Annons:

Han gav slackline ett ansikte, har en förkärlek för basehopp, har inspirerat 100 000-tals människor, har dissat Madonna och han älskar livet. Samtidigt säger han att han har ett antal personers liv på sitt samvete och är sjukligt rädd för döden. Hur går det ihop? Outside har träffat ”Sketchy” Andy Lewis för att reda ut en hel del frågetecken.

Du är Mr Slackline och gav konsten att gå på lina en ny innebörd. Men det sägs att du föredrar att prata om livet snarare än slackline. Är det sant?
ANDY: Nja, jag gillar att prata om slackline också.

Är inte slackline och ditt liv samma sak?
Jo, egentligen. Det är lite både och det där. Jag kallar det ”slacklife”. [Reds anm: Han har en tatuering med ordet Slacklife på underarmen och på varsin sida om ordet finns en vinge]. Det är en livsstil som jag har kommit på och som är baserad på metaforer till slackline. För det första måste man ha ett mål. Det kan vara ett mål som är väldigt långt borta eller för den delen väldigt nära. För att ta dig till målet måste du ta ett steg i taget. Och sedan handlar det om balans. Det måste finnas en balans mellan lycka och sorg, jobb och lek eller vad det nu kan vara. Det är lite som yin och yang. Man kan inte ha ”slack” utan ”life” och inte ”life” utan ”slack”. Life-delen i ordet är den seriösa sidan medan ”slack” är mer livsstil, vänner och äventyr. Och livet kan vara ganska hårt. Så det behövs en gnutta ”slack”. Och det bästa är att slack består av fem bokstäver och life av fyra. Det gör att slack hela tiden får ta lite mer plats än den seriösa delen.

Och hur kommer vingarna in i bilden?
Det är lite som en point-of-no-return, precis som i basehopp. Ibland måste man lämna den ena delen av slacklife till förmån för den andra. Det bara är så.

Men äventyr har inte alltid varit ditt stora fokus. Du började som datornörd, vad hände?
Jag var verkligen en datornörd. Jag har räknat lite på det där och jag har spelat Wow [Reds anm: strategispelet World of warcraft] i över ett år i effektiv tid. Det handlade mycket om att gå in i en karaktär. Att vara någon annan. 2004 följde jag med ett par kompisar på en road trip och upptäckte slackline. Det blev lite som ett sätt att vara mig själv. Genom slackline behövde jag inte längre spela någon karaktär. Eller karaktären blev jag själv på något märkligt sätt. Och det byggdes på genom klättring, basehopp och så vidare. Det är egentligen ingen som vill vara konstig och sticka ut. Men jag behövde nog sticka ut för att vara mig själv. Folk kan tycka att jag är väldigt konstig.

Är du konstig?
Ta ett exempel. När jag ser en stad, då ser jag inte direkt butiker, gator och restauranger. Jag ser en lekplats och tankarna går direkt till: ”från den byggnaden kan jag hoppa base­hopp, i det där vattendraget kan jag paddla och där kan jag klättra”. Jag ser saker som inte alla andra gör. Du vet, folk tycker att jag har passerat begreppet konstig för väldigt länge sedan. Ordet normal finns inte i min värld. Jag är väldigt öppen med det och det kan också störa folk. Jag är så långt utanför boxen att boxen sprängdes för länge sedan. Det var jag som förstörde boxen.

En normal person, vad är det?
[Reds anm: efter cirka fyra sekunder svarar han och det är väldigt lång tystnad för att vara Andy] Att vara normal är kanske lite mediokert idag. Det är svårt att säga. Men jag gillar folk. Det gör jag verkligen. Jag tror på att man ska vara perfekt operfekt. Det är då man hittar lycka, blir bra på något och kan inspirera andra.

Vad är du bra på?
(Tystnad igen, inget svar)

Slackline kanske?
Jag har satsat hela livet på att bli bäst och slå rekord. Jag har redan uppnått det med slackline och därför har jag lagt av med rekordsökandet. Jag fortsätter självklart med slackline men jag är också entreprenör, inspiratör, föreläsare, klättrare, basehoppare och jag håller på med flera andra grejer också. När det är så många delar kan man inte längre bli bäst på något. För att bli bäst måste man fokusera på bara en sak. Nu är jag i stället bra på mycket.

Och så var det det där med dissen av Madonna. Berätta.
Hon kontaktade mig för att hon ville ha med mig i en av sina turnéer. Jag skulle få en kvarts miljon dollar om jag ställde upp. Min motreaktion blev ”jag gör det för en miljon dollar”. Jag insåg att jag inte skulle få göra precis som jag ville och satsade därför högt. Det sitter inte i pengarna. Jag ville bara inte sälja min själ. Jag ville leva mitt liv. Det kostar att ta ifrån mig mitt liv. Hon tackade nej men frågade om jag kände några andra som kunde ställa upp. Hon fick tre namn och alla blev nöjda. Och jag tror egentligen inte att hon vill jobba med mig. Skulle vi bestämma ett möte på till exempel ett hotell för att gå igenom showen, så hade jag nog skippat det och gått upp på taket för ett basehopp i stället. Jag tror inte att vi hade synkat.

Basehopp är inte direkt okontroversiellt och det är framför allt inte helt lagligt överallt, speciellt inte från byggnader mitt inne i städerna utan tillstånd. Du är inte rädd för att åka fast?
När jag började med basehopp brydde jag mig mer. Men efter att ha konstaterat att jag var uppe i en straffsats på tre livstider slutade jag räkna. Och det är ett tag sedan nu.

Det finns en del risker med basehopp och du har slagit rekord i slackline på hög höjd (highline). Är du aldrig rädd?
Jag är rädd precis hela tiden. Har man ingen rädsla har man inte heller något mod. Det är det där med balans i slacklife igen. Jag tror att man måste vara lite rädd. Men det handlar om att tackla det.

Vad är ditt förhållande till döden?
Det är som en konstant kamp som jag utkämpar. Jag vill verkligen inte dö i ett basehopp. Och jag vill verkligen inte att mina föräldrar ska få det där telefonsamtalet. När jag fick beskedet om att Dean Potter hade omkommit i en basehoppolycka var det som att sitta hos läkaren, få en cancerdiagnos och ha två år kvar att leva. Jag blev tom. Och när jag tänker efter: Jag har dödat folk. 15 personer som jag har inspirerat till att testa basehopp har omkommit.

Finns det inte en viss nyansskillnad på att döda någon och att inspirera någon? Jag tänker att det är väl inte du som har puttat ut folk över kanten?
Jo, men ändå. Det kanske är lätt för dig att säga. Det är ändå jag som har inspirerad dem. Det är en väldigt tung börda att bära. 15 personer har dött på grund av mig. Det är fan tufft att leva med. Visst, jag har inte mördat någon men jag har ändå bidragit på något sätt.

Så varför fortsätter du?
Jag har 15 personer på mitt samvete men jag har å andra sidan inspirerat och satt ett leende på läpparna hos 100 000-tals människor. Och jag har gett världen någonting; slack­line och inspiration. Jag har satt mig själv på världskartan. Och då är det ändå lätt att fortsätta. Det finns en mening. Slacklife är min gåva till världen. Den kommer garanterat att överleva mig. Om 100 år finns slacklife kvar. Det är jag övertygad om.

Andy Lewis
Ålder:
29 år
Bor: Moab, USA
Gör: Går på slackline, basehopp, klättring, löpning, cykling, paddling, föreläser och lär ut slacklining.
På meritlistan: 2006 gjorde han sin första bakåtvolt på slackline, han blev den första världsmästaren, har slagit rekord i att gå highline vid ett par tillfällen samt att han har gått highline frisolo, han har gått på slackline mellan två luftballonger en kilometer upp i luften, han kombin­erar slackline med basehoppning samt att han har slagit flera rekord inom basehoppning. Han har även byggt ett par stora nät med syfte att basehoppa ifrån, gå slackline på och att flyga skärmflyg till. Näten, Pentagon Space NET och Thug Mansion, har spridit sig som löpeldar över internet.

 

Andys projektet från 2015.

 

Om skribenten

Kristina Nordenmark

Liknande inlägg