Ett berg, tre klättrare och tre frågor. I våras stod tre Svenskar på toppen av Mount Everest, nu när de är nere på mer syremättade nivåer har vi tagit tempen på deras upplevelser. För Maria Granberg var det den första turen upp på ett 8000 meters berg.

Hur var resan mot toppen?
Ovisshet, stora beslut, snabba hjärtslag, ett tight mentalt säkerhetsbälte och fin utsikt skulle nog kunna summera den större delen av de sista dagarna upp till toppen. Det som inte fick hända, hände. Veckan innan mitt toppförsök åkte jag på en infektion i luftvägarna som gjorde att jag fick feber, tappade rösten och fick svårt att andas på nätterna då luftrören svullnade upp. När alla andra klättrare var på väg upp mot det första väderfönstret var jag på väg ner, till sjukhuset. Sista dagen på antibiotika beslutade jag mig för att göra ett försök, ta mig tillbaka upp till basecamp igen och sen ta en dag i taget vidare upp mot det högsta och sista lägret på 8.300 m. Att behålla lugnet och att hitta en tillit till kroppen blev i slutskedet den största utmaningen. Strax över 7.000 m började jag bli starkare igen och väl uppe på 8.300 kunde jag känna att det fanns krafter kvar till att försöka genomföra ett toppförsök. Att få i sig fyra deciliter vatten, äta en kaka och inte sova på nästan två dygn är inte de bästa förutsättningarna och det är lätt att förvänta sig att det inte kommer att gå bra. Att vända ganska misströstande förväntningar till energi och fokus, och att stänga ute vad alla andra gjorde runt omkring mig, var kanske det svåraste jag någonsin gjort. Men genom att bara försöka trivas just när det är som värst är kanske det som kan ge den där lilla extra lågan av energi som behövs just då. Att äta chips, skratta och ta det lugnt är nog djupt underskattat av många. Att det faktiskt gick vägen är något som jag kommer att försöka smälta och ta in en lång tid framöver.

 

Maria-2

Maria-6

Vad var din känsla när du stod däruppe?
Känslan var överväldigande och nästan lite för övermäktig att hantera. En timme innan toppen, då jag lite smått börjat inse att vi skulle klara det, fick jag anstränga mig för att hålla tillbaka tårarna. Det var trots allt en tuff klättring kvar både upp och ner, som man aldrig kan ta för given, och det blir vansinnigt jobbigt att gråta och andas i syrgasmasken samtidigt. Dessutom fryser tårarna till is och det blir svårt att se var man sätter fötterna. När vi väl stod på toppen kan jag ogenerat erkänna att jag föll på knä och grät ett par minuter. Jag stod ensam på toppen tillsammans med min sherpa och inte en människa var i närheten. Att för det ögonblicken förstå att vi just då var de högsta människorna på jorden var svårt att greppa. Jag har nog helt ärligt aldrig känt mig så levande som i just den stunden. All träning, förberedelse och uppoffringar som man gjort de senaste 6 åren kom över mig som en enda stor våg och det är svårt att försöka förklara hur tacksam och stolt jag var just då. Jag har kämpat med många skador under senaste åren och att kroppen höll hela vägen kändes stort.

 

Maria-4

Vad tog du med dig ner och hem från berget?
Jag fick med mig otroligt många lärdomar hem. Det packas alltid ner stora mängder ny kunskap bara genom att genomföra en så lång och krävande expedition men många lärdomar kommer också från att träffa andra klättrare. Alla kommer dit med sin specifika stil och bidrar med helt olika strategier, kompetenser och erfarenheter. Det som däremot blev den största och mest märkbara insikten som jag fick med mig ner och hem från Everest var att alltid ha tillit till min egen kropp, oavsett vad allt annat indikerar. Att försöka uppleva det som händer, när det händer, och möta det förutsättningslös istället för att bygga upp förväntningar blev en lärdom för livet. Jag blev även kontinuerligt påmind om hur viktigt det är att ha roligt, att inte ta allt på för stort allvar och att komma ihåg varför man började och varför man är där. I slutändan så handlar det ändå om att få göra det man älskar, innerligt och fullt ut.

 

Maria-1

Maria-3