Under mina praktikveckor med skidpatrullen i Ramundberget lärde jag mig massor. En av de större händelserna inträffade under en ledig dag. En stor lavin släppte strax bortanför Osthang och offpistområdet, utanför pistsystemet, den 18 mars 2017.

Totalt 80 personer var av och till under ett dygn engagerade i lavinräddningsinsatsen. Sista timmarna av söket var vi 53 personer i tre sondkedjor som gick omlott. Jag ska ta det från början…

Jag hade lyxen att få bo hos min äventyrsvän Louise Östberg och hennes härliga familj under mina praktikveckor. På den lediga lördagen hade vi bestämt att vi skulle ut och tura. Plan A för dagen var Lill-Skarven. På grund av betydande lavinrisk i området enligt lavinprognoser.se, samt med tanke på de senaste dagarnas väder, bestämde vi oss för att hålla oss bakom Ramundberget. Vi fick ett fint åk på Lilla Ramundberget innan vi åkte tillbaka till liftsystemet och ägnade resten av dagen åt liftburen offpist från Osthangsliften. Snön där var helt magisk den dagen!




Eftersom vi skulle åka och se Sameblod (rekommenderas starkt om du inte sett den) på bion i Tännäs på eftermiddagen avslutade vi åkningen tidigt med en kaffe på Osthang. När vi satt där så ringde min pistörkollega Mattias och undrade om jag möjligtvis var i närheten av lavinteknikern Mattias Åberg på Osthang som han hade försökt få tag i. Jag räckte över luren. När de hade lagt på fick jag veta att det gått en lavin bortanför Ostangsområdet. Mattias sprintade dit. Det var Ola som jobbar med skoterspåren i området som hade sett den när han åkt förbi.

Just då ville de inte ha någon hjälp, så jag och Louise åkte därifrån enligt plan. Från vägen kunde vi se att det var ett stort område, kanske trehundra meter brett, som släppt. Det kändes märkligt att åka därifrån men eftersom man ska låta proffsen sköta sitt jobb i fred åkte vi vidare. När vi mötte räddningstjänsten som var påväg mot Ramundberget blev vi fundersamma och uppdaterade oss snabbt om läget via polisen.se. Det verkade som att det ändå drog igång en sökinsats… Efter bion kollade vi direkt läget borta i området och när jag fick höra att fjällräddare från hela Jämtland kallats in samt att Västerbotten stod standby för att hjälpa till så var jag inte sen att anmäla mig som frivillig.

Det som hade hänt när jag kom till räddningsinsatsen på kvällen var:
– Ola såg att lavinen gått kl.13:40. Han ringde direkt till Ramundbergets personal för att få reda på om lavinen var känd sedan tidigare. Det var den inte.
– Ungefär en timme efter det första samtalet befann han sig tillsammans med lavintekniker i käglan och fick transcieversignal som kom och gick. Signalen som togs upp gjorde att insatsledningen tog beslut om att söka tills man kunde utesluta att någon, eller en grupp, låg begravd i snön.
– Recco-sök gav inget utslag.
– Ingen verkade ha sett eller hört när lavinen gick.
– Ingen hade anmälts saknad.
– Det var svårt att avgöra exakt vad som utlöst lavinen.
– Det var svårt att avgöra om det fanns färska spår in eller ut ur området eftersom det var så vindpinat och fruset precis ovanför.

Jag blev placerad i grupp 1, kedja 1 och tog med mig spade, sond och pannlampa på skotern upp till området. När vi kom dit var vi tvungna att gå genom en ”gate” och säga vårt namn så att ledaren på plats hade koll på hur många och vilka som vistades i området. När man lämnade platsen gick man också ut genom ”gaten”.

Vi rörde oss sakta framåt i mörkret och sondade genom de stora blocken som rasat. Eftersom det fortfarande kunde flytta på sig eller släppa mer snö så hade vi alla transciever på oss i sändläge. För många av de som var på plats, däribland den lokala räddningstjänsten, var det deras första skarpa lavinsök. Det var inte helt lätt att få ordning i leden och röra oss framåt som en enhet i den bökiga terrängen. I ungefär två timmar i taget gick varje grupp, innan vi roterade för att få värma oss (det var -12 och en klar kväll) nere på Osthang som hade blivit samlingsplats för räddningsinsatsen.

Det fylldes på med folk. Lavinhundar och hundförare flögs in med helikopter från Östersund. Runt midnatt anlände fjällräddningen från Vålådalen och Åre på skoter över fjället. Vid fyratiden på morgonen åkte jag hem för ett par timmars sömn. Fjällräddarna som kommit från andra orter kvartade på golvet i värmestugan i Osthang. Klockan nio på morgonen drog räddningsinsatsen igång igen och nu märktes det hur mycket lättare det var att röra sig och att markera ut de avsökta områdena i dagsljus. Det var också stor skillnad i tempo då jag på morgonen gick med en mycket rutinerad grupp fjällräddare från Jämtland.

Att sonda i hård snö tar på krafterna. Några minuters vätskepaus innan nästa tvåtimmarsblock.

Runt lunch kom en av områdets lavintekniker, Fredrik Norberg, upp och gjorde en brottkantsanalys. Det var fortfarande ingen rapporterad saknad och vid det här laget kändes det osannolikt att vi skulle göra några fynd. Omkring klockan två på eftermiddagen var hela området avsökt utan fynd och vi återsamlades nere i Osthang för en debriefing. Den lokala insatsledaren Ola Arnell, som var den som var först på plats, återgav det senaste dygnets händelser. Lavinteknikern Fredrik Norberg berättade kort men utförligt om brottkantsanalysen han gjort och de instabila lager som tros ha orsakat lavinen.

Insatsledningen fick mycket beröm från alla närvarande för god organisation och även personalen från Ramundberget som ställt upp med markservice i form av sovplatser, fika och mat till alla som deltog i räddningsinsatsen. Skotrarna lastades på vagnar. Det var dags för fjällräddarna att fara hem och få sig några timmars vila.

Ett väldigt lärorikt dygn!

Efterforskningar tyder eventuellt på att signalen kommer från radio- tele- och mobilmasten som står i backen ovanför Osthang.

Läs mer om insatsen här:
SVT om händelsen.
Östersundsposten.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras