Annons:

Varför jag äventyrar?

Jag tänkte starta bloggandet med att gå till grund med den absolut vanligaste frågan jag får i sammanhang där mina äventyr kommer på tal. Frågan VARFÖR?

Tidigt år 2013 hade jag ett helt annorlunda svar på frågan, eller jag trodde rättare sagt att jag hade ett svar. Jag skulle snart bege mig ut på mitt första äventyr, en cykelresa ner till Tanzania. Jag visste inte vad som väntade mig. Hur skulle det kännas? Hur jobbigt skulle det bli? Kommer det att gå? Frågorna var många. Frågan VARFÖR? fick jag även då.

När jag för min egen del svarade på frågan och visualiserade den bild av äventyrandet som jag målat upp i mitt inre. Då kunde jag se fart och fläkt, det var coolt, händelserna avlöste varande, va coolt att utsätta sig för risker, det ska ju vara lite farligt, då blir det mer kul! Jag skulle ge järnet, jag älskar ju att pressa mig själv, jag skulle ligga på max typ hela tiden tänkte jag… Bilden var väldigt glamourös och häftig.

Ganska snabbt efter avfärd den 10:e maj 2013 så vändes denna bild upp och ner samt ut och in. De två första veckorna cyklade vi fullt ös hela tiden och försökte hålla ett så högt tempo som var möjligt. Det var inte hållbart, det slet på våra kroppar och skadorna började hägra. En inflammerad hälsena, ont i knäna, färre timmar på cykeln… kroppen sa ifrån. Vi var hetsiga, det skulle hända saker och jag försökte få äventyret att leva upp bilden jag målat upp innan avfärd.

Vi blev tvungna att slå av på tempot, det fick bli vår första åtgärd.
Vi tog oss genom Europa ner till Aten. Mellanöstern var för riskabel att cykla genom men det fanns ett till hot framför oss på resan och vi skulle landa mitt i det, Kairo.

Den 3 juni 2013 blev president Mursi avsatt och den 4 juni landade två lite smått skraja killar i ett våldshärjat Kairo. UD gick samma dag ut med en av rekommendation från alla icke-nödvändiga resor till Kairo och Egypten.

Lyckligt ovetandes blev vi (av en vänlig taxi-chaufför) avsläppta vid ett vandrarhem som låg ca 1,2 km från självaste Tahir-torget, händelsernas centrum. På kvällarna fick vi försöka somna till skottlossningar och folkmassor som skrek utanför på gatan, på dagarna kunde vi läsa om hur dödssiffran steg. Nu var jag helt plötsligt omsluten av riskerna jag hade förskönat innan resan. Det kändes inte alls bra. Var de det här äventyrandet handlade om? Nej verkligen inte…

I Sudan blev det öde, en 100 mil ökensträcka innan huvudstaden Khartoum. Det var högsommar och temperaturen steg upp till 55 grader mitt på dagen. Vi fick hitta skydd under några träd/buskar mitt på dagen där vi fick vänta ut värmen. Vänta nu, händelserna skulle ju avlösa varandra!? här kändes det segt och rastlöst. Det hände ju inget här ute i öknen. Ytterligare en lärdom.

Nästan inget i den bild jag målat upp framför mig verkade stämma överens med verkligheten. Det var inte hållbart att pressa sig sönder och samman, det var inte coolt att utsätta sig för risker och det blir en hel del slö-tid i äventyrandet. Jag har lärt mig en del sen dess.

Frågar du mig idag svarar jag: Enkelheten

Allt jag behöver har jag med mig i min ryggsäck, på cykeln, i kajaken eller i barnvagnen jag drar bakom mig. Att få njuta av att få lite sol på Island så man kan plocka av sig skorna i pausen och lufta fötterna, att få sitta framför en lägereld vid floden Odra i Polen, att vid frukost gå förbi någon by i Indien och beställa in några koppar te med männen som ska påbörja dagens arbete, att rulla fram på en mörk väg mitt ute i Australiens ödemark och ha miljontals små kristaller glimrandes i den mörka oändligheten ovanför.

Livet i äventyrandet är enkelt, jag har inte massvis av måsten, jag behöver endast ta mig framåt. Många anser förmodligen att det låter ganska långtråkigt, att göra samma sak dag ut och dag in månader i sträck. För mig är det inte långtråkigt, för mig är det frihet.

Tack för att du har läst 🙂

Ni kan följa mig på min instagram: @marcusaspsjo

FRED!

Om skribenten

Marcus Aspsjö

Marcus Aspsjö, en av de yngsta äventyrarna Sverige har att erbjuda. Med sina 25 år har han dock genomfört en hel del, både större samt mindre äventyr. Hans äventyrarkarriär startade då han hoppade på sin cykel hemma i Lidköping och cyklade ner till Tanzania. Över berg, jagad av vildhundar, hamnade mitt i en revolution, korsade stekheta öknar, fick amöba, korsade världens kanske tuffaste cykelland, genom stamkrig, undslapp precis ett terrorattentat. Skulle detta vara avskräckande? Tvärtom så är äventyr numera en livsstil för denna grabb. Sedan dess har han vandrat över Island, paddlat kajak till Svarta havet, vandrat över Indien och åkt rullskidor över Australien. Vad väntar här näst? En hel del! Allt kommer du kunna läsa om här i bloggen.

Liknande inlägg