Annons:

DAG 3, 47.3km (50km) 2600m+ (2800) 8.25h

Klockan ringer. Den är 04.45 och det är dags att släpa sig upp för dag tre,
den på papperet längsta dagen.
Igår räknade vi på tiden. Tänkte att 8h kunde vara rimligt.
Vi hade också haft lag-genomgång som bestod av tre förbättringsåtgärder från föregående dagar:
1. Jag får inte bli destruktiv och till på köpet gråta, vilket leder till att fanny får dåligt samvete bara för att hon är stark= DÅLIG lagstämning.
2. Äta mer.
3. Gå inte ut för hårt.

Klockan sju klev vi över startlinjen. Gryningen låg som en strimma i horisonten. Mellan bergen och över åkermarken. De första kilometrarna gick på asfalt och när vi senare kliver ut på en grusväg så går solen upp. Hela himlen färgas orange och jag kände inte längre någon press i att prestera. Jag vill bara omslutas av dagen, ta mig från ett ställe till ett annat, överleva.
Vi börjar lugnt. Sådär så att man börjar fundera på om det möjligen kan gå långsammare. Men vi håller oss till förbättringspunkt tre och tar det långsamt. Vaknar ikapp med dagen.
Punkt nummer två åtgärdas också. Vi, eller iallafall jag, har efter två dagar med extremt dåligt energipåfyll under loppen behövt tänka om. Jag måste ha en strikt plan. Aldrig vika från den en tum. Bestämma mig och sedan lyda. Jag bestämmer mig för att äta var 20onde minut. Det behövde inte vara mycket, en kaka oftast (okej, kanske 95% av gångerna) ibland blev det tre, ibland tappade jag räkningen. Men huvudsaken var att något skulle i. Dessutom blev de där tjugominuters blocken som hållpunkter. Hade jag tur kunde jag gå några extra steg. Snabbvila. Hitta fokuset och sluta tycka synd om mig själv. Vilket leder oss in på lyckandet av punkt 1.
Fast där ljuger jag lite, vi sprang fel när vi hade 8km kvar till mål. I en utförslöpa. Och när du varit ute i sju timmar och du tror att det är 45minuter tillbaka UPPFÖR. Då är det svårt för även den mest energipåfyllda att hålla känslorna i styr.
Men, det blir en 25minuters fel orientering vilket vi grämer oss lite över eftersom resten av dagen flutit på, relativt, friktionsfritt.
Men i mål kom vi. Jag överlevde. Idag.

Nu ligger vi i sängen. Äter mackor och försöker fundera på nya mål för morgondagen. Det är ju det som är det bästa med sju tävlingsdagar; man får en ny chans varje dag!
/Erika

 

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras