Solens första strålar letar sig igenom de snöbeklädda grantopparna samtidigt som jag passerar liftens toppstation och får kliva ut på fjället. Ostörd. Orört. Bara mina egna spår från gårdagen är kvar. Och några olika djurspår, älg, ren, ripa, hare.
Morgonen är kall och krispig. Kanske tio minusgrader fast blåsten gör att det känns kallare. Jag drar på mig huvan och går så jag får vinden i ryggen
.

Det är en vanlig morgon. Eller så vanlig en morgon blir mellan en världcupsresa och ett VM. Men det är en vanlig morgon med tanke på hur hemma och bekant den känns.
Jag fick vakna av mig själv, oftast vid 06. Efter en halvtimme yoga, kaffe, gröt och Nyhetsmorgon är jag ute på skidor.
Dagens pass är efterlängtat, ett lugnt 1300-1500 fallhöjdsmeter. Så där lugnt så man inte ska bli allt för andfådd när man går, inte allt för svettig. Ingen risk tänker jag och huttrande fäller upp halsduken ovanför kinderna så endast nästippen sticker fram.
Det är en förtrollande vacker morgon.
Jag kommer upp för ett krön och där står en renhjord och tittar förstrött på mig.
Jag är efter femtio minuter uppe på toppen av mullfjället. Man kan kalla det bakgården till vårat hus. Där blåser det på och jag rycker snabbt av stighudarna och åker ner mot skidområdet igen.
Jag slås alltid av samma känsla när jag kommer ner från fjället och ut bland människorna i pisten igen. Känslan av att jag har en hemlighet, som att jag kommit skidande ut ur garderoben från Narnia. Som om jag varit med om något de inte har.
Jag blir stoppad på vägen upp igen. En yngre man stannar framför mig och frågar vad jag har under skidorna som gör att jag kan gå uppför som jag gör, tittar på mig storögt och frågar om jag ska gå enda upp på toppen (!!?) Imponerad säger han att det skulle han nog aldrig klara. Jag håller mig från att säga att jag redan varit uppe en gång och inne på runda nummer två. Nöjer mig med att nicka. Och vara nöjd inombords.

Väl hemma fortlöper dagen. Jag äter lunch i solen på balkongen. Det är första dagen det här året.
Sitter och funderar på om jag ska åka lite liftburet i Åre. Sörplar kaffe och lyckas tillslut ta beslutet att jag gör det. Åker in och möter upp några kompisar och åker några åk i liften innan jag inser att solen fortfarande går ner och om ytterligare ett pass på skidor ska in i dag måste jag hem.
Innan jag vet ordet av är jag ute igen. På toppen igen. Tredje gången idag.
Ändå ser jag helt nya saker.
Skymningen gör att vyn mot snasahögarna och bort mot Norge är orange och ljuset speglas i frusen myr.
Månen står redan högt på himlen och jag behöver inte oroa mig allt för mycket för att jag inte har någon pannlampa. Jag kommer se ändå.
Renarna står kvar.
Dagen knyts ihop när samma granar som släppte igenom morgonljuset skapar skuggor av månsken.
Väl hemma stoppar jag in bröden jag låtit jäsa under dagen i ugnen och hinner duscha tills det att go’kväll börjar på ettan.
Förnöjd, nej, lycklig över dagen.
Lycklig över att jag kan kalla detta en helt vanlig dag.

 

/Erika 

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg