Morgonen är ljum. En skön slöja av höstluft ligger i luften och solen börjar stiga. Samling utanför tågstationen 7,45. Tio minuter senare är tågvagnarna fulla av förväntan. Mot starten, en ny dag med äventyr, utmaningar och vackra vyer.
Pyrenéerna stage run
Dag 2
37,6km, 1751+, 5,07h
Starten går. Ett glatt och någorlunda fräscht startfält ger sig iväg. Förväntar mig mer tystnad, mer stapplande rörelser och mindre onödig energiförlust ju längre tävlingsveckan kommer gå.
Men idag var det skratt, mycket prat och applåder. Jag gillar att se förväntan, nervositet och engagemang. Men jag ser fram emot dagarna då ljuden är färre, blickarna lite med flackande och stegen än mer släpande. Då förstår kanske även jag utmaningen i att springa 25mil med 15000 fallhöjdsmeter på sju dagar.
Första delen på banan är en stigning på lite dryga 700fallhöjdsmeter, böljande stig men inte enkelt. Det är övervägande ganska svårsprunget. Aldrig någon enkel transportsträcka, utan stora stenar, rullgrusvägar eller lerig teknisk stig.
Använder stavar vid vissa tillfällen vid andra är det enklast och springa utan.
Första vätskan kommer. Fyller ny dryck, vatten och sportdryck. Pressar ner ett paket kakor i ryggsäcken och stoppar en näve med torkad frukt och nötter i munnen. Tuggar samtidigt som jag börjar springa och ropar till Erika att nu måste vi köra!
Det går brant utför. Tappar all höjd vi tagit på 3km. Men utför känner vi oss starka och fick höra på startlinjen att vi var snabbast ner igår till mål. Så med självförtroende låter vi stegen rulla på och snabbt var de avverkat.
Då möts vi av en 6km lång böljande slakmota, så där sugande men inte påtagligt uppför. Kämpar på. För det får man verkligen säga att Erika framförallt har gjort. Det är ingen hejd på den kvinnans pannben. Med trötta ben, sviktande självförtroende och brist på självinsikt tar vi oss slutligen till andra drickan.
Får specialgjorda mackor för oss då vi tidigare dag nämnt att vi inte äter kött.
Stoppar de gladeligen i munnen, fyller på dryck och låter pausen bli lite längre än förra gången. Känns liksom alltid betryggande och stanna vid en station. Och trygghet och extra energi var vi ute efter.
Med energi i kroppen tar vi oss an sista stigningen, även den på 700fallhöjdsmeter. Räknar lite tider, pratar om framtiden och kommer fram till att vi borde äta oftare.
Grusväg upp. Den känns lång. Finner en lösning på hur jag kan avlasta Erikas ben. Skrattar åt hur märkligt det måste se ut om någon ser oss. Hur vi som gamla kommer berätta historien som ”när du drog mig i ett par stavar runt Pyrenéerna”. Erika håller nämligen i handtagen på stavarna, jag i trugan. Jag går framför och ger Erika en lätt skjuts framåt och helt plötsligt är vi på samma nivå. Trött men fyllda med endorfiner av att vi rör oss framåt!
Sista vätskan kommer. Äter en nutellamacka. Kommer ikapp ett flertal lag och gör en snabb klättring i resultatlistan då vi inte blir allt för långdragna vid buffébordet. Sista milen in i mål!
Den är utför. Lagom lutning genom en skog längs ett vattendrag! Inte helt enkelt men väl ute ur skogen är vi ändå välbehållna. Då väntar de sista 4km på väg och grusväg. En ”rejält brant målgång” som arrangörerna sa dagen innan på briefingen avslutar dagen. Fram med staven och Erika hänger på. Kriga. Tappar bort oss en stund bland alla smågator i den pittoreska spanska byn vi ska gå i mål i. Ser portalen och hör låten ”who let the dogs out” spelas. Den fick vi önska som låt.
Ler och känner tacksamhet över att denna dag är över. Att vi klarade det trots svackor och tunga ben!
Kliver över mållinjen, kramar Erika och ger high five med någon, ler mot en kamera och går fram till affischerna som hänger på tavlan. Läser: stage 3 – 47km and 2600+.
/Fanny
Lämna en kommentar