Annons:

Äventyr handlar om att utforska och upptäcka något nytt. Det nya kan vara allt från att uppleva ett enda andetag, som alltid varit där, till att resa mot en främmande plats på andra sidan jorden. Oavsett vad vi upplever har alla äventyr två saker gemensamt, nyfikenhet och historier.

Av: Maria Granberg
Filmfoto: Johan Nyström

Under tidigt fjortonhundratal färdades två franska äventyrare i fartyg över Atlanten med ursprungligt sikte på Puerto Rico. Finansierade av det spanska hovet fick de tillräckligt med resurser för att ta sig till en ö tjugo mil från Afrikas västkust. Kort efter de börjat utforska land marscherade de rakt mot en oväntad strid med en armé av öbor som drev tillbaka besättningen ut till havs igen. När upptäckarna återvände till Spanien spreds ryktet om slaget med de stora slagskämparna vars motstånd var omöjligt att övervinna – de stora kanarierna. Det blev ett mytomspunnet äventyr som gav namnet till det flytande paradis vi idag känner som ”Gran” Canaria. Ön där allt började men en historia, om stora människor.

 

”Du måste komma till hit!” En entusiastisk röst med tydlig spansk brytning klingar övertygande i ett inspelat meddelande via WhatsApp och min respons är en aningen klentrogen. Gran Canaria? Min första tanke tar en skarp u-sväng och landar i sand, solstol och sangria. Efter skepticismen tagit några varv i rondellen tar jag dock slutligen en utfart och hamnar inte helt otippat i ännu en flygstol. Ovetandes om var jag egentligen är på väg kastar jag en blick på min vänstra underarm och ler åt den text jag tre veckor tidigare ristat in i huden ”Spend your life doing strange things with weird people”. Det är det det handlar om, vägar som kan bli lite oväntat annorlunda. En känsla lägger sig övertygande i bröstkorgen och jag vet att så länge jag lyssnar till bläcket på armen så kommer det bli ett äventyr, även denna gång. Planet går in för landning och styr mot en främmande plats. Platsen som skulle visa sig bli mitt utopia.

 

One’s destination is never a place, but a new way of seeing things”. Varje ny plats ger mig alltid ett nytt perspektiv, en annan lins genom vilken allt får en lite annorlunda färg. Jag slås av alla dofter när vi susar förbi havet på ena sidan och bergen på den andra. Det blir en cocktail av salt och grönt i luften och sinnet får en stund på sig att sortera och smälta samman alla nyanser och kontraster. Jag är van vid att resa långt mellan platser för att ta mig från berg till vatten men plötsligt är det som om någon har krympt världen och samlat allt på en och samma plats. När vi börjar skissa på planen för vad vi vill utforska inser jag snart att mitt vanliga grundproblem fullständigt dunstat bort mellan lager av oändliga mikroklimat. Kust, berg och inland ligger omlott och inte sällan bara en kurva bort. Det finns ingen anledning att glöda pennan kring logistik vilket i min värld är en sann ynnest. Det är dock inte bara de korta transportsträckorna mellan vågor och klippvägg som ger enkelheten ett verkligt ansikte. Människorna och kulturen smittar med sina kindkyssar och välfyllda vinglas. En förmåga att mikro-njuta av livet, de korta och små stunderna. Gå längst med stranden på morgonen, siesta efter lunch och middag med familjen i frånvaron av platta skärmar och mållöst scrollande. Det jag älskar mest med expeditioner och äventyr är just enkelheten och närvaron. Det är det som sitter kvar och lämnar avtryck, långt efter hårda vindar och långa dagar har lagt sig i minnets periferi.

 

Ön är indelad i fyra rutter, den centrala, syd-västra, norra och östra rutten. Vi tar oss in från norr mot kärnan av ön, via den centrala rutten, där det ska finnas en klippformation med bra sportklättring. Jag förvånas över att Gran Canaria inte blivit känt som ett klättermecka med alla dessa vulkaniska formationer som skapat oräkneliga stenblock och raviner som slingrar sig hela vägen från mitten av ön ner till havet.

 

Det finns stora områden både för bouldering, sportklättring och tradklättring. Lederna började bultas på åttiotalet och sedan dess har över trehundra leder etablerats. Guillermo Morales, rösten på WhatsApp som tog oss hit, har kontaktat Jorge Ortega, den mest aktiva ledbyggaren som satt upp över hundra leder på ön. Han ska följa med oss för att hitta lederna och säkra oss på klippan. Efter en timme har minibussen tagit oss upp på höjd och fram till ”stenen” som vi tänkt klättra, vilket i själva verket är en fristående klippformation som reser sig nästan hundra meter rakt upp i luften.

Jag som levt mer i midjehög snö det senaste året stirrar lite lätt nervöst på leden ”Jonay” som slingrar sig upp längs med och runt ena hörnet på klippblocket. Samtidigt som jag fastställer att det är en grad 6b led som jag står under så försöker jag svälja den sista lilla rädslan jag har för att samla det mod som kommer krävas för att faktiskt klättra den. 2 replängder senare står vi på toppen, jag, min bästa vän och Jorge som med sin imponerande erfarenhet hållit mina nerver i schack den senast timmen när jag hängt i repet under honom. Jag står nervöst men stolt och beundrar den panoramavy som för tillfället känns geografiskt gränslös.

 

Efter ett djupt andetag går tankarna spontant tillbaka till orden skrivna av den amerikanska aktivisten och författaren Helen Keller. ”Life is either a daring adventure or nothing”. Vi samlas i en kollektiv kram av klätterglädje och börjar därefter förbereda oss för att repellera ner längs ”Alemana”, leden öst om den vi just klättrat. Nere på marken möter vi turister och vandrare men leenden och stora ögon. ”I wish we could do that!”. Jag gläds åt kommentaren och kan inget annat än att instämma. Jag önskar verkligen att alla fick göra det här.

 

Vi söker efter de bästa platserna att både utmana och återhämta oss, där vi hämtar inspiration och motivation. Vi letar efter guldkornen och atmosfären, det gemytliga, unika och lite avlägsna. Ordet ”unikt” har för mig blivit ett ganska slitet uttryck men har här fått en ny mening. Trots att jag rest och sett många udda platser i världen så har jag klivit in i en omgivning som kanske till synes liknar andra så kallade paradis, men där känslan är en helt annan. Att vara i bergen, högt över ytan, är en helt annan värld och jag har länge längtat efter att få uppleva den andra världen, långt under ytan.

 

Vi kontaktar Miguel Alvarez Wainer, en dykinstruktör i öppet vatten. Vi hamnar i Sardina Del Norte och dykcentret Buceo Norte, där rytmen sällan överstiger vågornas brytning mot hamnen nedanför. Vi går igenom alla säkerhetsrutiner och jag är lika förväntansfull som ängslig över det faktum att jag ska långt ner till djupet i ett gigantiskt hav där jag bara kan andas med hjälp av en syrgastank på ryggen. Miguel ler förstående och kontrar med mottot ”Just worry about the enjoyment. You’ll love it. I promise”. Sekunden vi lämnar ytan förstår jag. Jag vill aldrig mer upp igen. Jag får koncentrera mig på att inte le alltför stort då det sipprar in saltvatten i mungipan. Oron över att inte kunna andas byts lustigt nog ut mot att jag måste påminna mig själv att andas. Världen under ytan är så cool att jag nästintill tappar andan. Allt går i slowmotion och ju djupare andetagen är, desto djupare sjunker jag.

 

Miguel pekar på sin klocka på handleden och sen håller han pekfingret framför munnen. Mätaren står på sjutton meter och jag förstår att vi gått lite djupare än vi först tänkt. Jag börjar skratta och ger tummen upp. Under mig simmar en blyg ”Angel shark”. Jag vill knappt röra mig för att inte riskera att skrämma iväg den. Intensiv trålning har märkbart minskat populationen av just dessa hajar men Gran Canaria är en av få platser i världen där den lever nästintill i överflöd.

 

Jag tappar all fattning om tiden och alldeles för snart indikerar min dykkamrat att det är dags att flyta upp till den torra verkligheten igen och jag nickar ovilligt. När vi kommer upp på land så påminns jag om vikten av att visa människor platser som den här, för att väcka kärlek till det som är så viktigt men som så många inte har någon relation till. Jag tänker att vi måste ut på en första date, bli lite kära och sen låta det övergå till en relation, en vi faktiskt behöver vårda för att det ska kunna bli långsiktigt och hållbart i längden. Jag tror det ligger i den upplevelsen. För hur ska vi kunna vårda något som vi inte vet finns?

 

Från djupet till ytan. I Las Palmas, Gran Canaria’s huvudstad, samlas både amatörer och proffs för att leka på den tre kilometer långa sandstranden Las Canteras. Tack vare ett naturligt rev, La Barra, skapas ett tryggt vatten för både surfare, SUP:are och simmare.

 

Trånga speedos varvas med långa surfshorts och solbrända kroppar. Även det lockiga, axellånga håret fladdrar med sin närvaro och färgglada fronter byter ut de annars lite mer stela stadsbutikernas skyltfönster. Överallt sitter människor i alla åldrar och laddar med tapas, smoothies och citronöl. Det är en vibe som är inbjudande och inte särskilt svårt att acklimatisera sig till. Det finns få sporter som är så roligt att vara så dålig på som just vågsurfing, till och med för den med prestationsångest och tajta brallor upp i skrevet. Vi får hjälp av eldsjälarna på surfskolan Oceanside och några kallsupar senare lyckas vi stå några sekunder på den rödvita plastbrädan som lyfts framåt och uppåt av en våg som kanske kan liknas mer vid ett gupp av skum än en faktisk våg, men lyckan är total. Det tar oss bara ett par dagar innan vi är tillbaka i havet för att insupa lite mer saltvatten men främst lite mer av surfen och kulturen.

 

Det kostar ynka hundrafemtio kronor att hyra en bräda för en hel dag och runt sexhundrafemtio för en hel vecka. Vill man bli rik på timmar i vågorna behöver det inte bli fattigt i kassan, tvärtom. Och det bäst av allt är att surfbara vågor rullar in dagligen vilket innebär att vi inte behöver guppa tjugo minuter i vattnet för en chans att fånga en våg innan lunch. Det spelar heller ingen roll vilken tid på året man känner för att ge det en chans då väder och temperatur i stort sett är detsamma oberoende av årstiden. Då stadskärnan pulserar fyra gator bort från stranden är det enkelt att hitta boende, allt från lyxlägenheter till sköna surfhem via Airbnb. Känslan av enkelheten och närheten är aldrig långt borta och vår ursprungliga planering liknar alltmer en rad av spontana dag-för-dag-äventyr och varje plats är en vi inte vill lämna.

 

Jag rider vidare på en hög våg av endorfiner och behöver någonstans landa i alla äventyr som den här ön har gett oss. Intellektuellt begriper jag svårigheten i att måla ett gammalt ansikte i nytt smink men känslomässigt är det inte utan lite sorg som jag inser hur många som, liksom jag, aldrig lärt känna den här ön på riktigt. Ett outdoorutopia där upplevelser tar mer plats än transporten mellan dem, där behovet av att välja bort ett äventyr framför ett annat inte längre fyller ett syfte och där människor är mer familj än främlingar. Sedan barnsben har jag bara fått en historia, den om alla som åkte på studentresa eller all-inclusive till Gran Canaria, ”slappar ön”, och kom hem slitna, panka och inte sällan fortfarande lite bakfulla. Mellan solstolen och hotellbaren missades dock flera världar. Jag kan nu stå mänskligt och ödmjukt i min egen reviderade fördomsfullhet och glädjas åt att jag får berätta en annan historia. En historia som innefattar  flera världar. Det finns ett asiatiskt ordspråk som lyder ”Better to see something once than to hear about it a thousand times.” Att bibehålla en nyfikenhet för det vi inte vet och för det vi tror vi vet, att uppleva och skapa fler egna historier än leva sekundärt via andras och att utforska för att lära sig uppskatta är de tre säkraste sätten jag vet för att komma närmre ett äventyr, oavsett om du bara upplever ett andetag som alltid varit där eller reser till en främmande plats på andra sidan jorden.

Film/Foto:
Johan Nyström

Tips för:

Vågsurf/SUP/Bodyboard

Klättring 

Dykning

Övriga äventyr och arrangemang: outdoorsportsagency.wordpress.com