”When the shit hits the fan” eller som vi säger, när det skiter sig så skiter det sig rejält… ett uttryck som passar bra in på den käftsmäll vi råkade ut för i Knuckles Mountains på Sri Lanka.

The Knuckles (Knogarna) är ett vilt bergs- och djungelområde verkade lockande och vi ville ut i bergen och vandra några dagar. Det visade sig vara knepigt att hitta bra information så vi chansade, sköt från höften och tog buss, tuk tuk. Vägarna blev smalare och i sämre skick ju högre upp i bergen vi kom. I pyttebyn Tangapure pågick en tvådagars kricketmatch och stämningen var på topp.

Vårt eget humör nådde inte riktigt samma nivå när vi konstaterade att det ”homestead” (bo hemma hos familj) vi hade bokat liknade mest en byggarbetsplats, cement och grushögar. Vårt rum hade istället för fönster och lister, byggplast och inplastat cementgolv och vardagsrummet var täckt av för oss något udda bröllopsbilder.

Det visade sig att mannen tillbringade elva månader per år i Sydkorea med att jobba för att finansiera sitt hotellbygge (homested). Det hade alltså sett ut såhär i fem år och om tre år hoppades han vara klar. Familjen som var kvar i Tangapure och fast i bygget hoppades nog ännu mer…

Nästa dag, ”skitfläktsdagen” började med att vår första tuk tuk som skulle kommit 07.30, aldrig dök upp, den andra hade ingen olja så tiden gick innan vi kom iväg. Vägen visade sig vara mopedslakt så jag förstår att den första aldrig dök upp. Sämre väg är svår att tänka sig, vi fick gå ur och knuffa på när de värsta råtthålen dök upp.

Äntligen framme vid hotellet där vi skulle bo och träffa vår ”bergsguide” då visade det sig att tuk tuk-föraren hade tagit oss till fel hotell, och fel dal…Ja ja det var bara att vänta på nästa tuk tuk och lagom till lunch kom vi då fram. Guiden, Panda pratade obefintlig engelska och kom med en skopåse som ryggsäck, det visade sig senare att allt han hade med sig var lunchlådan från hotellet och en sprayflaska mot blodiglar, det var alltså hans guidekit! Upp i bergen och in i djungeln var vår önskan. Och han tog oss verkligen på orden.

Brant, på gränsen till klättring, obefintlig stig och vegetation som räckte oss upp till axlarna. Vi trivdes som fisken i vattnet. Sällskapet var två trogna hundar och en massa äckliga iglar som bet sig fast vid anklarna och på ställen med bar hud. Blodiglar, vidriga kryp, där man inte vet vad som är fram eller bak. De suger från bägge håll, när dom en gång fått hål på huden är blodflödet så gott som omöjligt att stoppa.

Så händer det som inte ska hända, Carina hoppar över en trädstam och landar snett, knät vrids, knäcker till och hon faller ihop med ett skrik. My knee, my knee…! -Faan…knyter en tröja runt knät som stödförband och sedan börjar en fyra timmar lång mardröm. Det visar sig att guiden inte har en aningen vart vi är och inte hittar tillbaka till ursprungsstigen. Vi irrar omkring i undervegetationen, Panda och jag turas om att ömsom bära och släpa Carina, på branta ställen hasar hon sig nedför på rumpan, bromsar upp med händerna.

Från att ha njutit av hettan, svetten i pannan, ljudet och lukterna från djungeln, utsikten, aporna, blommorna och att koncentrerat på att pilla bort blodiglar från benen försökte vi nu smådesperat hitta tillbaka genom en tät matta av ogenomtränglig djungel där eftermiddagsdimman kröp inpå.

Hjärnan gick på högvarv, vad har jag för utrustning om vi blir tvungna att övernatta? Allt jag hade i ryggsäcken var en telefon utan täckning, regnjacka, underställströja och ett lunchpaket bestående av en macka, ett ägg och en kycklingklubba. Ingen risk att vi varken skulle törsta eller frysa ihjäl, vatten fanns det gott om i floderna och temperaturen på natten var ca 10 grader, men ett svart och fuktigt inferno skulle vänta.

Carina slet och hasade sig fram, för varje stöt på knät kändes det som porten till helvetet skulle öppna sig. Ingen vila, vi måste fram innan mörkret omfamnade oss. Taggar som fastnar i händer och river upp stora sår på armar och ben, lår som bränner av ovanan att gå brant nedför och bära 52 kg kvinna på ryggen. Svett som flödar och blandas upp med blod från iglar och skärsår. Klockan tickar, vi måste ut ur djungeln innan det blir mörkt. Men så plötsligt…dimman lättar och vi kan se ner i dalen och urskilja stigen vi tog oss upp på. Äntligen telefontäckning! Panda ringer efter hjälp och blott en timme efter mörkrets inbrott står vi trötta och nedblodade vid hotellet. Jag rullar av mig strumporna och en ormgrop av feta cigarettsfimpsstora blodiglar (fimpar, nästan det lika avskyvärt det!) tappar taget och lämnar kvar ett blodflöde som är svårt att stoppa. En natt i högläge för Carina, nästa morgon taxi till sjukhuset i Kandy. Rullstol, röntgen och VIP- behandling av ett dussintal läkare och sjuksköterskor. Ingen sjukvårdsbrist här inte. Domen; uttänjda ledband, knäskydd, kryckor, medikament och vila. Lämnar bergen med svansen mellan benen och flera lärdomar rikare. Knockade av the Knuckles, men inte uträknade…

Om skribenten

Erik Ahlström

Skidalpinism, multisport, bergsmaraton, fjällöpning, trailrunning ja det har Erik engagerat sig i under snart 25 år. Grundare av Kebnekaise Classic, BIMM, FEM, ÅEC, Åre WAR, TEO, C2 City Challenge, Sweden Sky Race 24 med flera! Dessutom hjärnan bakom Salomon Trail Tour som bidragit till det enorma intresset för trailrunning. Lite idéer som snurrar i hans hjärna just nu - Plogga (Plocka skräp o Jogga) och Bo Outdoor, (ett modernt "sportkollektivboende" för oss som hellre är ute) Men mest känd kommer Erik alltid att vara för att ha haft flera roller i Sällskapsresan 2, Snowroller där han är en av skidåkarna gapar de legendariska orden - "Bästa svängen Hökarängen".

Liknande inlägg