Sjuhundraett, sjuhundratvå, sjuhundratre

Jag tittar ner på mina stegjärnsbeklädda pjäxor samtidigt som jag räknar stegen. 

Sjuhundrafyra, sjuhundrafem.

Tittar upp och leker gissningsleken ”hur många steg är det kvar innan jag är framme på toppen” 

Sjuhundrasex.

Jag uppskattar trehundra till. Minst. 

Vi befinner oss på andra dagen av den skidalpina tävlingen KEB CLASSIC som går i Kebnekaise-massivet. Det är tredje året jag och Fanny är med och jag måste säga att det är absolut en av våra favorittävlingar. I två dagar handlar det om att ta sig runt en bana som är mellan 2500-3000 fallhöjdsmetrar per dag. På vägen hinner man oftast passera Sveriges högsta topp, åka några av de mest omtalade offpist åken i området. Man går över glaciärer, firar sig ner för bergsväggar och stegjärnar sig upp i rännor. Det är ett äventyr utan dess like.

Årets upplaga har nått deltagarrekord och det är en smockfull fjällstation vi anländer till på torsdagen innan tävling. Atmosfären är fantastisk och det bli en sådan speciell stämning när alla som ska delta bor på samma ställe. Bara att man blir uttransporterad med skoter känns exotiskt och redan i skoterpulkorna bubblar det av förväntan.
Vi blir inackorderade i ett fyrabäddsrum med våra största konkurrenter och de regerande mästarna Ida Nilsson och Jenny Råghall. Det känns så härligt att vi får tips och råd istället för vassa armbågar och tystnad. Det känns så härligt att vi hellre delar med oss av erfarenheter än att vilja se de andra misslyckas.
Det hör ju lite av sporten till, att försöka minimera misstagen och ta sig igenom på ett så bra sätt som möjligt. Det blir dessutom extra viktigt när val kan vara avgörande för huruvida du tar dig säkert över en glaciär eller orienterar dig om sikten blir dålig.

Men det blir inte dålig sikt. Utan tvärtom vaknar vi upp på fredagen med ett lätt dis över dalen och prognosen säger strålande sol. Tävlingen drar igång och solen kryper fram i takt med att vi når vår första topp för dagen. Dagen fortlöper för oss utan några egentliga komplikationer. Vi går i mål efter 4.35h och har då tagit oss 2900 fallhöjdsmetrar och ca 28km, vi är 17 minuter efter Ida och Jenny som var först in av samtliga (!) lag.

Dag två börjar med jaktstart och fast solen visar sig idag igen är temperaturen nere på -10 när vi startar. Morgonluften är kylig i våra lungor och vi går ut lite lugnare än första dagen.
Denna dag bjuder på betydligt mer klättring och vi går mer med stegjärn under fötterna än skidor. Klättrar upp på Östra leden. Passerar sydtoppen i strålande sol och vindstilla. 2000 möh.  Man kan knappt tro att det är sant. Lappland sträcker ut sig majestätiskt nedanför oss och vi ser enda bort till Sarek. Jag fryser om händerna efter repklättringen och grinar illa åt tröttheten i vaderna som också förorsakades av detta moment. Dagen fortlöper. Rep ut ur ryggsäcken, rep in. Stegjärn på, stegjärn av. Och ständigt solen i ögonen och trötthet i benen. Över glaciärer, uppför bergsryggar.
Hela tiden ett steg närmare mål. Det är nästan som att vi omedvetet bromsar upp. För vi vill inte att det ska ta slut. För när väl mållinjen är korsad är det ett helt år kvar till nästa gång. Och det känns så långt! Men till slut går det inte att undvika. Efter 5.30h glider vi in vid fjällstationen och har återigen genomfört detta fantastiska lopp. Vi hamnade tillslut 58 minuter efter Ida och Jenny, en klar förbättring mot förra årets 2,5 timmar.. Vi blir andra damlag och femma totalt. Vilken härlig formkurva!

På kvällen är det bankett och trerättersmiddag. Samtalen kring borden handlar om dagen. inte om tävlingen utan om upplevelsen, om äventyret. De allra flesta har lyckats få en schysst bränna i ansiktet och man ser både vita märken efter glasögon och hjälmar. De kanske inte blir den längsta natten i våra liv utan jag, precis som de flesta andra, längtar mest till sängen. Och frukostbuffén såklart.

Så trots att sjuhundrafemte steget kändes omänskligt tungt just där och då gå det inte att undvika att fascineras av denna fantastiska upplevelse som Keb classic innebär.

Nu är alltså denna säsongs sista skidtävling gjord och trots att det känns skönt att få byta ut pjäxorna mot löparskorna och ett tag kan jag inte låta bli att redan längta efter nästa års KEB CLASSIC

 

/Erika

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras