Annons:

Cinco, quattro, tres,
De räknar ner klockan. Vi står på startlinjen till en sju dagar lång etapp tävling i spanska Pyrenéerna. Totalt ska vi springa nästan 250km och 15000m+. Hjärtat fladdrar till i bröstet precis som när man satt sig ner i en berg-o-dal bana och bygeln spänns fast. Det finns ingen återvändo. Vad har jag gett mig in på?
Dos, Uno. GO!

Dag 1.
34,6km, 2185m+, 5.15h.

Man kliver över startlinjen och tillåter sig falla fritt. Framåt, utan att veta hur det ska gå. Hjärtat fladdrar till igen. Det enda jag vet är att ett steg framåt tar mig närmare mål.
Första stigningen på banan går längst en grusväg. Slakmota brukar vi kalla det, en backe man bara maler på i. Tittar ner i gruset och önskar att den ska ta slut. Efter nio kilometer gör den det med en matstation och en stig som svänger upp i en skog. Mellan kohagar och genom småväxt grönska tar vi oss upp.

Jag blir trött. Har lovat Fanny att inte bryta ihop. Jag har en tendens till det annars. Att bli så självkritisk och hatisk mot mig själv att jag börjar gråta. Speciellt när den ståtliga nordiska amazon som min syster är skuttar med lätta steg framför. Det känns som om jag ska dö. Men jag sväljer och biter ihop. Försöker att inte se mig själv som en av deltagarna i Biggest losers fystest. Går sådär när den tunna luften gör sig påmind när vi passerat 2000möh men jag tar fram mina stavar och kämpar på.

Och sen ser vi toppen. Vi ska upp dit och sen är nästan all stigning tagen. Ska inte säga att jag flyger upp, mer hasandes på alla fyra känns, kommer vi tillslut upp. Vyn är storslagen och nu börjar det gå utför.
Passerar nästa vätska, 16km, trycker en havrekaka och en näve nötter. Fyller flaskan med en sportdryck vars färg får mig att vilja kräkas av syntetsjuka. Sen traskar vi vidare.
Nästa etapp på banan är en fantastisk stig som slingrar sig längst en bergsvägg.
Smal och teknisk. Klättrar lite. Släpar mig. Gnäller. Fanny tålmodigt väntande.
Men det är vackert! Och vädret är perfekt. Varmt men mulet. Lite vind.
Resten av banan går. Vi springer själva hela tiden. Passerar kossor, hästar och många vandrare.
Sista kilometrarna vill aldrig ta slut känns det som. Teknisk stig i 1800 höjdmetrar neråt. Höftpartiet känns poröst. Knäna skakiga. Tillslut kommer vi ut på asfalt. Lite som att trilla ut ur en låtsasvärld. Verkligheten applåderar åt oss och vi hör våra namn i högtalare.
Över mållinjen.
Och så vet man, vi har 21,5 mil kvar.
Har aldrig förut utsatt mig för något som detta. Helt plötsligt vävs förberedelser ihop med återhämtning. Man har inte ens avslutat dag ett innan man redan mentalt är i morgondagen.
Äta nu för att orka sen. Vila. Behöver jag ens duscha?
Det ska bli så spännande att sitta kvar i denna berg-o-dalbana i sex dagar till Jag har ingen aning om vart den slutar. Bara att det kittlar i maggropen mest hela tiden.  /Erika Borgström

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras