapra oss ikapp på löpningen.

Ett av de mäktigaste ögonblicken på banan och egentligen genom alla tävlingar jag kört var en lång simning i Lysefjorden. Herrlaget vi slog följe med hade fått en liten lucka och jag låg framför Staffan i vattnet. Allt som omgav mig var kallt fjordvatten och höga stolta berg. Ett härligt stor känsla av litenhet. Av att vara en del av en otrolig och oändlig natur.

Hela vägen till den beryktade trappan hade vi mer eller mindre sällskap. 4444 steg i det närmaste rakt upp i himlen. Vi började trampa, alla fyra på led. Taktiken var att tänka takt före fart och jag kom snabbt in i en rytm som tog mig uppåt. Efter 500 steg hörde jag andetagen bakom några steg länge ner. Efter 1000 steg slog jag en blick över axeln och såg att avståndet växt något. Efter det var det bara blicken framåt. Efter 4000 steg kunde jag inte längre se dem. Nu var det dags att plocka fram viljan och köra, det var ett par timmar kvar och en betydande tuff del av banan då vi skulle upp och över ”Dragonsneck” med en efterföljande simning i en fjällsjö där temperaturen enligt rykten skulle vara ca 6 grader. Sjön var absolut kall, men efter att ha kämpat uppför länge innan var det trots allt ganska skönt. Vetskapen att nu skulle det bara vara nerför tillbaka till fjorden och målet värmde också lite.

Att få korsa mållinjen efter 8 timmar först av alla var drömmigt och helt galet. Att överträffa sig själv är för mig en oslagbar känsla, och den fås inte hur som helst när målsättningar och förväntningar är höga. Att få dela segeryra med härliga vänner med en hisnande utsikt slår bara ännu högre.

Om skribenten

Marika Wagner

Jag trivs allra bäst på två hjul oavsett underlag, fast helst slingriga stigar upp och ner med rötter och lera. Men älskar också dagarna på havet i surfskin, till skogs i löparskorna och på berget i pjäxorna. Min dröm är att fylla mitt liv med massor av min passion för naturen, äventyr, träning, tävling och att helt enkelt bli väldigt trött . Detta försöker jag göra till min verklighet varje dag, det är inte enkelt men det är värt det. Oftast. Faktiskt nästan jämt. Jag tror att vi alla skulle behöva mer drömmigt i livet. Om än bara lite, eller så kan du göra som jag och ta i från tårna.

Liknande inlägg