Annons:

Jag räknar, lägger ihop, drar ifrån. Kollar på klockan igen. Tänker att om tre minuter ska jag säga till att tjugo minuter gått och det är dags att fiska upp ett blött kex ur fickan på ryggsäcken.
Om tre timmar och tjugotreminuter är veckans kortaste dagsetapp över. Då har vi gjort mer än vad som väntar.

Stage 4 20km, 1900+, 3,42min.

Dagen kändes lätt för mig i tanken. 20km borde avverkas bra mycket fortare än de slutliga 50km som gårdagen bjöd på.
En banprofil med uteslutande uppför eller utför. Det erbjöds i princip ingen platt löpning idag. Men det var uppskattat. Skönt att inte behöva driva på steget utan bara borra ner blicken och trampa eller låta terrängen ge fart.

Kroppen är frän. Den flyttar gränser och anpassar sig efter sammanhang. 20km och 1900+ är två gånger upp på skutan och det är sällan jag gör ett sånt träningspass. Men här, mitt i denna vecka av mil, massor av höjdmetrar och löpning varje dag, blir det en återhämtningsdag jämfört med de andra.

Fortsatt medvetna om våra förbättringspunkter till gårdagen, äter vi var tjugonde minut, håller ihop humöret och går ut lugnt. Springer själv idag. Släpper förbi lagen vi tidigare dagar tampas med redan vid första klättringen.
Stressa inte av det utan låter vårt tempo styra.
Erika ursäktar sig några gånger för sina slitna framsidor, men mer självkritiska än så blir vi inte under dagen.

Sista klättringen är 2km med 650fallhöjdsmeter. Det är brant. Jag påminner Erika om att det är ingenting jämfört med klättringarna hemma i vår barndomsskog i Röbäck. Hon skrattar till och tittar upp från sin 90gradiga gångstil hängandes på stavarna.
Längre fram i skogen ser jag laget framför, blir ivrig. Vill framåt. Trampar på och känner att jag har så mycket i kroppen som jag vill få ut.
Men har lovat Erika att inte ”trava hem”. Vi brukar likna mig med en travhäst. Lite seg i början men när jag ser slutet eller hemma då kan jag fara utan och tänka.

Kommer upp till sista toppen för dagen. Blickar ut över massiven som vi i vintras åkt skidor i. Fäller ihop Erikas stavar och vi blir hejade på när de sista 3km ska avverkas.

Mål passeras. Det innebär mackor och massage, skratt och familjär stämning i målområdet. Det är fränt vad sammansvetsade man blir av att ha utmanat sig, pressat och anpassat sig efter dagen.

/Fanny

 

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras