Annons:

Svalbard på langs har länge betraktats som en form av norsk ”klassiker”. Säsongen 2015 försökte sig tre expeditioner på den numera cirka 70 mil långa turen. Den svensk-norska trion Maria, Martin och Narve blev de enda som tog sig hela vägen.

Text och Foto: Martin Letzter, Maria Österlind och Narve Stubbraaten Johansen

Att gå Svalbard på langs har av nordiska ”äventyrare” länge betraktats som ett eldprov.  På senare år har den redan krävande 50-70 mil långa turen över glaciärer, branta pass och havsis försvårats ytterligare av smältande och surge:ande glaciärer som lett till stor sprickbildning även långt inåt ön. I slutet av 2014 kände vi (hobbyäventyrarna Maria, Martin och Narve) att det var hög tid att återvända till Arktis. Efter flera turer till Grönland, Alaska och Sibirien föll valet snabbt på Spetsbergen och möjligheten att kryssa av denna bedrift från vår ”bucket list”. Att det dessutom var ett utmärkt ställe att kombinera långtur med topptur gjorde även att långtursentusiasterna Maria och Narve lyckades övertala den åt det skidalpinistiska hållet lagda Martin att överväga att spänna på sig en pulka. Vi satte målet till sydspetsen, höjdspetsen och nordspetsen, och kallade det en ”Spetsbergen trippel”. Startdatum blev första april 2015.

 

svalbard-19

Martin låter pulkorna och tyngdlagen föra honom utför Mosseldalen.

svalbard-4

En vanlig dag på jobbet, omgiven av Svalbards vackra fjällformationer.

Att döma av tidigare expeditioner och de norska myndigheternas beskrivning av seriositeten i ett sådant företag, skulle det krävas månader av planering och förberedelser. De logistiska svårigheterna med att vara geografiskt utspridda mellan Nordnorge, Funäsdalen och Stockholm (i kombination med vår läggning mot att fokusera tid och energi på själva turen och ej förberedande av den samma), gjorde att det fick räcka med en planeringshelg januari. Narve flög över till Sverige med ett antal nyinköpta kartor över ögruppen, och vi ritade under en effektiv tvåtimmars sittning ut en rutt baserad på de senaste satellitbilderna och israpporterna vi kunde hitta. Lite grävande i svenskarnas förråd av expeditionsutrustning resulterade i valet av två någorlunda hela tält och en gemensam löprunda runt Djurgården uppdagade att vi alla var i ungefär lika dålig form (perfekt, då skulle det bli lugnt och jämnt tempo). Vi betraktade oss därmed glatt redo för att kunna avsluta helgen med en bio och att skicka in en till synes tillräckligt seriös ansökan till sysselmannen på ön. Den 29:e mars landade vi i Longyearbyen; besökte lokala matvarubutiken och handlade upp 60 kilo torrvaror; beväpnade oss med diverse eldvapen, snubbeltråd och knallskott; och packade pulkorna. Den 1a april satte vi oss bak på ett par skotrar och bad om att få bli körda så långt söderut som lagen tillät. Svårare än så behöver det inte vara. Enda skillnaden mellan en veckolång tur och en månadslång tur är ju att man behöver packa mer mat, toalettpapper och eventuellt några fler böcker.

 

svalbard-2

Sedvanlig white out på Sydspetsbergens glaciärer under turens första halva.

Avsläppta på nationalparksgränsen mitt på Van Keulen fjorden (så långt vi kunde bli tagna med motoriserade färdmedel) spände vi på oss pulkorna och började turen söderut. De kommande 20 milen till sydspetsen och turens egentliga startpunkt, skulle också visa sig vara de tyngsta. Med fulla pulkor och veka kroppar, blev de första stigningarna svettigare än väntat. Speciellt för Martin som lyckats dra på sig en influensa precis i startögonblicket. Kombinationen av sprickfylld och svårnavigerad terräng, dåligt väder och bristfällig sikt gjorde att vi nöjde oss med endast 15 kilometer framfart per dag under den första veckan på Sydspetsbergens glaciärer och havsvikar. Det dåliga vädret gav även Martin en extra vilodag i lägret, vilket han förvaltade väl genom att utveckla ännu högre feber.  Men med vad doktor Maria glatt kallade ”aktiv ekspektans”, en stor dos pannben och än mer paracetamol arbetade vi oss målmedvetet framåt. Efter två veckor var vi i slagläge endast femton kilometer från sydspetsen. Den 15e april gjorde Maria följande anteckning i turdagboken.

 


15/4: Sydspetsen!

Farbror Melker på Saltkråkan han sa “denna dagen ett liv” och så känns det den här kvällen.  Över trettio kilometer har vi skidat idag. Tänk att vi varit på allra sydligaste spetsen på Spetsbergen! Egentligen är det ju först nu som expeditionen startar om man tänker att målet är Spetsbergen på langs men ändå så känns det så tydligt som att vi redan nått ett stort delmål! Vi har tagit oss fram genom det landskap som är mest kruxigt med sprickfyllda och surgeande glaciärer samt en hel del upp och ner… Samtidigt har vi här upplevt den finaste vildmarkskänslan. Från det att skoterförarna drog iväg tillbaka över fjorden för 15 dagar sedan har vi inte sett mycket annat liv. En grupp forskare dag 3 annars inget förutom ett hundspannsspår (och isbjörns- och fjällrävsspår). Även sparsamt med djurliv, den lilla vita storögda sälungen välkomnade oss ut på turen och sedan inget förrän flockarna av havsfåglar som gjorde oss sällskap när vi kom ut till kusten. Ändå så väldigt kontrastrika dagar, ofta white out och tung fuktig luft, snubbeltråd som isade ner och löste ut knallskotten runt lägret lite på måfå under nätterna. Dagtid passage i blindo i dimma over Hornsundsbreen, även kallad “isbjörnarnas highway”, då de passerar där mellan kusterna i sök efter föda. Lite mycket skämt om “Bamsemums” där kan jag tycka… Men även soliga dagar med utsikt over häftiga fjäll och breer. Den här sista dagen med kosan styrd söderut började som vanligt utan sikt och med lite grinig snålblåst. Gps-punkt på lägret och sedan gav vi oss av med endast lätta dagturssäckar och vapen. Utför utför, ner från glaciären. Hård vinpackad snö. Sedan blev det entré in i ett månlandskap där glaciärens svarta moränryggar mötte vindpinad kust. Lite kusligt labyrintlikt område där man inte hade någon översikt alls… Men vad fort en lite otrygg känsla kan vändas till glädje och tillförsikt. Efter att ha tryckt en rejäl havrekaka och lite (mycket) daimchoklad kom energin tillbaka och samtidigt sprack det upp, solen kom fram! Blå himmel, vita havsfåglar och frisk vind och där borta i syd; bara packis och hav!  Blev en fantastisk tur runt uddar och näs på sydkusten. Nu vänder vi norrut mot de stora breerna och fjällen! Fast först förstås cirka 20 mils backtracking genom sprickeländet…


 

svalbard-9

Maria tar hjälp av ett improviserat segel (av en Jervenduk-vindsäck) under korsandet av Van Mijenfjorden, med Svea Gruva i bakgrunden.

svalbard-5

Narve skyndar sig upp på torra land efter korsandet av den uppsprickande istäcket på Isbukta, med de surgeande glaciärerna i bakgrunden.

Tio dagar senare passerade vi återigen Van Keulen fjorden och fick så känna på ny terräng norrut. De lättare pulkorna och starkare benen gjorde att dagsetapperna ökade till närmare 30 kilometer. Terrängen blev mer okomplicerad med stora dalgångar och fin topptursterräng över de centrala delarna av ön.

 

svalbard-12

Maria och Martin jobbar sig uppför en av många ”branta” (ordet kan användas mer liberalt när man släpar på tunga pulkor) stigningar på turen.

Mot slutet av april förändrades vår omgivning igen då vi började stigningen upp mot de 1000m höga glaciärerna runt Atomfjella, högsta bergsområdet på Spetsbergen. Här väntade ett besök på Newtontoppen (1 717 meter). Annalkande dåligt väder gjorde att vi tacklade toppturen av öns högsta punkt på tre olika sätt. Maria stannade i tältet med en kaffe och god bok. Martin drog med sig Narve uppför fjällets branta västsida och försökte med fast häl ”skida” fallinjen tillbaka mot tältet. Skida är en sanning med modifikation, då den tilltagande vinden fällde och blåste honom tillbaka uppför den 40-gradiga sluttningen och framtvingade ett ålande med skidor och isyxa de första trettio höjdmetrarna. Narve, med lös häl, föredrog en flackare men ca 4 km längre nedkörning. Dock inte heller helt utan spänning med fem meters sikt i kombination med tomma batterier i gps:en, vilket resulterade i två timmars trevande sökande efter lägret där varmt kaffe och middag väntade.

 

svalbard-7

Maria och Martin i ansiktsmasksväder på centrala Spetsbergen.

svalbard-20

Maria tar för första gången på 34 dagar av sig mössan för att lufta kalufsen under inmarschen till Verlegenhuken.

Vi hade nu klarat av de komplexa vägvalen i söder och toppturerna på öns centrala del. Allt som nu återstod var en relativt okomplicerad travers av de stora och flacka glaciärerna i norr och en fin nedkörning mot kusten. Men saldot på ”tur”-kontot var uppenbarligen på minus, och vi blev tvungna att jobba varje kilometer fram till målet.

Dagen efter toppturen gjorde doktor Maria följande inlägg i sin medicinska logg:


26/4: Misstänkt underbensfraktur:

Aktuellt: Narve kraschat i utförskörning.  Status: Pat kan ej belasta på fotled. Vid inspektion ses svullnad och missfärgning kring laterala malleolen. Palpöm superiort om malleolen. Bedömning: Misstänkt distal fibula fraktur [underbensfraktur strax över fotknölen]. Doktorn rekommenderar evakuering och röntgen Longyearbyen. Pat har även utvecklat akut dövhet. Muttrar något om ”ogira att avsluta turen” och undrar hur mycket smärtlindring vi har med oss (mycket). Planering: Läkare friskriver sig ansvar och lindar fotleden hårt som tusan. Vidare utvärdering dag för dag. Pat fortsätter. Ett steg i taget…


 

I en utförskörning från ett pass, bara ett par km från Newtontoppen hade olyckan alltså varit framme och den 26:e dagsetappen fick avbrytas efter tre, fyra kilometer. Narve hade blivit påkörd av sina pulkor och vridit runt ena skidan i fallet. Vi grävde snabbt ut en platå i sluttningen och satte upp lägret, där Maria ställde sin diagnos. Benet var brutet, och distansen till slutmålet var fortfarande cirka 20 mil. Att ge upp var dock för en nord-norrman aldrig ett alternativ. Nästa dag kunde Narve fortsatt ej stödja på högerfoten, men med en hårt snörad skidpjäxa och stabiliteten från skidan och stavarna kunde han långsamt glida utför sluttningen vid lägret. Sporrad av denna realisation fanns ingen återvändo. Narves båda pulkor sattes fast efter svenskarnas och en dagsetapp på knappa 15 kilometer avverkades över glaciären Veteranen, stakandes i de ”preparerade” spåren efter turkamraterna.

 

svalbard-18

Narve biter ihop med bruten fotled medan Martin ångar på i underställ trots -15 grader, värmd av Narves två pulkor…

Dag två efter olyckan var foten ej nämnvärt sämre och ytterligare någon km kunde adderas till dagsetappen. Dag tre hade Narves stakteknik och frånskjut från det friska benet blivit så bra att vi utan större blodsvite klarade den sista klättringen uppför Trinity Hall (700 höjdmeter) och upp på den väldiga Åsgårdsfonna, som skulle bli vårt hem under de kommande fyra dagarna. Med lätta pulkor (och än viktigare: begränsad återstående proviant) utökades dagarna nu till cirka tolv timmars gång och etapperna växte upp mot 30 kilometer per dag. Allt medans de nordliga breddgraderna bjöd på riktigt kallt, ljust och klart väder. Med midnattssolen kunde vi röra oss fram till ca 21 tiden på kvällen då kvicksilvret sjönk under -20 grader på termometern. Den klara luften bjöd dock även från vår utsiktspunkt på den 1000 meter höga glaciären på spektakulär utsikt mot det blåa havet i väster, och det svaga utförslutet höjde humöret trots bristen på kaffe och ransoneringen av choklad.

 

svalbard-10

Det dagliga riggandet av snubbeltråd och signalskott runt lägret för att förhindra oväntade besök.

svalbard-14

Solig morgon på Spetsbergen.

Första veckan i maj siktades äntligen hav även i norr, och vi kunde under en spektakulär dag glida de sista 700 höjdmetrarna från glaciären och ned mot kusten genom Mosseldalen (som om ej vinrankor, i alla fall bjöd på ripa och Svalbardren). Ovilliga att tillbringa de sista dagarna vid kusten (med den ökade faran för isbjörnsbesök) i tält med ständiga vaktpass, tog vi vår tillflykt till Polheimshytta, och var nu med endast 22km till nordspetsen i slagläge för att nå vårt slutmål. Precis som vid sydspetsen valde vi en lätt approach med endast dagturssäck och vapen för att kunna minimera tiden vi exponerade oss vid kusten. Sent på kvällen den 4 maj skrev Narve följande i turdagboken:

 


4/5: Tilbake på Polheim

Vi har klart det! Spitsbergen på langs. Med bruten fot, og Martin på randonéski. Vi har sittet med beina høyt hevet og spist av restprovianten. Og vi har feira med noen rester av noe sterkt fra øverste hylle på lagerrommet. Nordspissen var like magisk som sydspissen, og fullstendig annerledes. Mye fugleliv, nysgjerrige havhester som seilte forbi med store øyne, og ishavet som slo mot svabergene. Det ble et helt maraton på oss i dag, tur retur Verlegenhuken (nordspissen). Sikkert ikke helsekost for foten, men rolige dobbelttak har vært en suksess i dag som på turen ned den store breen Veteranen og over mektige Åsgardfonna.


 

Sent på kvällen den 6 maj anlände slutligen vår lift tillbaka till civilisationen. Tre skotrar och som just hade gjort den 30 mil långa resan från Longyearbyen och såg ungefär lika slitna ut som vi. Dåligt annalkande väder gjorde dock att vilan blev kort, och klockan 02 på morgonen den 7 maj var manskap och tross surrade för den skumpiga turen tillbaka mot en ”all you can eat” frukostbuffé på Radisson Longyearbyen samt ett ”long overdue” besök på sjukhuset för Narve.

 

svalbard-23

Martin och Narve visar upp sina utrustningsfilosofier efter turens avslutning.

Som enda grupp 2015 hade vi gått hela Svalbard på langs (två andra grupper hade avbröt på grund av svårt väder och förfrysningsskador), och om än inte på det sätt vi tänkt, klarat av alla de tre delmål vi satt upp för oss själva. Det hade innan vi klev in i duschen hunnit bli 37 dagar på tur och cirka 70 mil på skidor. Tio kilo sammanlagd viktförlust och ett oräkneligt antal värktabletter. Martin hade dessutom sannolikt blivit först med att gå ”Svalbard på langs” på randoutrustning och Narve den förste att korsa Nordspetsbergen på ett ben. Maria fick den dubiösa äran att bli först att genomföra traversen omgiven av enkom idioter. Värre kan man dock sannolikt ha det. Och då Narves skada gjorde att många av de toppturer vi planlagd längst ”Veteranen” ännu står ogjorda så har vi goda skäl att snart återvända till denna arktiska pärla igen. Se upp.

 

 

Svalbard
Yta: 63 000 kvadratkilometer (jmf. Lettland, varav 65 % nationalparker och andra skyddade områden)
Geografi: Ögruppen rymmer världens tredje största istäcke (Austfonna) efter Antarktis och Grönland; Högsta punkten är Newtontoppen, 1 717 m ö.h
Nationell tillhörighet: Norge
Huvudnäring: Gruvdrift (kol) och turism
Invånare: ~2600
Isbjörnar: ~2000
Medeltemperatur vinter: -16 till -12°C
Medeltemperatur sommar: 4 till 6°C
Färdmedel: Begränsat vägnät, skoter mest populära färdmedlet

Nyfiken på vilken utrustning gänget använde? Läs mer här

Skribenterna

svalbard-22

Narve, Maria och Martin på Svalbards nordspets.

Maria Österlind
Bosatt: Tänndalen
Ålder: 35
Yrke: ST-läkare i allmänmedicin med glesbygdsprofil (Västra Härjedalen)
Turprofil: Långtursentusiast som korsat grönland på skidor, gjort flertalet längre turer i norden, samt dessutom klättrat ~ 7000 m i Sydamerika och Pakistan

Martin Letzter
Bosatt: Pendlar mellan lägenhet i Stockholm och hus med Maria i Tänndalen
Ålder: 34
Yrke: Managementkonsult på The Boston Consulting Group
Turprofil: Skidalpinist och serieäventyrare med bland annat ett ökenrally, Seven Summits på skidor samt två 8 000 m expeditioner i bagaget

Narve Stubbraaten Johansen
Bosatt: Storfossen, Tana
Ålder: 32
Yrke: Rådgivare, Tanavassdragets Fiskeförvaltning
Turprofil: Friluftsman med fler turdagar i Arktis än resten av gruppen gemensamt. Längre turer i Nord-Norge, Alaska och Svalbard. ”Fangst-höst” på Svalbards nordspets

 

Liknande inlägg