Annons:

”Ska jag fortsätta med den här jädra skiten då får det snart ta och bli bättre väder” tänkte jag när jag för fjärde dagen i rad gick upp för Getryggen i 15m/sek och dålig sikt. Tacksamheten för att man hittat tillbaka hem och inte förfrusit någon kroppsdel har varit glädjeämnena efter dessa turer.

Jag älskar att vara ute. Känna kylan bita i kinderna, på samma sätt som jag älskar när solens strålar värmer. Jag älskar att hitta rätt väg i dimman, på samma sätt som jag älskar att ha klar sikt. Dessa dagar av harvande och hårda uttryck har sin charm de med. Det är lätt att visa en bild av att det är sol och klarblå himmel varje dag. Men på något sätt blir en sån bild mer applicerbar på att jag älskar det jag gör. Att livet är fantastiskt. Det tycker jag även om uttrycken kan bli grymma och vissa turer på fjället ifrågasatta. För i all denna dimma, kämparvilja och hårda blåst känner jag så otroligt mycket tacksamhet och glädje.

Det jag vill komma till är att ingen ska sucka över ännu en ”solskensbild” på instagram eller ett levnadsglatt inlägg på Facebook och tänka; det där är INTE från idag. Jag drömmer och fantiserar mycket. Föreställer mig soliga dagar, puder och massor med timmar ute. Långt ifrån alla dagar spenderas så(jag bor i Jämtland). Men om majoriteten av mina tankar går till dessa förskönade stunder så är det den känslan kroppen fylls med. Då kan hårda dagar i vinden och dålig sikt motiveras med att de väntande, soliga dagarna kommer jag ha ork till att vara ut många timmar.

Detta tankesätt blir väldigt applicerbart på ett sund tänk i vardagen. För att komma ut, andas frisk luft och få röra på kroppen. Men för att komma tillbaka till ”skiten” så blir avbrutna turer och förkortade träningspass lite mer frustrerande. När man lämnat ett VM bakom sig, med stor förbättring från mitt förra mästerskap, men med viljan av att bli ännu bättre till nästa gång funkar det inte riktigt lika bra. Har funderat på om man kan se träning i hårdvind som träning på höjd? Om dålig sikt höjer tempot för att jag vill ta mig upp till toppen snabbare?

Men om det blåser motvind åt ett håll är det medvind åt det andra. Så det gäller bara att välja rätt riktning och gå i. Så just nu tar jag vinden som ett tecken på att turerna min kropp behöver är kortare turer efter en hård försäsong, världscuptävlingar och många fler timmar träning än tidigare.

Så jag ser till att ha vinden i ryggen och fortsätter se himlen som blå och kroppen som stark!

/Fanny

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras