Annons:

Jag slängde ut lite krokar för att få tag i yrkesverksamma fjälledare som jag inte nödvändigtvis kände till sedan innan. En av dem som nappade var Malin Strid på Cold-Nose-Huskies. Idag bor Malin tillsammans med sin sambo och deras fyrtio slädhundar i Gargnäs i Västerbotten. Vi tog ett snack om hur hon hamnade här, varför det är sådan efterfrågan på hundspannsturer och vad hon tycker om fjälledaryrket.

Sedan ett par år så bor du i Gargnäs i Västerbotten med dina 40 slädhundar – hur hamnade du där?
Jag är född och uppvuxen i Gäddede i Norra Jämtland, att jag hamnade i just Gargnäs är lite av en slump. Min sambo och jag skulle hjälpa en bekant att sälja sitt hus och det slutade med att vi köpte det själva. Vi är dåliga mäklare…

Hur började ditt friluftsintresse?
Så länge jag kan minnas har jag tyckt om att tillbringa tid i naturen. Jag och mina syskon hade mormor och morfar som vårt dagis och de överförde sitt stora intresse för djur, natur och friluftsliv till oss. De bodde väldigt nära oss och vi smet ibland dit när vi hade långtråkigt hemma. Mormor och morfar tog med oss på många små äventyr och lärde oss bland annat hur man gör upp eld och hanterar en kniv. Vi var alltid ute och hittade på roliga saker!

När kom du på att du skulle bli Fjälledare och hur valde du utbildning?
Jag ville göra något roligt, spendera mycket tid utomhus, utveckla mina kunskaper och lära känna likasinnade. Jag visste inte ens att något liknande fanns när jag första gången hittade fjälledarutbildningen. Efter en del research tyckte jag att Fjäll- och vildmarksledarutbildningen i Malung verkade vara en av de bästa i Sverige. Jag ville inte låsa upp mig på flera år så upplägget den utbildningen hade med bara ett år passade mig perfekt också.

Vad gjorde du efter utbildningen?
Efter utbildningen har jag rest, jobbat och bott lite överallt. Jag jobbade en säsong på en slädhundskennel i de Italienska Alperna och en säsong på en slädhundskennel i Västerbotten som jag även jobbat på innan utbildningens start. Jag insåg där någonstans att det vore fantastiskt att kunna kombinera arbete med mitt stora intresse för friluftsliv.

2010 paddlade jag hela Donau-floden (2500 km) från Tyskland till Rumänien och Svarta havet i ett bok och foto-projekt. Det var på så vis jag träffade min sambo Lars som är naturfotograf. Efter en tid i Tyskland så blev vår längtan efter snö, hundar och vida vidder för stor så 2013 flyttade vi norrut och påbörjade arbetet med att bygga upp vår egna slädhundskennel.

Berätta lite om företaget du driver idag?
Jag driver Cold-Nose-Huskies, ett turismföretag som bl.a. erbjuder guidade hundspannsturer. Vi är specialiserade på kortare turer som varar mellan 1,5 h och upp till en hel dag. Vi kör även några få, flerdagarsturer för mindre grupper. Sen så tränar och tävlar vi själva, jag och min man, i långdistans med hund. Tävlingarna vi deltar i är mellan 300-1200 km långa. 2017 blev jag svensk mästare. Vårt stora mål som vi tränar och jobbar mot är att tillsammans med våra egna hundar kunna delta i världens längsta och tuffaste slädhundstävling, den 1800 km långa ”Iditarod” i Alaska.

Jag har hört att hundspannsföretagen i Västerbotten går väldigt bra och att många är bokade, främst med utländska turister, i flera år framöver. Vad beror det på tror du?
Intresset för frilufts- och naturturismen ökar konstant och Lappland är ett mycket aktuellt resmål. Jag tror inte att detta är något som är unikt för Västerbotten utan gäller i hela Lappland och även Norge och Finland. När gäster kommer hit vill uppleva tre saker: norrsken, snöskoter och hundspann. Vi svenskar uppskattar inte detta på samma sätt och skulle aldrig betala för något som är så självklart. Jag tror att vi kanske har blivit bättre på att värdesätta och marknadsföra den unika tillgång vi har här uppe – naturen.

Vilka utmaningar ser du i fjälledaryrket och finns det något du skulle vilja förändra?
I och med att intresset för natur och friluftsliv ökar så innebär det att det ställer högre krav på fjälledare, guider, turismföretagare och liknande. Vi får ett större ansvar för att våra gäster och besökare kan färdas i naturen på ett tryggt och säkert sätt. Allt fler nybörjare vill vistas i naturen och vi måste kunna möta dem med information om t.ex. klädsel, väder och allt som hör därtill innan de beger sig ut – för att kunna förebygga eventuella olyckor.

Jag skulle önska att det hade ett större värde i att vara utbildad Fjälledare. En riktig och tydlig certifiering som förstås och kan värdesättas av gäster och företagare, etc. Visst finns fjälledarnormen men det är egentligen bara vi som gått utbildningen som vet vad den innebär. Ingen utifrån förstår vad det är, speciellt inte gäster som inte kommer från Sverige.

Grattis till mästerskapstiteln Malin och stort lycka till med allt du företar dig!
(Jag hoppas på att kunna komma förbi och klappa en valp eller två inom kort…)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras