Annons:

Foto: Philipp Reiter

Jag är så nöjd med mig själv” säger jag till mormor i telefonen. Jag är tre år och världen är så enkel.
Så här 25 år senare så är det något som delvis fortfarande stämmer. Jag är så nöjd med mig själv och jag har en speciellt fin kroppsdel tycker jag.
Den är minst 2cm tjock och sitter ungefär bakom hårfästet. Den är medfödd, genetisk, men jag har också fått träna den under årens gång. Ibland kan den ställa till det lite för den skymmer sikten. Gör att synen på saker och ting blir lite tillsuddad i kanterna. Men det till trots så är det min finaste kroppsdel;
Pannbenet.

Natten är ung. Så ung att den knappt börjat. Klockan är strax innan 01 och vi vaknar på vårt hotellrum på Abisko turiststation.
Ingen av oss har sovit särskilt bra men det finns en energi och spänning i luften som gör att vi inte drar oss i sängen. Sätter på vattenkokaren. Gör en stark kopp kaffe. Sätter oss i sängen igen och äter ballerinakex. Skrattar lite för det känns så busigt, att äta kakor till frukost, mitt i natten. Kanske skrattar vi lite av den blandad skräcken och euforin. Ingen av oss har sprungit på några dagar och kropparna längtar efter att få stega iväg.
Natten ligger stilla och midnattssolen gör att allt ligger inbäddat i ett guldskimrande töcken. Jokken. Fjällen. Björkarna. Den vältrampade stigen.
Så börjar vi. Första steget mot resten av dagen.
Vi ska ta oss mellan Abisko-Vakktovare, ca 116km av Kungsleden i Lappland.

Jag har aldrig sprungit så här långt förut. Men lever efter mottot att ”endast de som riskerar att gå för långt kan någonsin få reda på hur långt man kan gå. Eller mitt nya favoritcitat  ”låt inte bli allt. Låt allt bli.Vackert va!
Jag är varken förberedd eller utvilad. Varken genomtänkt eller fundersam på om det kommer gå.
Men så har jag också en vän som är ännu mer ljussynt och jag är inte svårövertalad. Hon ska ju dessutom springa i fem dagar. Så varför skulle inte jag klara en. Ibland är allt man behöver någon som tror på en.

Vi har packat våra ryggsäckar med hejdlöst mycket smörgåsar, lite kokad nypotatis, avacado och nötter och frukt.
Äter varje timme.
Det är så vackert när vi passerar den första fjällstugan. Klockan är tre på morgonen. Allt är stilla men helt ljust. Midnattssolen. Precis så magisk som jag föreställt mig.


Sen kommer vi till 42.2km. Ett maraton passerat.
Sen kommer 58km. Det längsta jag någonsin sprungit tidigare. Nu är varje steg ett rekord.
Vid 70km börjar det bli rätt tungt. Vi har vart ute i nästan 10h. Varje, och jag menar precis varje, steg är en kamp. Jag måste forcera kroppen att fortsätta. Tvinga den.
Och jag börjar få skavsår mellan skinkorna. Jäklar.
Det gör ont. Ibland i ett knä, ibland i en höft. Smärtan glider omkring på kroppen. Men mest är det pannbenet som gnager. Som en krampaktig muskel ifrågasätter den varför jag fortfarande springer. Ropar åt mig att stanna samtidigt som den manar på mig.
Bara 20km kvar till båten. Och sedan 16km till mål. Bara 20minuter kvar till nästa matrast ( vilket inte är någon vidare rast att tala om, utan ungefär 2minuter av en powerwalk där man i ren hysteri trycker i sig en smörgås med uppblött ost och slemmig gurka för att inte hamna efter framförvarande.) Bara 5h kvar nu. Med lite tur.
Men jag har inte tur. Vid 90km tar höften tvärslut. Jag kan inte springa mer. Haltande, försök till att springa, med åtta kilometrar kvar till båten. Om jag tar mig dit så är jag nästan framme!
Väl vid båten får jag mig en värktablett och tio minuters vila i vattenövergången.
Det är så nära nu. 16km.
Några ynka timmar.

Då.

Kommer regnet.
Nej, förresten. Regn är fel ord. Helvetesstormen.
Blåser i sida. Blixtrar. Åskar.
Några skrämda renar flyr i panik. Vi är på kalfjället.
13km långt.
Åskan är nära.
Så även uppgivenheten.
Och kylan. Så påträngande nära att jag kan se gåshuden genom mina allt för tunna kläder. Obefintligt vind-och vattentäta.
Och jag kan inte springa. Knappt röra mig.
Kroppen strejkar, alla muskler och alla leder. Allt förutom mitt pannben.
Den går igång som en katalysator. Trycker mig framåt. -Ett steg till. Snart är du där. Framåt framåt framåt.
Min klocka tar slut på batterier.
Vet inte hur långt jag har kvar. Sjunger en sång för mig själv för att få grepp om tiden.
I’m singing in the rain. Kanske tar 2 minuter. Fast jag är dålig på komma ihåg texter så mest troligt tar det kortare tid än så.
Jag börjar skaka. Tänderna skakar.
Kan inte andas för kylan knyter sig i bröstet.
Jag kommer kanske att dö nu.
Skrattar. Gråter. Vadar upp till låren genom en iskall bäck. Vill lägga mig ner. Bara frysa ihjäl här. Jag ger upp.
Men då säger pannbenet till mig att ta mig i kragen. Skärpa mig. Det är inte långt kvar. Sluta upp att gråta. Andas.
Ett steg till.
Man kan ju inte stanna utan vidare. Manar på.
Jag kommer kanske att dö nu. Eller inte.
Det är en sån liten del av mitt liv. 13km, kan inte ta mer än 3h.

Tre timmar av hela mitt liv.
Av alla timmar jag levt.
Så kort och ändå så avtrycksrikt.
Och där har jag också svaret på varför man utsätter sig för sånt här, 17h löpning. För att avtrycket blir så stort. Att tre timmar liv kommer man minnas för all framtid.
Det är sånna tankar som mitt pannben skickar mig. Att detta gör mig till en starkare och bättre version av mig själv och att livet blir värt att leva. Skickar mig tankar på hur modig jag är, hur fantastiskt det är att kroppen kan. Samtidigt som regnet lättar och himlen spricker upp i rent förtret. Samtidigt som jag ser slutet på sträckan. 116km. Vem hade kunnat tro.
Jag klarade det.
Jag är så nöjd med mig själv.

/Erika

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras