Annons:

Jag gör en cirkel på bilrutans igenimmade ruta för att se ut. De franska bergen tornar upp sig utanför. Vägen slingrar sig upp mellan massiven. Granarna är snötyngda, frostigt vita. I bilen pratas det ikapp om det vi missat i varandras liv den senaste tiden. Ida vann ett lopp i San Fransisco, Emelie har skaffat får. Fanny talar om skidor.

Ett år har förflutit sedan jag var här sist. Ett år sedan allt egentligen började. Det var här på sluttningarna mellan alpbyarna Tignes och val d I’isére jag gjorde mina första riktiga träningsdagar på skidalpina skidor. Hade aldrig riktigt tänkt på det innan som en sport. Bara mer som en aktivitet att få livet att förflyta på ett fantastiskt sätt. Att ta sig till ställen man annars inte når vintertid.
Men Pandoras ask öppnades och vi gick 40 000 höjdmetrar på tre veckor. Körde intervallpass. Sov mellan passen. Åt för att orka. Och allt med fokus på att ta oss upp.
Det var ett år sedan.
Rutan immar igen men vi är framme.
För andra året har vi valt att lägga tre veckor av våra liv här. Bara träna, äta, sova. Läsa bok, prata och laga mat. Och eftersom det är december bakar vi även lussebullar, spelar julsånger och ser julkalendern varje kväll.
I år är vi sju stycken. Tjejer.
Vi traskar runt bland topparna i våra rosa dräkter, våra kjolar och små skidor.
Det är en extremsport och kontrasterna mellan kjolen och utförsåkningen känns ibland lite kittlande.
Att åka branta rännor i rosa trikå.
Att få omge sig med kvinnor som är starkare än majoriteten av Sveriges befolkning. Både i psyke och kropp. Det är inspirerande utan hänsyn till kön, kjolar eller andra faktorer.
Jag tittar in i deras ansikten och den likhet de har. Inte likhet i form av drag utan en likhet av en okomplicerad nyfikenhet och ett uttryck av att ingenting är omöjligt.
Det är aldrig gnäll, aldrig ifrågasättande om någons kapacitet. De bara gör.
Och gör det av den enkla anledningen att
man tror på sin förmåga att få göra det man älskar.
Det är tametusan inspiration i denna värld där allt ska inspireras.
Så vad blir då slutpläderingen i detta blogginlägg?
Kanske att man ska ge sig tid att göra det man tror på och vill.
Jag kommer att ha lagt sex veckor av mitt liv på att gå upp och ner för backar i Tignes-dalen. Jag kanske aldrig blir världsbäst, jag kanske aldrig blir snabbast och jag kanske har gjort det med större naivitet än vad hälsosamt är.
Men det var ett val och en tro och en ynnest att få lägga sex veckor av mitt liv på något jag älskar med de människor jag älskar.
Det är en chans jag aldrig hade velat vara utan.

/Erika

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras