Huvudet snurrar helt hysteriskt, huvudvärken gör det svårt att koncentrera sig och jag kan inte längre hålla kvar innehållet i magen. Som tur är har jag redan varit uppe på en av detta magiska bergs toppar, Point Lenana.

När det begav sig för en sisådär tre miljoner år sedan och Mt Kenya skapades såg det troligtvis ut ungefär som ett 7 000 meter högt Mt Fiji. Sedan dess har diverse utbrott och glaciärer gjort sitt. Kvar är eroderade klippor och en mängd dalar som sprider ut sig från topparna. Den högsta toppen som ligger på 5 199 meter har fått namnet Bastian, efter en legendarisk masajhövding, den andre på 5 188 efter hans broder Nelian. Den tredje toppen, Point Lenana, är döpt efter hövdingens son och reser sig 4 985 meter över havet. Det är så högt man kommer utan att behöva hoppa in i klätterselen och ta fram klätterrepen. Sedan måste jag väl säga att den där sista vertikala klippan, som tornade upp sig på andra sidan av glaciären sett från toppen, var mycket frestande och nu är föremål för en potentiell framtida utforskning.

Guiden Charles

Guiden Charles.

Det är bara att konstatera, jag hade dragit på mig en rejäl släng av höjdsjuka. Tur nog
 på vägen ner, men låt mig återkomma till detta, för först måste jag ta mig upp. Det finns sju olika rutter upp på Mt Kenya, varav tre ”vanliga”. Då jag inte bara ville upp på berget utan även få njuta av dess skönhet valde jag den som beryktas vara den vackraste. Från Chogoria i öst till Sirimon i väst.

Mt Kenya Chogoria lodge som vi spenderar vår första natt på ligger 2 950 meter över havet. Här borde jag kanske ha stannat en dag eller två. Främst för att acklimatisera mig något mer. Men det är även en magisk plats i sig. Husen ligger utspridda på en gräsplätt med utsikt över berget och dalen nedanför, intill ligger några vattenhål som besöks av antiloper och har man tur kan man även få syn på några elefanter. Boendet är spartanskt men bra mycket charmigare än vad jag kunde tro. Här finns ingen el men ändå duschar med varmvatten som eldats varmt i oljetunnor.

 

Mt Kenya, chogoria logde

Första anhalten, Chogoria Lodge.

Det är tillåtet att bestiga Mt Kenya utan guide, men man får inte spatsera runt på berget solo. Då jag är ensam på denna resa blir Charles Ilamau min guide de kommande dagarna. Med på köpet har jag kocken David Ilabui och bäraren Nilson Ilimiti. Det enda jag egentligen bär med mig är min kamerarygga. Lyxigt värre för en som oftast ger sig ut på långa tunga solovandringar. Då jag inte har en aning om vad kocken ska koka ihop känns det som en ren lyx. Att istället för frystorkat bli serverad en soppa av butternut, potatismos och grönsaksröra samt spenat.

Mt Kenya, Chogoria lodge

Fullmåne, men ändå stjärnklart.

Även om detta var superbt och jättegott första dagen var det mindre roligt då jag fick exakt samma mat de följande dagarna. Vegetarisk mat visade sig inte vara Davids stryka.

Efter blott en natt i detta paradis ger vi oss av nästa morgon med förhoppningen att få se minst en grupp elefanter. Jag hör dem böka i skogen och trampar nästan i deras kvarlämningar, men någon syn på dem får jag inte. Har man maximalt med otur kan elefanter vara något farliga. Men det är ännu lite värre med vattenbuffeln, som kan vara aggressiv som en tjur i Pamplona. Charles är därför beväpnad, med ett paraply. Ett utfällt paraply får tydligen buffeln att backa.

Mt Kenya-2

Vandringen upp på Mt Kenya går genom flera olika naturtyper som skiftar med höjden. Via tät bergsskog, bambuskog och efter trädgränsskogen rör vi oss vidare över hedar med gigantiska grästuvor. Även om jag inte 
är på en solovandring känns det nästan så, för trots att det är mitt i högsäsongen är vi de enda som rör oss uppför på vår rutt. Vi går inte långt denna dag, blott 350 höjdmeter
och att det är få på berget märks tydligast
när det är dags att slå läger. Lägret utgörs
bara av några få tält uppställda i små gläntor bland buskaget, det är varken slitet eller skräpigt. De enda övriga i lägret är ett litet gäng danskar som är på väg nedför. Då dagen har många timmar kvar och jag är rastlös vandrar jag ner till ett vattenfall som ser ut att vara taget direkt ur Jakten på juvelen (även om den egentligen spelades in på andra sidan Atlanten).

Då berget bär samma namn som landet det ligger i kan man tro att det är så berget har fått sitt namn, men i det här fallet är det tvärtom. Landet är döpt efter berget. För kikuyufolket går berget under namnet Kirinyaga vilket kan översättas till ”där Gud bor”. Miljön är unik, inte bara i Afrika, utan också i världen. Sedan 1997 har Mt Kenyas nationalpark världsarvsstatus och skyddas av Unesco. Tveklöst en förtjänad status. Vandringens absolut vackraste panorama möter mig när vi på dag tre vid ett krön ser ut över Gorges Valley, en djup ravinliknande dalgång. På motsatt sida rinner ett vattenfall ut från Lake Michaelson. Ett magiskt skådespel nedanför Mt Kenyas dramatiska toppar.

Mt Kenya.

Här uppe är växterna som tagna ur en Peter Jackson-fantasi. Bland alla grästuvor sticker det upp fallosliknande och tre meter höga jättelobelior med en halvmeter stora bladrosetter. Ett drömskt landskap olikt allt annat som jag har sett. Det enda djuret jag lyckas
få syn på under vandringen är klipphyraxer, ett djur som mest påminner om murmeldjur men som egentligen är närmare besläktade med elefanter. På runt 4 000 meters höjd börjar växtligheten minska och landskapet blir allt mer kargt. Natten innan toppförsöket spenderar vi vid Minto’s hut på 4 200 meters höjd. Det ska erkännas att jag vid det här laget inte mår helt bra, främst har jag en närmast bisarr huvudvärk. Trots att Charles envist sagt ”pole pole” (långsamt på swahili) kan jag inte påstå att jag hållit nere på tempot. Är det inte bättre när vi vaknar och ska ge oss av mot toppen i natt, är jag inställd på att besöket på toppen troligtvis kommer att få vänta. Men några timmars vila, mat och vatten räckte för att få mig på banan igen.

Mt Kenya.

För att kunna möta soluppgången på toppen ger vi oss av vid två på natten. Pannlampan visar sig vara direkt överflödig då hela berget badar i ljuset från månen, det är stilla och tyst. Då jag vill tro att jag har lärt mig höghöjdsläxan från igår tar jag det sannerligen lugnt denna tidiga morgon. Steg för steg, ”pole pole”.

Efter drygt tre timmars vandring, där den sista biten går över kenyansk snö och även bjuder på lite scrambling, når vi Point Lenana. Mitt huvud är lika klart som luften. Toppen är dränkt i sol men det är disigt i fjärran, har man tur kan man annars se Kilimanjaro. En topp som just nu säkerligen är betydligt mer befolkad än den lilla duo som just nu står på toppen av Mt Kenya.

Bild

Point Lenana, 4 985 m ö.h.

Sedan var det det där med höjdsjukan. Jag skyller på rullgrus som är lättare att springa i än gå i, men jag gjorde just det förstnämnda. Men att springa på nästan 5 000 meters höjd görs inte ostraffat. Då det hör till historien ska det tilläggas att jag hade flugit från Göteborg till Nairobi, som ligger på nästan 2 000 meters höjd över havet, blott dagen innan vi började vår bestigning. Jag hade alltså gått från havsnivå till 5 000 meter över havet på fyra dagar. Mindre bra alltså och även om jag drog på mig detta för att jag inte tog det lugnt skulle jag verkligen rekommendera någon extra dag i Nairobi i kombination med någon mer dag på berget. Mt Kenya är nämligen känt för att smitta sina besökare med höjdsjuka.

Så fort trycket hade ökat och vi rört oss ner mot lufttätare trakter kunde jag börja njuta av berget igen som på andra sidan byter skepnad. Det är fuktigare och grönare men därtill
även molnigare. Här har alla jättelobelior 
och gigantiska korsörter (senecios) bättre förutsättningar för att föröka sig. Jag närmar mig skogslika formationer och ytterligare en dimension av berget visar sig. Efter nästan ett halvt dygns vandring är vi framme vid vår näst sista anhalt, Old Moses Camp på 3 300 meters höjd.

Nästa morgon byter vi hemisfär när vi går över ekvatorn från södra till norra halvklotet. Skulle jag vända om och ge mig upp på berget igen, skulle jag utan tvekan packa väskan med klätterprylarna, ta med en vän och ta sikte på Bastian.

Point Lenana är toppen till vänster, Nelion och Bastian till höger.

Point Lenana är toppen till vänster, Nelion och Bastian till höger.


MT KENYA

Pris: Med lokala guider och företag kostar det runt 8 000 kronor inklusive transport från Nairobi, mat och parkavgifter, exklusive dricks (räkna med minst 15 procent av grundpriset).
Köper du ett guidepaket behöver du 
inte bekymra dig för transporten. Vill du bestiga berget själv (ni måste vara minst två) går det bussar till de flesta byarna runt berget men för att ta dig de sista milen till parkens portar får du i de flesta fall hyra en terränggående taxi.
Parkavgift: Ett ”four day package” kostar i skrivande stund 2 000 kronor för utlänningar.
Packlista: På Mt Kenya bär guiderna tio kilo av din utrustning, packad i din egna ryggsäck. I den bör du ha med:  Sovsäck som klarar några minusgrader.
 Liggunderlag.
 Eventuellt eget tält (de som tillhandahålls kan vara i dåligt skick).  Kläder som klarar allt från stekande sol och runt 20 grader ner till någon minusgrad. Pannlampa. Energybars.
Bästa tiden att besöka berget: 
Kenya har två regnsäsonger. Från mars till juni och från september till oktober. Berget går att bestiga året runt, men väljer du att gå under regnsäsongen får du räkna med en hel del lera på stigarna.
Farliga djur: Även om malaria finns på vissa platser i Kenya är det inget du behöver oroa dig för på höjder över 2 000 meter. Vattenbufflar och elefanter bör du vara försiktigare med.
Klätterleder: Bastian är graderad IV+ om du tar North Face Standard Route. Nellion South east face IV-.
Mer information: Mountain Club of Kenya och Mount Kenya National Park & Reserve