Ni vet grannar. Såna som dom flesta har i någon form på närmare eller längre avstånd. Det finns ju lite olika typer av grannar.
Såna man lånar socker av (eller kanske agavesirap nu för tiden) eller som passar dina blommor när du är borta. Såna som alltid ska ha en nyare bil än du. Såna som drar igång gräsklipparen precis när du klippt färdigt din gräsmatta och satt dig med en kall öl på altanen en fredagkväll i sensommarhettan. Såna som knappt hälsar. Såna som aldrig slutar prata med dig trots att du vid 3 tillfällen nämnt att ojdå, nu kokar nog snart pastan över. Såna som alltid bjuder dig på en kopp te när du kommer förbi utan förvarning (händer ju mer och mer sällan i Sverige idag tyvärr). Såna som smyger bakom gardinerna och har fullständig koll på vad du gör och när du gör det. Ja, det finns väl lika många sorters grannar som det finns folk skulle jag tro.
Vi har en granne. Eller ja, typ granne. Han bor längre när på vägen men här på ön är vi ju nästan grannar allihopa för vi är ju inte så många. Han heter Mårten.
Mårten gillar att paddla kajak, surfa, segla, springa, köra MTB, åka skidor, paddla surfski, köra kite, dra torra Göteborgs-skämt, köra båt, dyka, fiska, köra snowboard, gå på toppturer, gå ut med hunden, spela Volvo Ocean Race-spelet på nätet på nätterna när natten är dag på Indiska oceanen och snöa in sig på väderstationsstatistik. Och sen gör han en sak till. Han kör isjakt!
Och jösses vad det är coolt!
Dessa pinnsmala urholkade trälådor med vassa medar svischar fram på isen och synen är förtrollande. Det går ganska så fort också. Farter upp emot 100 km/h är inte helt ovanligt.
Jag fick chansen att följa med Mårten förra helgen för att se hur det gick till och kanske även få prova själv. Tyvärr, för mig, blåste det alldeles för mycket för att ett blåbär skulle få testa men att bara få se detta skådespel när upp emot 10 isjakter var ute på isen samtidigt var grymt häftigt. De kalla vintrarna blir ju färre och färre och jag är oerhört glad att jag fick möjligheten att i alla fall plåta dessa graciösa farkoster här på västkusten.
Och nu verkar det ju som att den nationella isveckan ska hålla i sig och kanske bli längre än en vecka och då öppnas kanske en dörr för mig att få knöla mig ner i en sån där trälåda och låta vintervindarna föra mig i nån form av riktning med hjälp av segel och medar. Det skulle vara riktigt häftigt. Fast om detta inte händer, tror jag inte att Mårten är sen med att hitta på andra saker att göra på sin fritid. Kanske det är dags att lägga lite egna skidspår här på ön? Jag menar, att läsa en god bok inomhus framför brasan när snålblåsten viner runt husknuten är väl inte nåt kul eller?
Lämna en kommentar