Annons:

– Adventure Racing är det typ som Triathlon?

– Ja, fast med magsjuka, lera, skavsår, brännblåsor, ormar och taggbuskar. Dygnet runt i 5 dygn. Inget konstigt, bara sånt man gillar.

Dags för Adventure Race igen, denna gång med laget Naturkompaniet Pioneers. Vi laddade upp för ett varmt och krävande race i Paraguay med långa delsträckor i tuff terräng utan mycket till vägar eller stigar. Varje Adventure Race är ett nytt äventyr. Ny miljö i ett nytt land eller nytt område med sin unika karaktär. Men ändå samma. Laget som koncept även om personerna är nya, problemlösningen även om problemen är nya. -Jaha, kunde det här också gå åt skogen. Och fighten i ditt eget huvud.

Ett Adventure Race börjar på många sätt redan på hemmaplan. Det ska packas mängder med prylar och valen vi gör kan bli ganska viktiga sen. Vilken ryggsäck? Nya strumpor! Hur många skor? Hur mycket lagningsprylar till cykeln? Vilken racemat? Och allt i ett ständigt krig mot viktbegränsningen på flyget.

Resan över halva jorden eller mer är också en avgörande faktor. Dels att hålla kroppen på topp, äta så fort vi får chansen och hoppas att benen överlever att bli inklämda o tvingade att vara blixtstilla i alldeles för många timmar. För att inte tala om den allvarliga form av sittpest jag brukar få. Sen håller vi alla tummar och tår vi har samt ber till alla möjliga gudar och väsen att väskorna ska komma fram.

Denna gången landade vi i Asunción, Paraguays huvudstad i hyfsat skick och med alla väskor och lådor med oss. Överraskande och glädjande. Trots både vana och mental förberedelse för vad som komma skulle slogs vi av värmen och fukten. Det känns faktiskt helt orimligt att det ska gå att ens röra sig i dessa förhållande. Jag tror inte att jag hann vänja mig egentligen, mer som att jag glömde bort det mitt i allt annat som skulle fixas.

Vi hade en ovanlig lugn och sansad registrering och packning av material i de speciella växlingsboxarna som man sedan ska komma att återse mellan racets delsträckor där vi byter gren. Här gäller det att vara noggrann och göra rätt, annars kan de hända att du får springa i cykelskor eller paddla med en trekkingstav. Om det skulle inträffa så skulle vi lösa även det.

Starten gick 8:30 på måndagmorgonen med en kort sprint på stranden, inför stundande 9h paddling. Värmen var redan kvävande men ändå på uppgång. Första sträckan tycker jag alltid är magisk. Finns så mycket förväntning i det och så många timmar av det bästa som finns framför mig.

Första dygnet bestod av lång och bitvis ruggigt svårmanövrerad paddling i strömmande vatten på en krokig flod. Vi hittade en bra teknik att drifta i kurvorna med vår kajak som mest av allt betedde sig som en intvålad badanka. Men värmen kom och tog flera av lagmedlemmarna redan här. Och när nästa gjorde en större insats för att hålla oss på banan gick även den åt. Slutsumman av detta var 3 värmeslagna grabbar som under kommande trekkingsträcka gick en tuff match.

Vi körde på och med stora gemensamma lagkrafter tog vi oss ut på cyklingen och uppför de inledande backarna. Ett stort mått av försiktighet för att inte koka oss i de ärkekokare till varma backar vi passerade höll oss flytande men tiden tickade och när mörkret föll hade vi inte många minuter till godo för att ta oss igenom cyklingen i tid. Då slog attackmagsjukan från den mörkaste delen av helvetet till med full kraft. (Eventuellt var den mörka delen av helvetet till litet stänk av kobajs på en vattenflaska) Jag var fullständigt borta. Magsäcken hängde på utsidan och färgen i ansiktet fick snö att verka färgglatt. Nu var det grabbarnas tur att ledsaga ett okontaktbart spöke framåt. På grund av det för tillfället aktuella färdmedlet cykel kräver ett visst behåll av balans och detta var något jag inte hade så beslöt vi att sova ut det värsta. Efter 3h var vi på väg igen och i takt med att solen gick upp var det även soluppgång i min kropp. Så snart jag kunde få i mig vätska och energi igen var det all-up på min front. Plötsligt kändes det som att jag aldrig varit så stark som just där och då. Och detta mina vänner är en av de starkaste delarna av Adventure Race.

Din normala magsjuka på hemmaplan lämnar dig fullständigt utslagen i sängen i 1-2 dygn och sedan ytterligare ett gäng dagar som troligen den ynkligaste personen i världen. I djungeln blir det annorlunda, snabbt ner, snabbt upp och sedan bara vidare och framåt mot mållinjen.

Kommande 3 dygn tog vi med med- och motgång. Kämpade i och mot värmen. Sov någon timme mitt på dagen och försökte håll farten i den 35 gradiga svalkan på natten. Hela tiden med blicken högt och riktad framåt.

Den mest magiska upplevelsen var en 22 timmar lång paddelsträcka som hade allt och lite till. Började med två kilometer rakt genom bushen, tätt, trångt och taggigt i starkt strömmande vatten.  Att vi tog oss ut levande efter två timmar var lite av en överraskning. Då visste vi inte om det skulle fortsätta i samma stil eller om det skulle öppna upp sig. En snabb överslagsräkning gav att sträckan i annat fall skulle ta 180 timmar. Då skulle vi i så fall missa flyget hem. Typiskt. Som tur var visade det sig att den värsta växtligheten var över. När mörkret föll, månen gick upp och stjärnorna fyllde himlen var det lätt att glömma att detta var den fjärde natten på racet.

Guarani Expedition Race– 500 km of fun (and more)

 

Om skribenten

Marika Wagner

Jag trivs allra bäst på två hjul oavsett underlag, fast helst slingriga stigar upp och ner med rötter och lera. Men älskar också dagarna på havet i surfskin, till skogs i löparskorna och på berget i pjäxorna. Min dröm är att fylla mitt liv med massor av min passion för naturen, äventyr, träning, tävling och att helt enkelt bli väldigt trött . Detta försöker jag göra till min verklighet varje dag, det är inte enkelt men det är värt det. Oftast. Faktiskt nästan jämt. Jag tror att vi alla skulle behöva mer drömmigt i livet. Om än bara lite, eller så kan du göra som jag och ta i från tårna.

Liknande inlägg