Annons:

Jag sitter och smörjer in mina kängor i efterhand och känner tacksamhet över vad vi gått igenom tillsammans, hur de burit mig och hur vi burit på vår vän Kajka på 75liter. När jag sitter där och smörjer känner jag igen en känsla från de senaste dagarna som gått, av att vara själv. En otroligt viktig känsla.

Hålla balansen med tre länder under fötterna

Hålla balansen med tre länder under fötterna

Helt ovetandes tjej strax efter Treriksröset

Helt ovetandes tjej strax efter Treriksröset

När jag första dagen tog farväl av lokalguiden Thomas som jag hade startat vandringen med, hamnade jag helt plötsligt i en “film”. Jag var själv på fjället.

Jag hade inte tänkt igenom det där med att vara själv så noggrant. Månader innan när vi tillsammans med Adventure Academy hade våra föreläsningar på Vildmarksmässan inför våra olika äventyr, så var det många av mina kloka kurskamrater som pratade mycket om hur de såg fram emot att vara helt själv. Jag tänkte då att jag tidigare varit det, men tänkte om och förstod att jag faktiskt aldrig varit det helt. Även om jag rest runt, vandrat nån bit “själv” i Nepal och fått tagit hand om mig själv har det ju alltid funnits folk runt i kring man kunnat ställa frågor till, och om man varit själv en kortare stund på jobb här i lappland i en stuga eller liknande så har man alltid varit ett telefonsamtal ifrån svar på frågor.

Landa och hitta förnuft med utsikt över Kilpisjärvi

Landa och hitta förnuft med utsikt över Kilpisjärvi

Nu stod jag där på fjället, och kanske lite oansvarsfullt med dålig erfarenhet att navigera med hjälp av en karta och kompass. Jag hade självmant valt att inte använda GPS. Enligt plan trodde jag att jag skulle få in min vana med Thomas de fyra dagarna vi skulle vandra ihop, som nu blev en halv dag p.g.a påbokat jobb för hans del.
Men som jag är, så älskar jag nya utmaningar att möta och kände att om jag skulle klara av en vecka själv borde jag klara av 1,5 vecka själv. Jag tackade återigen nej till GPS och började gå. I vanlig ordning tänker jag att jag inte är den enda som gått här utan GPS eller varken karta och kompass.

Självklart rusar adrenalinet ikapp mig i kroppen, då jag inte helt sätter mig ned och trippelkollar igenom hur jag går. Utan går mer på känsla, men då tre-fyra pluppar av ledmarkeringen på kartan utgör 1km i verkligheten är det svårt för mig att förstå hur mer drastiskt det tar vändning i verkligheten.

När jag inte riktigt är med på exakt var jag är och det har gått ett par timmar och jag har vadat över mindre bäckar så sätter jag mig ned och fikar och ringer några samtal när jag fortfarande har täckning. Förutom mamma och pappa så går många minuter till att ringa min mentor Ola Skinnarmo, som kanske inte blir så glad över att jag inte tagit så ansvarsfullt kring min kunskap om kartor och kompasser, men självfallet fokuserar på var jag står nu och vad vi kan utgå ifrån. Jag vet ju att jag är på rätt väg men inte exakt, och han hör på min röst och några få svordomar och uppriktighet om adrenalin att jag är lite uppjagad. Så han tar det sansat med mig och säger några kloka ord, som man förstår att han är rätt person att säga efter sina egna expeditioner: “slå dig ned, tänk efter, hitta lugnet och tänk på att du inte är ensam. Du är aldrig ensam, du må vara själv, men du vet att du har många som är med dig på denna resa, så tänk på dem och få in en vana vid härligheten att få vara själv.”
Det var något av det viktigaste jag behövde höra innan en vecka utan täckning på telefon och inte en människa att bolla med under dessa sju dagar på fjället.

Väl uppdaterade skyltar längs leden

Väl uppdaterade skyltar längs leden

Jag har aldrig gett mig själv så mycket komplimanger som under denna vecka, under varje lyft av ryggsäcken tänka: “du är så grym Frida, så sjukt stark”. När det varit lite tufft eller bara gött att peppa sig själv på vägen inför varje litet delmål om det så “bara” är en ledsten 20m bort. När adrenalinet pumpar igen då du lär vada över en smärre älv, att hitta en mix av lugn och styrka. Att känna sig som en snigel som går och bär på hela sitt leverne och gärna vill ha full kontroll över utrustningen. Att sålla ut mat med vetskapen om vad som kan hända på fjället vädermässigt, rent överlevnadstänk. Att gå 10-11 timmar om dagen för att man inte har så mycket annat att göra, samtidigt som det är så häftigt att se hur miljön förändras timme efter timme. Att vända sig bakåt och se hur långt man tagit sig och få ett rus av hur vackert det är. Men tystnaden är oslagbar, förutom att tankarna är rätt höga och fokuset likväl. Så för att bara sätta sig ned och ta in allt man är med om är också en konst.

Jag kom in i det där med att vara själv på fjället och jag har fått en helt ny uppfattning om hur viktigt det är att faktiskt få vara själv. När jag kom ifrån allt och alla vanliga vardaliga intryck, så är det massa goa tankar från folk som man har kring sig som flugit runt i skallen, det är så många glada tankar som till och med fått mig att gråta av lycka. Och jag har gråtit, men mest av lycka. Jag hade lovat mig själv inför detta att vad jag än kände skulle jag känna det fullt ut. Men rädslan har varit långt borta, jag trodde jag skulle gråta mer för att jag skulle vara rädd. Men den känslan har varit långt borta. Några människor har jag inte mött och många kanske tänker på djuren. Björnar, ilskna ungrenar(?), älgar, vargar(?)… Men av min erfarenhet så är många av våra djur i det vilda väldigt skygga av sig. Och vilket djur skulle vilja ge sig på en stor svart monstersnigel med blått fladdrande skal på ryggen? Nä tänkte väl det. Jag har mött ett 60talet renar, en räv och en groda och mina efterföljare myggen! På en vecka!

Mycket bajs och andra spår av djur, men inte många möten

Mycket bajs och andra spår av djur, men inte många möten

Det känns som jag gått igenom länder som Irland och Skottland, inte för jag varit där själv, utan för Skottland och Irlands marknadsföring har varit mycket högre än min dåliga fantasi kring hur svenska fjällen ser ut utan snö, så det har varit väldigt överraskande i smak för mig!

En av anledningarna till varför jag gör detta äventyr är för att jag vill få in en vana i mitt eget friluftsande i mitt hemland, jag har inte tältat på egen hand mycket och lagat mat med små gasolkök osv, men jag kan fullt ut säga att jag börjat få koll på hur jag vill ha det och det är ju ett himmelrike att få gå, äta, sova och uträtta dagliga behov precis när man vill! Och här i norr är man ju bortskämd med midnattsolen som håller en sällskap vilket tid på dygnet man än väljer!

Midnattsol och hattar för nya kompisar som förföljer en

Midnattsol och hattar för nya kompisar som förföljer en

Första personen jag mötte var en kvinna som pyssla om sin sommarstuga i Kattuvouma och hennes spralliga hundar, det var något speciellt att få klappa om de energiknipparna!

När jag efter 130km väl kom fram till Träsket var jag där en halv vecka tidigare än vad jag planerat, så Erik och Jörgen som lovat att komma och möta upp mig för att på något vis transportera en över träsket kom redan samma kväll jag nådde sjön. Eftersom det vankades midsommartider och livet kommer emellan ibland så blev detta en utmaning för mig att föra en fiskebåt över till P-platsen Torneträsk, ett par “motor-km” jag får ta igen på cykel när jag ska korsa mellan Dalarna-Värmland-Bergslagen senare i sommar!

 

Mina träskhjältar!

Mina träskhjältar!

När vi kom över stod det en cykel från ICEHOTEL där och väntade, som mina hjältar hade med sig, så jag bestämde mig där och då för att cykla till Kiruna på natten och sova hos en vän. 50km på 2,5h och dagen därpå, efter en drömmande efterlängtad pizza till brunch och häng med god vän, så hoppade jag på cykeln igen och cyklade till min vinterarbetsplats: älskade Jukkasjärvi och ICEHOTEL, vilket är startplatsen för nästa längre etapp: forsränning med kollegor och forsguider från ICEHOTEL på Torneälv hela vägen ned till Haparanda, sträcka på ca 350km(?) som kommer ta en vecka. Det kommer bli episkt!

ICEHOTEL-cykeln som stod redo på andra sidan träsket att ta mig till Kiruna och Jukkasjärvi

ICEHOTEL-cykeln som stod redo på andra sidan träsket att ta mig till Kiruna och Jukkasjärvi

Följa:
“freedalance” på instagram, facebook och YouTube.
#freedalancethroughsweden

På mapongram kan ni följa hur jag rört mig: http://mapongram.se/ViewMapongram.aspx?mt=578ae2e1-98e8-4bbd-a586-c0303ba4aaf8
Fridens liljor,

/ Frida

Om skribenten

Freedalance

"Äventyr för mig handlar nog mest om att komma utanför sin trygghetszon, där man växer av att försöka. I Nepal jobbar jag som svensk reseledare (åt Far Away Adventures) för svenska grupper på vandringar och rundresor, och umgås med mina nepalesiska vänner på vandringar och paddlingar m.m. Jag går nu Adventure Academy, class of 2016 och i sommar kommer jag under tre månader, på olika äventyrliga sätt, ta mig igenom hela Sverige från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder" - Frida Benedikt aka Freedalance

Liknande inlägg