Annons:

Nu ska jag öppna och blotta mig lite. Så här lagom till att nyårslöften ska göras, föregående år ska utvärderas och man ska se på sig själv som en ny människa när klockan klämtar tolv och vi tippar över till det nya året. Ett ypperligt tillfälle att se över sin egen person och inventera i sina brister.  Så jag tänkte att jag skulle delge; min största livslögn.

Det är så mycket livslögn att jag saknar insikt i att det är en lögn fast jag skriver det. Förnekelsen.
Jag vill hävda att jag inte är en tävlingsmänniska. De som känner mig skrockar lite lätt och skakar menande på huvudet.
Jag ser frågande ut.
Fast jag just har kastat skidorna åt skogen och vrålat ut i skyn.
Fast jag sitter med ett surmulet uttryck i ansiktet efter vi just avslutat familjspelet.
Fast jag är sist upp på intervallerna och vägrar att prata med de andra.
I mitt huvud är det ett enda stort frågetecken när folk hävdar att jag är en tävlingsmänniska.
Jag känner inte det, drivet till att komma först. Däremot kan jag känna besvikelse i att komma efter.
Går det i hop?
Jag kan bli så jäääädra arg på att vara dålig. Jag behöver inte ens vara dålig, bara sämre. Bara lite efter.
Självföraktet dryper om mig som pälsen på en blöt st bernadshund

Kanske är det min livslögn för att jag samtidigt kan jag känna en sådan förnöjsamhet. Jag kan delta i en tävling och känna att vinsten är att bara vara där. För mig är det fortfarande en stor utmaning att i huvudtaget ställa upp. Så jag traskar på och tänker ”Gud vad du är duktig Erika, du kan ju inte mer..”
Som löptävlingen vi sprang i Frankrike för någon månad sedan. Jag sprang 18km (egentligen 16,6km) och 1000 fallhöjdmeter, banan slingrade sig mellan kohagar och i lövskog med alperna som kuliss i bakgrunden. Solen lös och det var en fantastisk dag. Jag kom in som andra dam. Två och en halv minut efter vinnaren. Och känslan? Jag var nöjd, inte för placeringen. Den kändes oväsentlig. Jag var nöjd för att det var så härligt att springa! För att jag fick ta i i uppförsbackarna och flyga utför. Aldrig bli riktigt trött utan bara känna benen röra sig framåt.
Jag hade nog varit lika nöjd om jag kommit 15,50,eller sist. Jag kunde ju inte mer just den här dagen. Det är därför jag har så svårt att se mig själv som en tävlingsmänniska.
Jag tror helt enkelt att jag måste låta livslögnen fortsätta in i 2017. Jag är inte riktigt redo att känna en förändring./Erika 

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg