Ni vet när man är liten. Man längtar efter glass. Man längtar efter tomten. Man kikar i frysen. Man kikar ut genom fönstret. Man hittar en Lillpop som ligger gömd brand frysta ärtor och tjocka kotletter (när man var liten alltså, inte nu längre). Man ser Tomten komma gåendes med sin stora säck över axeln och lyktan i handen. Snart skulle man ha chokladiga läppar och päronglass på tröjan. Snart skulle man ha julklappspapper i halva huset och mamma och pappa skulle äntligen få en lugn stund när man stack iväg och lekte med dockhus och leksaksbilgarage (jo, jag körde både och för jag tycke det blev roligare då). Längtan var en underbar känsla. Ett adrenalinpåslag som bara var härligt och inte alls läskigt. Eller nja, Tomten var väl lite läskig vissa år när jag tänker efter men både päronglassen och julklapparna var goda och spännande inslag i livet när jag var yngre. Men framför allt var känslan av att få längta efter något så oerhört skön minns jag. Det hörde liksom till när man växte upp. Och det var helt och fullt accepterat att barn längtade, trånade, suktade och törstade efter olika saker. Men jag undrar, finns det en åldersgräns för när man ska/bör sluta längta efter nåt?
Ni som klättrar. Ni vet när folk frågar en: -Varför börjar man klättra egentligen? Det verkar ju vara så farligt och läskigt. När man får en sån fråga, visst vill man allra helst bara svara: -Varför slutar vi klättra egentligen? Det är ett så naturligt inslag i vår uppväxt och inget vi reflekterar över. Kroppen bara gör av sig själv och vi liksom hänger med och njuter av det som händer i kroppen när vi klättrar en gren högre i trädet eller en stege till upp i tornet på lekplatsen. Såklart att vi som 5-åringar inte tänker: -Usch, det där verkar ju vara farligt och läskigt. Fy fasiken var trist ens barndom skulle vara om man började tänka i dom banorna redan vid så ung ålder.
Jag har precis anlänt Åre, Jämtland. Bara för några dagar sedan kom vi hit i en yrande snöstorm efter en lång bilfärd från Västkusten. Lukasz, hunden Freja och jag. Med en massa skidor, isklättringsprylar, en slow juicer, kamerautrustning och diverse andra vintriga prylar kommer vi spendera de kommande 5 månaderna tillsammans med allsköns härliga människor och inbjudande berg omkring oss. Och som jag har LÄNGTAT!!! Under de senaste 3 månaderna känns det som att jag suttit i ett väntrum. Men det var aldrig nån som kallade mitt namn. Tills sist blev det ganska så trist. Att bara vänta och vänta och vänta. Att längta och längta och längta. Jag kom på mig själv att nästa känna mig lite barnslig när längtan blev så stark att jag gick ut och började småpacka och fingra på mina skidor. Och detta 2 månader innan avresa. Inte kan man väl längta så intensivt efter att få resa till fjällen när man är vuxen? Det är väl bara barn som längtar så dom blir tokiga?
Men vet ni vad? Tomten kan jag vara utan men det känns baskemig som att jag hittat en Lillpop i frysen. Och jäklar vad jag kommer ha chokladiga läppar och päronglass på tröjan denna vintern. Efter flera vintrar nere i Chamonix i de franska alperna är nu tanken är att vi ska vara här i 5 månader. Jag stortrivs redan efter 5 dagar. Jag känner på mig att det här, det kommer bli bra det!
Lämna en kommentar