Annons:

Tiden rinner iväg, känns som en evighet sedan jag juldagen 2016 stod iklädd tomteluva på berget Huanya Picchu i Peru. Såklart är en av höjdarna med Rosa Bussarna och månadsresan till Sydamerika är att besöka den glömda Inkastaden Maccu Picchu.

En mystisk plats som satte griller i huvudet på mig redan i högstadiet. Ingen vet med säkerhet varför den byggdes och användes. Tänk att jag äntligen varit där! Det finns minst tre sätt att ta sig till Maccu Picchu. När du åker med Rosa Bussarna kan du antingen; ta tåget in till staden i dalen Aguas Calientes, kallas även Machu Picchu town och fortsätta med buss hela vägen upp till entrén, vandra den traditionella inkaleden över pass på drygt 4000 möh under fyra dagar med tältövernattningar alternativt göra multisportupplägget, Jungle Trail bestående av downhill-mountainbike, vandring och zipline. Du väljer själv utifrån tid, intresse och kondition.

Som den adrenalinjunkie jag är blev det multisportupplägget! Du bokar i god tid, uppger namn och passnummer, ingen slipper igenom nålsögat och kommer in till Maccu Piccu oanmäld, ännu svårare är det att komma upp till Huanya Picchu, ”örnästet” som ligger ännu några hundra meter högre upp ute på en klippavsats. Arla morgonstund, fortfarande becksvart ute när jag tog bussen från Machu Picchu town i 30 min på serpentinvägar upp till entrén för att se soluppgången.

Dimma och moln höll sol samt utsikt borta. Guiden kunde inte säga om det skulle klarna upp eller inte. -Det brukade lätta när solen bränner bort molnen, sade han, tack o lov så blev fallet även idag. Långsamt började jag se konturerna, den ena sockertoppen efter den andra vaknade till liv.

Guiden varvade kultur, religion och historia, han höll oss besökare trollbundna under två timmar för att sedan släppa iväg oss på egen hand. I mitt fall upp till Huanya Picchu som tydligen bara tar emot upp 400 pers/dag. Jag hade fått tiden mellan 10.00-11.00 att påbörja stigningen från Maccu Piccu (det gamla berget) till Huanya Picchu (det nya berget).

Innan jag begav mig uppåt frågade jag guiden om det i framtiden fanns någon risk att det skulle börja surra helikoptrar runt oss besökare som det gör runt populära toppar i Europa. -Ingen risk, vi befinner oss i Kondorernas herradöme och det enda som kommer att hända är att vi i framtiden begränsar antalet turister som vill gå på egen hand. Trycket är stort och vi vill undvika slitage sa han.

Nu till själva toppvandringen upp till Huyana Picchu och svar på några vanliga frågor.
Hur jobbigt är det? Riktigt svettigt så vatten kan vara bra att ha med. Ta även med eventuellt ombyte och regnjacka.

Är det klättring? Inte direkt, det ser värre ut från Machu Picchu sidan än det är i verkligheten, då ser berget nästan lodrätt ut.

Hur lång tid tar det? Det äldre amerikanska paret jag mötte som var på väg ner, högröda i ansiktet sa; ”at least 2 hours” medan tyskarna med basebollkeps och trailrunning skor sa ”you look in good shape, you do it in 45 minutes” Det tog 40 minuter utan att rast.

Vägen upp från Machu Picchu består av en slingrande smal stig där man passerar partier med fotsteg uthuggna i klippan, brant men helt ofarligt, gott om plats att sätta både händer och fötter. Svetten flödar om du traskar på fort. 2/3 upp är det en korsning med tydliga instruktioner om att gå medsols. Den vänstra stigen går uppför en brant lång trappa och förbi terrassodlingar, den högra stigen används sedan för att gå nedför och man passerar då en smal tunnel i berget. Om du har lätt för att få svindel är du kanske på toppen en kort stund. Men det är en mäktig känsla att stå där med 360 grader utsikt så är du som jag, hög på endorfiner, skuttar du säkert omkring där uppe ett bra tag. Där runt toppen svärmar det av fjärilar i regnbågens alla färger. Tänk att det gjorde det säkert även på Inkatiden!

Om skribenten

Erik Ahlström

Skidalpinism, multisport, bergsmaraton, fjällöpning, trailrunning ja det har Erik engagerat sig i under snart 25 år. Grundare av Kebnekaise Classic, BIMM, FEM, ÅEC, Åre WAR, TEO, C2 City Challenge, Sweden Sky Race 24 med flera! Dessutom hjärnan bakom Salomon Trail Tour som bidragit till det enorma intresset för trailrunning. Lite idéer som snurrar i hans hjärna just nu - Plogga (Plocka skräp o Jogga) och Bo Outdoor, (ett modernt "sportkollektivboende" för oss som hellre är ute) Men mest känd kommer Erik alltid att vara för att ha haft flera roller i Sällskapsresan 2, Snowroller där han är en av skidåkarna gapar de legendariska orden - "Bästa svängen Hökarängen".

Liknande inlägg