Annons:

Jag är bosatt på en ö utan någon som helst gatubelysning. Vi bofasta är få men tack och lov påminner ljuset i mina grannars fönster om att jag inte är helt ensam på planeten. Denna tid på året blir jag alltid lika överraskad av hur snabbt mörkret ramlar över mig.

Varje år måste jag klura ut nya idéer om hur jag ska hålla mig sysselsatt för att hålla mörkret stången och inte helt ge upp och gå och lägga mig kl. 18:30 varje kväll. Den senaste veckan har jag roat mig med att ögna igenom ett gäng olika, vältummade, svenska outdoormagasin som min granne kom över med.

Meditationspaddling i Bohuslän.

När jag läser dessa tidningar får jag intrycket av att allt ska vara snabbast, längst, tuffast, störst, hårdast, kallast etc nuförtiden. Det ena äventyret mer extremt än det andra. Jag skönjer en våg av prestation skölja över Sverige och börjar fundera på vad som hände med träning som en feel good-generator. Kan man inte längre “bara” vara en joggare? Nej man måste bli ultradistanslöpare. Kan man inte bara njuta av att halka runt på våta, spretiga, trädrötter i MTB-skogen utan något specifikt mål? Nej, man måste signa upp sig till 13 cykeltävlingar på 8 dagar för att det ska vara värt att dra ut cykeln ur förrådet. Tävla. Tävla. Hetsa. Hetsa.

Kulklättring i Snowdonia, Wales

Det finns ju så klart ett oändligt antal drivkrafter hos oss alla och dessa kan ju så klart vara otroligt individuella. Det respekterar jag fullständigt men när jag bläddrar i dessa tidningar ställer jag mig frågan om det är något fel på mig som inte känner någon stark drivkraft att vilja bli störst, bäst och vackrast. Är det onormalt att inte bli taggad av viljan att vinna? Eller av viljan att späka mig. Eller av viljan att känna blodsmak i munnen och längta efter att få svimma med en fot på mållinjen och ha saliven hängandes ner på knäna.

Kallklättring i Mont Blanc-massivet, Frankrike

Måste man vilja bli världsmästare? Har det blivit fult att syssla med Njutlöpning, Meditationspaddling, Skojcykling, Härligvandring och Söndagssimning undrar jag. Och är det meningen att jag ska känna mig som en dålig människa bara för att jag inte har en tävling som mitt främsta mål när jag ger mig ut i naturen?

Härligvandring i Torres del Paine, Patagonien, Chile

De senaste åren har jag, likt många med mig, låtit arbetet få ta alldeles för mycket tid av min vardag vilket ledde till nedsatt immunförsvar, dåliga sömnvanor och minskat intresse för vad jag stoppade i mig. Tidigare i år bestämde jag mig för att ändra på detta, sa upp mig från jobbet och tog steget att tillsammans med min sambo satsa på vårt gemensamma foto- och filmbolag med inrikting på outdoor, friluftsliv, extremsporter och äventyrsresor. Och med endast tre dagar av förkylning detta år (peppar, peppar) och en sväng borrelia (men det är en helt annan historia), är jag på god väg att komma tillbaka till ett liv inspirerat av naturen och vad jag kan göra ute i den i form av livsnjutaraktiviteter.

ulrika1

Njutlöpning i Snowdonia, Wales

Men det är klart, när grannen hör av sig och berättar att han varit ute på en mörk skogskvällslöpning i pannlampans sken, blir jag allt lite taggad att sticka ut måste jag erkänna. After all, I’m only human och det är inte alltid så lätt att leva som man lär…

Om skribenten

Ulrika Larsson

Första kvinna i Sverige att solopaddla hela den svenska kusten i kajak i ett svep. Fast det är ju gamla meriter vid det här laget. Strör gärna ut sin passion för outdoor och friluftsliv över så mycket hon bara hinner på hav, i berg och skogar. Gärna med en kamera i handen. Ofta ensam men gärna i sällskap av vänner, sambo och Australian Shepherd-hunden Freja. Driver foto- och filmföretaget LWimages och kajakföretaget Green Adventures. 

Liknande inlägg