På smala skidor i Värmland

Jag och syrran har signat upp oss till Halvvasan i år. Blir första gången för mig. Andra gången för syrran. Trodde inte jag skulle vara hemma när Tjejvasan går av stapeln (vilket egentligen kändes mest lockande ur ett distansperspektiv för en snigelåkande skåning) och tyckte att Vasaloppet kändes lite för långt. Det fick helt enkelt bli Halvvasan för det finns det både tid och ork för (hoppas jag).

Den värmländska skogen omsluter mig från alla håll och kanter.

De senaste sju åren har jag haft privilegiet (eller förbannelsen, det beror på hur man ser på det) att spendera större delen av vintern någon annanstans än här hemma. 6 av 7 vintrar har jag varit i Chamonix och hängivit mig åt skidåkning och klättring i kombination med en och annan vin chaud när tillfälle getts. Bland magiska berg har jag upplevt både njutning och skräck, white outs och oändliga vyer, pissdålig backmat och nygräddade baguetter under armen på väg hem efter en dag i fluffigt puder. Smilbanden har oftast jobbat hårt och benen har skrikit av mjölksyra. Denna vintern bestämde jag mig för att stanna hemma. För att inte gå helt upp i limningen kände jag mig nästintill tvungen att skaffa mig en morot för att stå ut med mörker och västkustregn under årets dystraste månader.

Mot solen i nedåtlut med skidor under fötterna. Fin dag i spåren.

Så under hösten har gymkortet blippats flitigt och stakmaskinen har gett mig svettiga handflator. Fast det är inte det samma som the real thing. Även om gymmet ger mig grundkondition och grundfysik så är det ibland oerhört svårt att känna en 100% tillfredsställelse när jag åker därifrån. Det är allt mycket skönare att vara utomhus och bättra på teknik och kondition i friska luften.

Även Freja föredrar utomhusmotion mot att vara inomhus. Är man en vallhund så är man.

Med tanke på att västkusten inte är så där otroligt stensäkert när det gäller snötillgång nuförtiden, så drog jag och min vän Carin en sväng till Mattila i Värmland som är ett riktigt paradis för längdåkare. Syrran hade tyvärr blivit krasslig och fick stå över denna gång. I Mattila har tiden liksom stannat. Eller kanske är det värmländsk tid de går efter? Alla har tid att stanna och prata. Allt ordnar sig och alla vi träffar är oerhört vänliga och hjälpsamma. Kurt har drivit Mattila i 37 år och kommer säkert göra det i ytterligare 37 om jag känner honom rätt. Stugorna är av varierad standard men förutom att Carin höll på att röka ut oss fullständigt en kväll när hon tände brasan, hade vi fantastiska dagar tillsammans. (5 dagar och flera duschar efter hemkomst luktar mitt hår fortfarande rök.)

Lyckliga stunder innan snöfallet började och vi fick staka i nedförsbackarna. Fostrande träning om inget annat.

Att åka längdskidor är grymt jobbigt och otroligt skönt för hjärtat och hjärnan på samma gång. I Mattila hade vi snudd på spåren för oss själva. Ingen trängsel. Bara snötyngda granar och en och annan liten vindpust. Galet vackert och ganska så kallt emellanåt. När snön stängde igen spåren för oss och pannbenet fick jobba extra hårt, det är då man känner att man lever. Med elementen som biter en i kinderna och en fin vän i spåret sidan om. Då är det inte mycket annat man vill ha här i livet. Eller ja, kanske efter ett tag att man började fundera på att det kanske inte blir två rundor i de obefintliga spåren utan att ett varv räcker, för man ska ju hinna med att äta lunch också innan det är dags för dagens andra träningspass.

Frostigt grått är det nya svarta har jag hört.

Och det är ju under dagens andra pass som Carin byts ut mot Freja och att se hennes enorma lycka när hon springer med mig sidan om spåret i full galopp med snön sprutandes under tassarna, ger mig extra kraft. En kraft som jag hoppas jag kan ta fram när det väl är dags att beta av de där 45 km i Halvvasan. Syrran – se nu till att bli kry igen. Och glöm inte ta med dig pannbenet till Mora.