Jag är bäst. På vad?

Jag hade ett fint ögonblick med Lykke, 5 år, här om veckan. Jag frågade henne vad hon var bäst på och utan den minsta antydan av tvekan svarar hon ”pyssla!” Sen vänder hon sig mot mig och frågar ”och du, vad är du bäst på?” Jag skruvar på mig lite besvärat och hjärnan går på högvarv. Rackarns, jag var inte beredd på motfråga. Vill vara en bra förebild och stolt säga vad jag är bäst på. Men vad är det?
”Jag är nog inte bäst på något” hör jag mig själv ömkligt svara. Rackarns igen.

Sen slår det mig. Att Lykke svarar pyssla är inte för att hon hävdar att hon är bättre än alla andra. Utan det är vad HON är bäst på. I sitt liv. Jag ger mig på ett nytt försök. ”Jag tror att jag är bäst på att få så många saker som möjligt gjort.” Hon tittar på mig och hennes blick säger att hon inte är nöjd med svaret.
Ett verb alltså. Att det ska vara så svårt. Orden nästan fastnar i halsen för att de känns så främmande i munnen. Harklande kraxar jag fram ”Ja just nu är jag nog bäst på att åka skidor” Direkt skriker hjärnan till mig. MEN DU ÄR INTE BÄST! Fanny är snabbare till exempel. Emelie med, och Ida. Och en hel drös med spanjorskor, italienskor och norskor. Men Lykke är nöjd, nickar och stoppar en bit bulle i munnen. ”Jag är också bäst på åka skidor.”

Då skrattar jag åt mig själv. Jag är just nu bäst på åka skidor. I mitt liv. För det är det jag gör nu. Åker skidor. Ibland är det perioder då jag i mitt liv är bäst på relationer, på att ha det fint hemma, på att laga mat eller på att springa. Jag tror man oftare måste inventera sitt liv och se vad man för tillfället har som vision att vara bäst i. Det är omöjligt att vara bäst på allt alltid, hela tiden. Men man kan definitivt vara bäst på allt ibland. Så ta en titt på dig och lista vad du är allra bäst på. Det enda du kan egentligen jämföra det med är de övriga sakerna i ditt liv. Och har man en extra bra dag kanske man kan välja två saker att vara bäst på. Som skidor och pyssel.

Nu är vi på plats i Andorra för att världscupen går här till helgen. Det är på lördagen en så kallad individuell tävling på en bana à 1490 fallhöjdsmetrar och innehåller moment som stegjärn (inte min bästa sak i livet just nu..) och bootning (alltså man har skidorna på ryggen och går uppför) Dagarna hittills har spenderats efter bästa förmåga att toppa formen. Eller bibehålla någon form av värdighet. Det senare för min del. Paniken kryper på när benen känns tunga och höjden gör sig påmind och allt man tänker är ”måtte jag bara inte känna så här på lördag..”. Paniken över att behöva bekräfta det man redan vet; att man har långt kvar innan man får vara nöjd.

Men så försöker jag framför mig se Lykkes nöjda blick när hon visar upp sitt pyssel, hur hon trycker ett egengjort kort i min hand och stolt visar vad hon klistrat. För hur är det möjligt att inte prestera när man gör det man är allra bäst på? Så nu ska jag åka skidor och glädjas för att vara bäst.
Önska mig lycka till på min första världscup
/Erika

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg