Ett berg, tre klättrare och tre frågor. I våras stod tre Svenskar på toppen av Mount Everest, nu när de är nere på mer syremättade nivåer har vi tagit tempen på deras upplevelser. Först ut är Tostebergasonen Daniel Åkerman.

Resan mot toppen?
”På vägen mot Base Camp tänker man inte så mycket på Everest för man vet att Everest fortfarande är väldigt långt bort, istället försöker man fokusera på uppgifterna man har dag för dag och försöker nästan glömma att man är där för att klättra Everest.

Det här var min andra expedition till Himalaya och precis som den första (Manaslu 2015) så har jag haft turen att få träffa flera fantastiska klättrare, denna gången fick jag tillfälle att träffa Ueli Steck som höll på att träna inför en expedition till Shishapangma.

Everest - Daniel Akerman-2Den 17 April kom vi till slut till Everest Base Camp där jag spenderade en månad. Totalt sett gjorde jag två rotationer på Everest innan vi gick mot toppen. Första rotationen var till Camp 1 och tillbaka. Jag glömmer aldrig hur nervös jag var första gången jag skulle ge mig på Khumbu icefall, ett mycket vackert men dödligt parti på Everest. När jag väl kommit ner från Camp 1 till Base Camp och fått känna på Khumbu Icefall så förstod jag varför folk fruktar detta parti. Riskerna i Khumbu kan inte kontrolleras, det spelar ingen roll hur duktig klättrare du är, är du på fel plats vid fel tillfälle så är det kört. Seracs(överhängande snö och ismassor) höga som femvåningshus som bara väntar på att rasa, bottenlösa sprickor och bergsluttningar som bara väntar på att utlösa en förödande lavin, detta är Khumbu isfallet.

Everest - Daniel Akerman-3Andra rotationen tog oss ända upp till Camp 3 och tog nästan fem dagar totalt. Denna period var den absolut svåraste för mig. På grund av dåligt väder fick jag spendera fyra dagar i Camp 2 där jag var helt ensam utan telefon, ipad, bok eller ens papper och penna. Under fyra dagar var jag helt ensam och hade ingenting att underhålla mig med. Det låter kanske konstigt men det var de mest ensamma dagarna jag upplevt under hela mitt liv. Kvällen till den tredje dagen låg jag i mitt tält, tårarna började rinna och jag tänkte, vad har jag gett mig in på?! Jag försökte säga till mig själv, Daniel det här är bara temporärt, det blir bättre.

Den 10 Maj hade sherpateamet lyckats slutföra reparbetet mellan Camp 4 till toppen och det var nu dags för mig att påbörja toppförsöket på Everest. Jag fruktade fortfarande Khumbu isfallet som jag nu varit igenom fyra gånger, men jag var så nära och hade en stark inre känsla som sa det finns ingenting som kan stoppa dig nu.

Fredagen den 13 maj började jag sen mitt toppförsök från Camp 3. Vid Camp 4 blåste det ordentligt och trots att jag hade full dundräkt, syrgasmask och skidglasögon på var det ganska kallt. Jag låg och väntade på Camp fyra i nio timmar innan vi började vår sista summit push.

Everest - Daniel Akerman-4Under de nio timmarna man ligger och väntar så sover man inte, syrgastrycket är helt enkelt inte tillräckligt för att det ska vara bekvämt nog att somna. Istället ligger man och tänker på allt man har gjort för att komma till denna punkt. Man tänker på allt som kunnat gå fel på vägen men som inte gick fel. Man tänker också på vad som händer om man inte tar sig till toppen, hur kommer det att påverka resten av ens liv? Kommer jag att vara tvungen att återvända?

Klockan 21:00 kom min sherpa Tsering Sherpa och öppnade tältdörren, vid det här tillfället väntade jag mig att Tsering skulle säga ”Ok Daniel nu kör vi!” Istället fick jag beskedet att alla andra expeditioner som hade planerat att gå upp hade avbrutit på grund av vädret, och Tsering tyckte vi skulle göra detsamma. Detta var alltså inte hur jag hade förväntat mig att min summit day på Everest skulle börja. Först blev jag irriterad att vi ens brydde oss om de andra expeditionerna. Temperaturen var -40 vilket det är varje natt, men vindarna var ganska starka, så jag förstod att de andra expeditionerna hade avbrutit. Vid detta tillfälle låg jag och tänkte, vad är plan B, jo plan B är att jag ligger här i 24 timmar till och väntar på nästa summit day vilket jag inte visste om jag skulle klara fysiskt eller mentalt. Beslutet var nu ganska enkelt, vill jag till toppen så sker det ikväll. Mina ord till Tsering var ”In 1953 there were two climbers, Ed and Tenzing who managed to scale Everest on their own, if they could do it then, we can do it now”

Everest - Daniel Akerman-8Vi beslöt oss så småningom att göra ett försök ensamma. Vi hade en Sherpa (Furtemba Sherpa) som egentligen skulle vara kvar i Camp 4 som emergency backup, men vi beslöt oss för att gå alla tre. Vi påbörjade sista toppförsöket strax efter kl tio, efter en dryg timme hade jag tappat all känsel i tårna. Jag visste vid detta tillfälle att jag skulle få köldskador på tårna men det fanns ingenting som kunde stoppa mig från att nå toppen, Summit Feber? Det kan du ge dig fan på att jag hade, ingenting att skryta om, men det är sanningen.

Fyra timmar senare hade vi passerat the Balcony och jag kommer ihåg att jag bad till Gud om att solen skulle komma upp, för vinden var stark och gav inte vika. Även om vi aldrig stod still så kände jag att jag sakta höll på att frysa ihjäl.”

Känslan på toppen?
”05:47 den 14 maj stod jag på toppen av Mount Everest, en dröm jag haft i snart sju år. Känslan jag hade föreställt mig var tårar av lycka och glädje, men så var det inte. När jag väl kom till toppen hade jag inte haft känsel i tårna på över tio timmar, jag visste att jag bara var halvvägs och att de flesta olyckor händer på vägen ner och så kändes det som att jag sakta höll på att frysa ihjäl. Jag spenderade totalt 34 minuter på toppen, men det kändes som fem minuter. Målet va att ta bilder och video och sedan ta sig ner så snabbt som bara möjligt, helst levande.

Everest - Daniel Akerman-5I efterhand önskar jag att jag var klarare i huvudet så jag verkligen kunde uppskatta var jag var och vems fotspår jag gick i, men man är så fokuserad på att bara överleva att man glömmer var man är. Det är först nu i efterhand som jag har börjat första var jag var och hur stort det här är för mig.

Den häftigaste känslan för mig var när vi kom ner mot Camp 4 och alla teamen som hade avbrutit kvällen innan kom ut ur sina tält och stod och stirrade på oss medans vi tog oss ner för berget. Det var som om vi var spöken som kom ner från berget och folk frågade oss, gick ni verkligen upp idag? Kom ni upp?”
Vad tog du med dig från Everest?
”Jag har nu visat för mig själv att ingenting är omöjligt, men jag har också lärt mig att ingenting är gratis. Vill du nå höga mål så måste du också vara bered på att offra en hel del. De sista fem åren har jag lagt all min tid utanför jobbet på att förbereda mig för Everest, något som har kostat mig både vänskaper och relationer. Är det värt det är kanske nästa fråga? För mig personligen har det här förändrat mig som person, jag vet nu att det inte finns någonting jag inte kan klara av men viktigast av allt så har min Everestexpedition haft inflytande hos andra och fått andra i min omgivning att ta sig an utmaningar som de annars aldrig vågat ge sig på. Även om Everest har hjälpt mig personligen så kan jag inte låta bli att tänka på vad det kostat i tid, relationer, pengar etc, men om mitt lyckade toppförsök kan hjälpa andra att våga ta sig an utmaningar de annars inte hade tagit sig an så kan jag säga att det var värt mödan.

Jag har klättrat berg som är fysiskt tuffare än Everest.  Men Everest kräver allt man har, fysiskt, finansiellt och kanske främst mentalt. Jag läste nyligen en blogg där någon undrade varför det var så mycket mediapådrag när jag kom hem ”det är ju sherpas som gör allting ändå”. Jag funderade mycket över detta och kom fram till, ja de flesta av oss hade inte kunnat klättra Everest utan hjälp av sherpas, de är fantastiska människor. Men det som gör det unikt för en västerländsk att klättra Everest är att jämföra en sherpa med en ultramaraton-löpare. Om en ultramaraton-löpare springer ett maraton så är det inte så speciellt, men om en överviktig kille som aldrig tränar springer ett maraton så är det en enorm bragd. Ungefär så får man se på västerlänningar som klättrar Everest, vi är tjockisen som springer ett maraton. Vi lever större delen av våra liv vid havsnivå och sitter i en stol 8-10 timmar om dagen och att ta oss från detta liv och upp oss på världens högsta berg, det är en bragd!”

Everest - Daniel Akerman-1