Annons:

Det är dammigt och skitigt, glöm varmvatten, käka smaklös ost och räkna med en släng av magsjuka. Trots detta är det något som gör att kalkstenen i turkiska Geyikbayiri och Olympos är lite av en dröm för sportklättrare. Men bara för att områdena, framför allt Geyikbayiri, är näst intill perfekt rent klättermässigt, är det inte helt okontroversiellt.

En halvdammig torr gräsplan med granatäppelträd i prydliga rader. En hund stryker sig längs den högst preliminära huvudbyggnaden på Kezban’s guesthouse. Åt vilket håll du än tittar ser du klätterleder med en klättrare som kämpar sig upp.

Generellt sett kan man säga att klättring i Turkiet är ett förhållandevis nytt fenomen, åtminstone i jämförelse med resten av Europa. Och med det kommer stora fördelar: Det finns massor av nya områden och leder att klättra samt att greppen inte är helt sönderpolerade. Tvärtom, ibland känns det nästan som att man har gnuggat fingrarna med sandpapper.

Mümin Karabas är en av få professionella klättrare i Turkiet och själv kallar han sig för den första generationens klättrare i landet.

”Jag började klättra för ungefär 15 år sedan, eller klättra och klättra. Det handlade mer om att ta sig upp för bergen. Jag hade inget rep, det skaffade jag långt senare. Då var det nästan bara jag som sysslade med klättring. Det fanns kanske 30 markerade leder i hela Turkiet. Nu finns det runt 15 000 leder”, säger han ödmjukt med en antydan om att han tar åt sig delar av äran.

Turkiet -7

Argyro Papathanasiou.

Titta i vilken förare som helst över Turkiet och det är inte svårt att förstå att klättringen är en ung sport. Bara de senaste fem åren har flera nya områden upptäckts. Citdibi, som ligger en 30-minuters bilfärd från Geyikbayiri är ett bra exempel. 2013 skickade Petzl dit sina professionella klättrare vilket resulterade i ett gäng nya leder och egentligen hela det området (tidigare fanns det endast två markerade leder där). Klättrar du från 6b och uppåt och föredrar pinch-grepp är Citdibi ett namn att lägga på minnet. Det finns ett helt gäng med roliga leder som är uppemot 150 meter höga, men de flesta ligger på runt 40 meter. Hit tar du dig enklast med egen bil. Vi rekommenderar att du åker hit på hösten eller försommaren då klippan ligger på 1 000 meter över havet, det blir hyfsat kallt på vintern och risken för regn är stor.

Turkiet -5

Jon Cardwell i Citdibi.

På Kezban’s guesthouse varvas tält med små stugor på pålar. Hit kommer egentligen bara klättrare då det helt enkelt inte finns så mycket annat att göra. Totalt sett har Geyikbayiri en handfull skara campingar och samma sak gäller på alla: du kommer att bli uttråkad om du inte tar med dig sele och rep hit. Senol Kan, som äger Kezban’s guesthouse, var egentligen aldrig intresserad av klättring. På knagglig engelska berättar han om ett liv som entreprenörsinriktad getfarmare.

”Det var inte förrän jag startade det här som jag började klättra, och det är faktiskt ganska kul”, säger Senol, och berättar att han är uppvuxen i Hacisekililer, en liten by några kilometer från Geyikbayiri med en mamma som var hemmafru och en lärare till pappa.

Nu har han klättrat det mesta i området och så fort han får en ledig stund över tar han med sig klätterutrustningen till klipporna, i runda slängar handlar det om fyra, fem gånger i veckan. Det hela har utvecklat sig till en livsstil och han föredrar helt klart klätterområdet Sarkit.

Turkiet -8

Daniel du Lac på väg ut till deep water-klättringen.

”Det är ett av de bästa och där kan du klättra långa leder på uppemot 40 meter. Och för att inte tala om utsikten när du väl kom­mer upp. Den är underbar”, säger Senol, och slurpar i sig av teet från glasmugg (för det är te som gäller här, vare sig du vill eller inte).

Ett annat område som han talar varmt om (och som vi också kan rekommendera) är Trebenna (välj Trebenna west 1-4). Det ligger några minuters promenad från Kezban’s guesthouse och Climbers garden. Här finns det lite av varje, både överhäng, vertikal, sva, grottliknande formationer och framför allt: Opolerad kalksten med de flesta grepptyper­na du kan tänka dig. Graderingarna ligger på från 5a och upp och passar därför en blandad skara klättrare.

När man pratar med klättrarna som befinner sig i området och när man står vid klipporna slår det en ganska snabbt att det bara är turister här. Och på den punkten är både Senol och Mümin överens: I Turkiet klättrar inte lokalbefolkningen, även om siffran har stigit en aning de senaste 20 åren.

”De lever efter devisen ’jag är för ung för att dö men för gammal för att klättra’”, säger Mümin.

”Det är för galet för turkarna och de jobbar hela dagarna så när ska de ha tid?”, menar Senol.

Turkiet -3

Mümin Karabas.

Senol startade verksamheten 2010 och då var han en av de första i området som hade en camping. Sedan dess har området utökats med flera campingar och cirka 200 leder. Han driver anläggningen tillsammans med sin familj och har runt 150 tältplatser. Utöver det har han byggt tolv rum/stugor och en huvudbyggnad med restaurang som serverar traditionell turkisk mat.

Någon kilometer från Kezban’s ligger Climbers garden. Sedan 14 år tillbaka drivs verksamheten av de holländska klättrarna Zuleyha Geels och Murat Görken. De flyttade till Istanbul för att sedan styra kosan mot Geyikbayiri.

”Då fanns det bara fyra leder i området”, berättar Zuleyha.

Ett besök här rekommenderas varmt: käka en god lunch, drick ett glas färskpressad granatäppeljuice, ät något typiskt turkiskt sött till efterrätt och prata klättring med paret. För det som de inte vet om lederna här är inte värt att veta. De har trots allt ett par förare på sitt samvete.

Turkiet -9

Said Belhaj i Cennet.

När du åker till Turkiet för att klättra ska du även ta en tur till Olympos. Det är ett välkänt och utbrett klätterområde trots att det upptäcktes för bara 15 år sedan. Orsaken är att det finns flera bra klippor för både van­lig sportklättring och för deep water-klättring, och du får havsutsikt i båda fallen. Vill du skippa repet och selen för en dag ska du haka på en deep water-båt och dra till Yarasali (boka en tur på Kadir’s tree houses). Där kan du klättra uppemot 20 meter höga klippor för att sedan hoppa ner i havet. Från Olympos tar det ungefär en timme med båt att nå klippan. Men det är väl värt det.

Utöver deep water finns det en hel del sportklättring i området. Förutom Cennet (som ligger precis vid stranden och har en del klättring åt vertikalhållet) rekommenderar vi att du hyr en båt och tar dig till Ceneviz. Om­rådet är ett av de nyare (bultades 2014) och innehåller bland annat två stora utmärkande grottformationer. Här finns alla möjligheter att träna på tunga överhäng i äkta Steve McClure-stil. Graderingarna sträcker sig från 5c och upp. Men om du ska hit, glöm inte att ta med dig en hjälm då det lossnar en del lösa stenar från klippan, ett extra rep för eventuell rappellering och mat och vatten då det inte finns någonting annat i närheten.

Turkiet -6

Mathieu Maynadier klättrar grottan i Citdibi.

Argyro Papathanasiou, från Grekland, klättrar i Ceneviz för första gången.

”Det här är helt otroligt, det finns så många klippor och nya områden här. Jag kommer lätt att komma tillbaka”, säger Argyro.

Det spelar ingen större roll vid vilken klippa du befinner dig, så hörs fallande rep efter en klarad led, karbiner som klingar mot varandra och folk som skriker de peppande orden: ”aller, aller”.

För Mümin Karabas är Olympos nästan som ett andra hem tack vare klättringen.

”Jag ser mig lite som en lokal turist. Det som är så skönt med det här stället är att det krävs väldigt lite logistik. Du behöver ingen bil. Fixa lite käk och ta med dig en förare så klarar du dig långt. Det är gångavstånd till de flesta klipporna”, säger han.

Turkiet -1

Jari Koski och Patricia Oudit får tips på bra leder i Trebenna.

Det är lite tack vare honom som klättringen är på frammarsch i Turkiet, och han har varit med och bultat en hel del.

”Känner jag för att klättra bultar jag gärna något nytt. Du vet, det kan ta en vecka att klättra en 7b+. Jag bultar, jag klättrar, borstar, ramlar, vilar en dag och till slut så klarar jag den”, säger Mümin.

Det är bland annat han, positiviteten personifierad, som ligger bakom området Ceneviz.
”Jag var där hela sommaren och jobbade. Nu är det en del folk som kommer dit”, säger han. ”Men å andra sidan, delad glädje är dubbel glädje.”
Det är anledningen till varför han klättrar: Glädjen. Och för att slippa pressen att pres­tera har han valt att inte tävla så mycket.
”Jag har en passion för klättring och då kan jag pusha mig till att klättra bättre. Jag be­höver inte delta i någon tävling och mäta mig med andra. Jag är född med motivation.”

Även om Mümin har klättrat på flera ställen runt om i världen är det inget som går upp mot hemmaplan.
”Det finns något som kallar här”, säger han. ”Och jag tror att klättringen kommer att växa ännu mer de kommande fem åren.”

Turkiet -10Men tillbaka till Geyikbayiri. Byn drar till sig klättrare från hela världen, men under ytan döljer sig en konflikt. När jag frågar Senol om arbetet med att bygga upp campingen säger han bara att det är ett gan­ska enkelt bygge och långt ifrån robust. Men det finns en anledning.

”Vi har inte lagt mer energi än nödvändigt på anläggningen. Det går inte. Det måste vara enkelt att riva”, säger Senol.
Riva?
”Ja, jag är inte direkt här för att tjäna pengar. Jag vill bara se glada människor. Och regeringen tilllåter egentligen inte att jag har min camping här”, säger han. ”Kommer de hit och säger åt mig att flytta, då är det bara att riva stället och börja om någon annanstans.”

”Campingen ligger i ett skyddat område, och då är det känsligt när någon börjar tjäna pengar på sin verksamhet. Men det finns alltid sätt att komma runt det”, menar Mümin, som är övertygad om en fortsatt utveckling av klättringen i Geyikbayiri.

Förutom aspekten med naturskyddet finns det en annan del som väger tungt: Pengar. För ungefär ett år sedan engagerade sig tusentals klättrare från hela världen och framför allt lokalinvånarna i Geyikbayiri i frågan om huruvida grävskoporna skulle ta över stället och om klättringen i området därmed skulle bli ett minne blott. Konflikten handlar om gruvbolaget Mining Affairs som vill börja bruka marken och klipporna. De ganska långt framskridna planerna upptäcktes egentligen av en slump av en getfarmare i området, i samband med att bolaget märkte ut vissa av klipporna. Han kontaktade i sin tur Zuleyha Geels, på Climbers garden, och sedan var cirkusen i gång. Både lokalinvånarna och klättrarna började kämpa för klätterområdet. En stor klätterfestival på temat ”To climb or to mine” arrangerades och budskapet spred sig i sociala medier. Totalt samlades 18 000 namnunderskrifter in till förmån för Geyikbayiri. Ett par månader senare påbörjades dessutom arbetet med att driva frågan rättsligt. Innan Zuleyha hann få ett datum för rättegången lämnade Mining Affairs, som arbetar direkt under Ministery of Energy and Local Resources, in ett brev till beslutsfattarna i Antalya där det framgick att planerna på gruvverksamheten avbrutits. Den 2 april förra året skrevs därmed papperet på om att klättringen i området får fortsätta. Beslutet är dock inte permanent. Frågan är bara när klättringen i Turkiets största klätterområde kan bli ett minne blott. Än så länge är det fritt fram att klättra.

PETZL ROCTRIP
I samband med det senaste Petzl roc­trip följde Outside med under den sista veck­an. För första gången arrangerades det i form av en road trip. Området blev Östeuropa och turnén passerade fem länder, tio basläger, pågick i 45 dagar och avslutades i Olympos. Runt 1 000 klättrare deltog, vilket är rekord. Nästa roctrip arrangeras i höst.

BRA ATT VETA
* Den bästa tiden att åka till Geyikbayiri är från september till juni, hösten är dock att föredra. Under sommarsä­songen är det för varmt för klättring och flera av campingarna i området är dessutom stängda.

* Ta med dig kontanter (turkiska lire eller euro, båda valutorna fungerar lika bra). Det behövs för att bland annat nå stranden och därmed en stor del av klättringen i Olym­pos. Samt att kortsystemet inte är speciellt pålitligt vad gäller nätverket.

* Gillar du kaffe? Se till att ta med dig det från Sverige. I Turkiet är det te som gäller och beställer du en turkish coffee, som de själva kallar det, kan du i de flesta fall räkna med att få in en kopp starkt te. På klätterskolan vid receptionen på Kadir’s tree houses kan du köpa en kopp hyfsat god kaffe.

* Drick inte vattnet från kranarna om du inte gillar magsjuka. Var även försiktig med kranvattensköljda grön­saker.

* Det finns några olika förare att välja på. Men vi rekom­menderar A rock climbing guide to Antalya skriven av Öztürk Kayikci. Den täcker hela Geyikbayiri-området och Olympos (inklusive deep water-klättringen).

* 5 minuter i Sverige motsvarar ungefär 30 minuter i Turkiet.

RES HIT
Flyg till Antalya med till exempel Turkish airlines; Från 2 200 kronor t/r, www.turkishairlines.com. Ta bussen till Geyikbayiri eller Olympos. Det enklaste är helt klart att hyra en bil på flygplatsen för att även kunna ta en klätterdag i Citdibi. Vissa av campingarna i Geyikbayiri kan hjälpa till med transfer.

BO HÄR
I Geyikbayiri rekommenderar vi Climbers garden. Tänk på att de endast tar kontanter som betalning. Pris för en bungalow från cirka 100 kronor per person och natt eller tältplats från cirka 50 kronor per natt; www.climbersgarden.com

Ett annat bra alternativ är Kezban’s guesthouse. Här har du hela området inom en 20-minuters promenad. Pris för bungalow från 200 kronor och tältplats från 50 kronor; www.rockclimbingantalya.com

I Olympos bor du med fördel på Kadir’s tree houses. Vi rekommenderar deras charmiga tree houses från 325 kronor per natt. Eftersom Olympos drar till sig sollapande turister kostar det som mest när klättringen är som sämst – bra; www.kadirstreehouses.com.

ÄT DET HÄR
Några klassiker som du inte får missa; färskpressad granatäppeljuice på Climbers garden, kebab på riktigt och gözleme (en pannkaks-bröd-liknande maträtt med fyllning).

 

 

 

 

 

Om skribenten

Kristina Nordenmark

Liknande inlägg