Det finaste med att drömma och ha visioner är att man kan leva på känslan utan att det faktiskt är vekligheten. Just nu lever jag på känslan av att imorgon, för sista gången på en vecka, kliva över mållinjen. Vi är snart där.
Stage 6, 34km, 2720+, 6.31h.
Vi blir starkare ju längre in i veckan vi kommer. Eller kanske blir mina och Erikas krämpor mer likartade? Det gör att vi håller jämt hela tiden. Samma långsamma men hållbara tempo. Uppför, utför, på platten.
Vi startade i en kylig höstmorgon. Med en böljande stig i gryningen. Lagen sprider sig ganska fort och herr topp trion försvinner snabbt ur sikte.
Men vi håller hårt i vår lärdom och går ut i ett behagligt tempo. Landar i tanken av att det är vår kapacitet som styr. Det som är så fränt när man tävlar så här många dagar i rad. En dag är ett lag väldigt starkt, nästa dag är deras ben helt slutkörda och kroppen inte alls med på noterna.
Sex dagars löpning gör sig påmind i våra kroppar nu och tanken av att få passera mållinjen imorgon som färdiga känns fantastisk. Men viktigt och inte tapp fokus på idag, här och nu. Med den här kroppen, känslan och styrkan ska jag passera gå även idag.
Dagen flyter på bra! Vi äter, dricker, samsas och peppar varandra. Vi gör det här tillsammans och det är helt fantastiskt!
Lättad av att för sista gången titta på den gemensamma banprofilen för morgondagen. En liten annan bana än först tänkt. Vädret ställer till det men jag lever på känslan av att kliva över mållinjen imorgon. Föreställer mig leenden, lättnad och lite perspektiv på det sjuka vi egentligen gjort denna vecka!
Lämna en kommentar