Möt en fjälledare #4 – Carl-Gustaf ”CG” Gustafsson

Ja, jag växte upp i Boksjön med en familj som var fjälljordbrukare. Det blev en hel del fiske och vandring med familjen. Min äldre bror var väldigt friluftsintresserad också så vi gjorde en del saker ihop. Jag var mycket ut själv också. Efter gymnasiet gjorde jag lumpen och direkt efter det började jag på Fjälledarlinjen på Storumans Folkhögskola. Jag hade tur och kom in på en reservplats. Det här var 1980-82 så då var jag tjugotvå år.

Efter utbildningen jobbade jag som skidlärare och färdledare i Tärnaby för det som då hette Tärnaby Fritidscenter (idag Tärnaby Fjällhotell). Efter det jobbade jag några säsonger i Abisko och trivdes väldigt bra där. Det här var ju innan norrskensturismen hade kommit igång. Främst var det dagsturer med svenska turister. Det var precis då i brytpunkten då bilvägen dit blev klar. På vintern även en del veckogäster på fjällstationen.

Vi fick på ett sätt bryta mark för hur en sådan utbildning skulle gå till. Fjällsäkerhet var mycket i fokus men på den tiden fanns inte lika klara utbildningslinjer som det finns idag. SLAO (Svenska Skidanläggningars Organisation) hade exempelvis inte börjat med sina kurser. Det fanns inga normer på det sätt det finns idag. Vi hade praktik men inte alls lika mycket som det är i utbildningen idag. Vi fick också planera väldigt mycket själva vad som skulle ingå i utbildningen. Friluftslivet har förändrats ganska mycket. Det är samma fjäll men högre krav.

Är det många från din årskull som fortsatt jobba som fjälledare?
Inledningsvis jobbade ungefär halva klassen aktivt som fjälledare. Många gick till STF (Svenska Turistföreningen) som färdledare. Några startade eget. Men jag har inte koll på alla. Många blev faktiskt kvar i Storuman efter utbildningen.

Ett jobb som var både intressant, roligt och meningsfullt var att jag jobbade med ett missbrukarkollektiv i Östergötland. Vi ordnade pedagogiska turer för dem. De flesta turerna genomförde vi i Västerjämtland eftersom det är lättillgängligt.

Jag är linjeledare för Outdoor Academy sedan 1996. I Finland finns en yrkesexamen som kontrolleras av examenskommissionen. Jag är examensansvarig på skolan så det blir en del administration också men jag försöker vara ute i naturen så mycket som möjligt. Jag jobbar bland annat tillsammans med Josef som är bergsguide. Totalt är vi fyra i lärarteamet för utbildningen och vi kompletterar varandra väldigt bra.

Jag älskar att vara ute och när man ser att eleverna har roligt så är det väldigt tacksamt! Bra kollegor är också väldigt viktigt. Ibland testar vi något nytt i utbildningen, i höst har vi exempelvis lagt in att vi ska ha ett expeditionsår med mer fokus på längre turer. Gemenskapen och kamratskapen på tur är min stora drivkraft!

Vem passar som fjälledarinstruktör tycker du?
Den som har ett brinnande intresse för människor, pedagogik – och att vara utomhus såklart!

Du har erfarenhet av både Outdoor Academy och Fjälledarlinjen, vad är de stora skillnaderna?

Båda utbildningarna är breddutbildningar på två år men på Outdoor Academy i Kronoby har man också möjlighet att fördjupa sig i antingen klättring eller kajak. Vi har också ett fast lärarteam till skillnad från Fjälledarlinjen i Storuman där man tar in instruktörer för i stort sätt varje kurs. Jag upplever inte att utbildningarna konkurrerar utan de som går på respektive utbildning har valt den av en anledning. Fjälledarlinjen har också mer fokus på fjällmiljö enligt mig medan vi även rör oss en del i skogs- och kustterräng.

Det verkar ju som att turismen ökar och jag tror att det finns goda förutsättningar för att hitta nya sätt att jobba och även för nya innehåll i verksamheten. När jag gick ut Fjälledarlinjen fanns inte lika många möjliga arbetsplatser som det finns idag. Idag går det att hitta möjligheter över hela världen! Mina elever är duktiga på att ta uppdrag i många olika länder.

Det är lite som med snö och laviner, man blir aldrig fullärd utan man lär sig nytt hela tiden! När man är utanför ett område med mobiltäckning är det nödvändigt att kunna läsa himlen. Framförallt på fjället och på havet är man väldigt utlämnad till naturens krafter.

På fritiden är jag mest ute med barnen! Jag försöker att komma ut och jaga en del också, det är kul och socialt.

Förr tänkte och planerade jag väldigt mycket för att jag ville åka till Himalaya men nu är min tioåring Alve väldigt sugen på att vandra en vecka i fjällen i sommar med pappa så det blir sommarens stora äventyr! Det blir nog hemma i Tärnafjällen någonstans. Jag ska försöka ta med pojkarna till norska kusten också och få dem att gilla det, utan att tvinga på dem något.

I Finland förnyar man yrkesexamen till Vildmarksguide ungefär var tionde år med hjälp av en referensgrupp. Jag tror också att det är klokt att dra sig mer mot en certifiering till IML (International Mountain Leader) redan under fjälledarutbildningarna.

”Ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi blir!”. Gemenskapen när man grävt sina bivacker och sen får slappna av och skratta tillsammans på tur är så viktig.