Jo jag lever, bloggen däremot har legat nere i fyra månader, fyra månader, det har hänt en del…. Att få tummen ur har inte varit det lättaste, men satan i gatan nu ska jag försöka få tangentbordet att glöda och jag tänkte inleda med att skriva en racerapport om förra helgen. Från Ultra Trail Lago d’Orta i Italien, 35 km med 2000 höjdmeter.

Det tog mig två dagar att i långsamt mak köra från Dolomiterna via de sanslöst vackra sjöarna Como och Lago Di Maggiore till den för mig okända sjön, längst västerut Lago d’Orta.

ultra-trail-lago-d-orta-5Två nätter i tält och att resa själv räckte bra för mig, nu ville jag träffa kompisar och väl i Orta dök dom upp; tjejligan, Malin x 2, Miranda, Anette, Edvin, Jonny och Micke. Traillovers och kaffeälskare ut i fingerspetsarna, för vem tackar nej till att dricka Cappuccino när de kostar 10-15:-

Är det budgetresa så är det, så jag går ”full in”. Arrangörerna erbjuder gratis space i gympasal, bara att ta med sig säng, kudde och sovsäck. En salig blandning av tältsängar, stenhårda tunna liggunderlag, uppblåsta monster, studsmattor och tidningspapper.

ultra-trail-lago-d-orta-3Stämningen är som alltid på topp, både vid nummerlappsutdelningen och pastaparty, alla håller på och pular med sin utrustning, delar med sig av råd, lånar ut grejor. Små triviala grejor som, tre eller två gels, kort- eller långärmat, bubblan är liten men så mysig att vara i, alla ska åt samma håll. Vi ska ut på en resa, ett äventyr, en utmaning och vi gör det tillsammans. Jag rycks med av mina fantastiska svenska vänner, av deras energi, dom som ska springa 90 km, jag är på gränsen att gå upp en klass och göra distansrekord, men ena hälsenan spökar och jag fegar ur, törs inte med riskerna med att springa 60 km, 35 duger bra den här gången.

När jag lägger mig för att sova på min  Thermarest har 90 km gänget redan varit ute i fyra timmar, ledda av sken från sina pannlampor. Jag har glömt solskyddsfaktor, lånar lite av en glad italienare, alla är ju för tusan glada, uppspelta och förväntansfulla, feststämning. Arrangörerna vill ju visa sitt område, ta oss till sina smultronställen. Det kommer bli en höjdardag och snart kommer säkert morgondimman också försvinna.

ultra-trail-lago-d-orta-6Nedräkning och sådan skön energi, publiken hejar på och speakern blandar engelska och italienska. Jag känner inte en käft, gör high five till mina grannar och resan kan börja. Jo tempot är ju såklart sjukt högt som det oftast är i lopp, jag har som vana att starta i första startled, enda gången jag ligger i topp, gillar inte kön som alltid bildas i slutet av startfältet. Det öser om löpare, spelar ingen roll, jag hittar snabbt mitt tempo, välsnitslat, banvakter överallt, vi springer asfalt för att komma ut ur byn Omegna. Äntligen stig o uppför, jag fäller ut mina teleskopstavar och börjar trycka på med hela kroppen. Spetsarna på stavarna har en tendens att fastna i den antika ”romerska stenläggningen”, lite rädd att bryta spetsar, men det funkar och jag börjar hitta en rytm. Vi tar oss högre och högre upp och så öppnar sig dimman och långt där nere glittrar sjön, bergen runt omkring ser så lockande ut, det kommer bli en bra dag… och så drar det igen igen.

Upp, ner, upp, ner, förbi små byar, passerar olivodlingar, genom bokskogar, över pass, barrskog, lövskog, mest på mjuka förlåtande stigar, påminner på vissa partiers om bokskogarna i Kullaberg. Springer på smala kammar, över ängar, kolliderar med några slokörade får och kliver i en kobaja. Kommer till vätskekontrollerna och som alltid, fest utan dess like. Risken är överhängande att du väger mer när du går i mål än när du startade, här är det inte som på många svenska lopp en halv banan som gäller. Har dukas det upp med; soppa, choklad, bars, gel, parmaskinka, ostar, apelsiner, chips, godis, russin, smörgåsar, kex, nötter, kaffe vatten, cola, sportdryck… ja rena smörgåsbordet. Min mage pallar det mesta, jag trycker i mig, fyller löparvästen med energi och fortsätter resan och hoppas att den nån gång ska klarna upp igen så jag kan se vyerna. Icke sa Nicke, dimmigt, fuktig, rå luft, så skönt med handskar och långärmat och Buff.

GPS:en säger att det inte är långt kvar, på en del ställen har jag sprungit själv, på andra i stora flockar och passerat en massa trailare, det visar sig vara 90 km löparna. Vi har alla olika färger på nummerlapparna och band runt handlederna.

ultra-trail-lago-d-orta-4Jag har växeldragit med några seniga italienare och den ena är en riktig hejare nedför, men uppför kommer jag ikapp. Under en tävling tävlar du med två personer, den framför och den bakom, att ha någon flåsandes i nacken är drygt, skönare att komma ikapp. Jag stannar, pinkar och känner att nedförslöparkanonen kommer att slå mig. Döm om min förvåning när jag kommer ikapp, han ger mig en ryggdunk och säger något glatt och jag ”sprintar” in mot mål, ständigt sneglandes bakåt, han kanske kommer. Arrangörerna har byggt ett upplyst podium efter målgång där alla löpare stannas upp och blir intervjuade. Lycklig, trött och uppspelt, lovar jag att komma tillbaks. Tror jag blev 51 av tot ca 400 löpare, 35 km, på 4 h.42 min , såklart jättenöjd, men resultatet är av underordnad betydelse. Så glad att min kropp, huvud o ben trallade på så bra.

I mål, fortsätter smörgåsbordet, alla bjuds på pasta, öl, ost och dessert. Jag går ner till sjön, läker benen och står där med vattnet upp till låren och hejar på mina medlöpare med Salomon-koskällan.

ultra-trail-lago-d-orta-7En strid ström av löpare passerar just förbi på strandpromenaden och alla skiner upp och ger mig tummen upp. Festen fortsätter, 90 km gänget droppar in, Edvin ser lycklig men sliten ut, Malin som var ute på en träningsrunda inför VM i Adventure racing vann by far, Anette och Malin körde tillsammans och föll ihop i en lycklig svetthög efter målgång,

ultra-trail-lago-d-orta-9Miranda kom i mål, kvittrandes och ingen förstod att hon just sprungit 90 km, hon såg helt oberörd ut, inte en svettdroppe, Micke kom i mål runt kl 3 på morgon men då låg jag redan i sovsäcken och längtade tillbaks till nästa år. Någon som vill med?  15, 35, 65 eller 90 km, sträckor som passar alla!

ultra-trail-lago-d-orta-2

Om skribenten

Erik Ahlström

Skidalpinism, multisport, bergsmaraton, fjällöpning, trailrunning ja det har Erik engagerat sig i under snart 25 år. Grundare av Kebnekaise Classic, BIMM, FEM, ÅEC, Åre WAR, TEO, C2 City Challenge, Sweden Sky Race 24 med flera! Dessutom hjärnan bakom Salomon Trail Tour som bidragit till det enorma intresset för trailrunning. Lite idéer som snurrar i hans hjärna just nu - Plogga (Plocka skräp o Jogga) och Bo Outdoor, (ett modernt "sportkollektivboende" för oss som hellre är ute) Men mest känd kommer Erik alltid att vara för att ha haft flera roller i Sällskapsresan 2, Snowroller där han är en av skidåkarna gapar de legendariska orden - "Bästa svängen Hökarängen".

Liknande inlägg