Annons:

Genom att korsa Iran med löpskor som ensam kvinna ville hon utmana sina egna och andra människors fördomar och rädslor. Vad  händer när man springer rakt emot sina rädslor i 184 mil på 58 dagar?

Av: Niklas Östberg
(Tidigare publicerad i outside #9 2015)

jag vill möta världen med tillit. Inte tvärtom”, säger Kristina.

De kommande 58 dagarna blev en stark kontrast till de rädslor som fanns innan om att bli överfallen, torterad och kastad i fängelse; till de tankar som sa: Är jag dum i huvudet? Varför ska jag göra det här?

Den bild som förändrades var inte bara Kristinas. Löpningen fick snabbt ringar på vattnet.

”Då jag har bloggat längs vägen har det varit reaktioner som oj, wow, är det så det är i Iran? Det verkar ha ändrat på uppfattningen hos många som har följt mig”, säger Kristina som också noterade en bonuseffekt. ”Människorna i Iran uttryckte att de kände en stolthet över att jag hade valt deras land att springa
i. Många iranier är medvetna om att landet ses som en terroriststat utifrån och de var jätteglada att få visa att det inte är så det är”, säger Kristina som har många starka minnen från resan och det finns flera som sticker ut.

Kristina målar upp ett av dem. Framför sig hade hon en 20 mil lång sträcka, glest befolkad och inte så mycket mat. Ena dagen var det gott om nerförsbackar med härlig löpning. Dagen efter var framsidan på lårmusklerna inte lika imponerade. Nästa sträcka gick uppför. Fyra mil. Lägg till en piskande motvind som gjorde varje steg till en plåga dessutom började även maten att sina.

”Det var slita, slita, slita och till slut ser jag staden dit jag ska och så var det nerförsbacke. Jag tänkte: ja nu kan jag springa, men så kände jag: nej låren! Jag grimaserade varje steg och hade ont i låren och energibrist”, säger Kristina som fortsätter ”men inne i staden kom en polisbil som körde bredvid mig och skyddade mig från trafiken.

Sedan anslöt två motorcyklar och de eskorterade mig till hotellet”, säger Kristina som därefter åt middag på hotellrestaurangen.

Hon var den enda gästen förutom en man. Hon gick upp på rummet för att ta igen sig. Först ringde det på telefonen men hon orkade inte prata med någon så Kristina svarade inte. Sedan knackade det på dörren.

”Det var mannen från restaurangen som hade varit och köpt kakor för att han tyckte att jag såg så trött ut och att jag behövde lite socker. Det var så gulligt och den sortens gästfrihet har jag mött längs hela vägen”, säger Kristina som beskriver ett äventyr genom ett land med varierande natur, från öken till vulkaniska källor, till berglandskap som liknar alper, till tät, djungelliknande terräng, hav, mer öken och snö.

Men också möten med människor och övernattning hos 34 olika familjer från olika samhällsklasser, från de mer välbärgade till de som lever i hus utan rinnande vatten och välkomstkommittéer i så gott som varje stad, där det har varit en ringlande kö till fotograferingen. Några otrevliga incidenter har det också varit. Trafiken i Iran beskriver Kristina som den största faran och hon bevittnade fyra allvarliga olyckor längs med vägen. En annan händelse var när Kristina blev stoppad av en polis, en av få som inte gillade Kristinas löpning. Polismannen ogillade klädseln. Som kvinna måste man täcka håret i Iran. Jackan måste dessutom ha en viss längd så att rumpans form inte syns. Sedan måste man ha heltäckande för armar och ben och kläderna får inte vara tajta, en utmaning om man ska springa i temperaturer på 45 grader.

Palten1

”Jag har blivit stoppad av många poliser längs vägen, ibland tre gånger på en dag men ingen, förutom just den här polismannen har klagat på mina kläder. Poliserna har gett mig vatten, frukt och skrattat åt det jag hållit på med men just den där var sur redan innan han såg mig och han var civilklädd och det hade jag inte råkat ut för tidigare”, säger Kristina som berättar att det blev obehagligt. ”Jag vägrade att visa passet, då ropade han hijab, hijab så jag fick ta på mig en annan huvudbonad än kepsen jag hade på mig och sedan hotade han med handfängsel så till slut visade jag passet”, säger Kristina.

Men efter ett samtal till en bekant som kunde hjälpa till att förklara vad Kristina hade för sig i Iran bidrog löste sig situationen och hon kunde fortsätta.

Slutligen frågar jag om Kristina kan sammanfatta hur hennes bild av Iran har förändrats efter 184 mil i löparskor.

”Det är lite pinsamt att erkänna men det är väl att de är vanliga människor precis som du och jag”, säger Kristina som utvecklar sitt resonemang, ”jag hade inte pratat med så många kvinnor
i huckle eller män som ber till Mecka. Så jag gick från att se dem på avstånd som en stor grå klump till att se dem som individer.

Det är på sätt och vis naturligt, vi kategoriserar, men vi är 9,5 miljoner här hemma i Sverige och vi är olika och de är 80 miljoner i Iran så det är klart att de också är olika. Det är ju självklart om man tänker efter.

 

Liknande inlägg