Annons:

Att gå i vit dimma och snålblåst och bara se konturerna ett tiotal meter framför sig är en speciell känsla. Klar sikt och vindstilla är givetvis bättre, men jag hade förberett mig för detta och med karta, kompass och GPS kunde jag lugnt ta mig framåt i rätt riktning.

Jag kom upp på själva toppdrivan, sikten var nere på ett par meter men jag såg kanterna när det brantade på och hade bra grepp. Isyxa, steg, steg. Det som störde mig var att jag gick uppåt norrut och min GPS visade att jag borde gå rakt österut ca 25 m över kanten på min högra sida. Jag satte mig ner och skickade en GPS markering för att markera var jag var med min spot. Drack lite, åt en energibar och började fundera. Sikten var i princip noll. Jag kom fram till att det var bättre att gå ner till toppstugan och vänta ut vädret.

Men precis när jag var på väg ner kommer ett textmeddelande från Ola, ”Grattis!”. Jag ringde honom direkt och han konstaterade att enligt den GPS markering jag skickat så var jag på toppen. Men enligt min egen åsikt var jag inte hela vägen upp än. Vi kom fram till att eftersom jag inte frös så var det bättre att sitta ner på plats eller gå uppåt igen och vänta på att molnen skulle lyfta så jag kunde se mer. Jag valde att gå uppåt i min tretakt, isyxa, steg, steg.

10 meter senare så var jag där jag suttit och 20 meter till så ser jag plötsligt hur sidorna går ihop framför mig mot den vita molnväggen och att jag står på en tunga, jag var på toppen!

Toppen! n24/5 15:00

En lättnad, en glädje och massa andra känslor uppfyllde mig. Jag hade kommit upp! Och jag var ensam på berget! Jag hade klarat det och stod på Sveriges tak på mitt andra försök!

Tre veckor var jag ute på mitt äventyr och det som var mest markant för mig är att det var som en känslomässig detox där ett lager av damm skalats bort och mina känslor blivit mycket mer närvarande. Efter allt jag fått uppleva och utmaningar jag fått övervinna känner jag ett djupt lugn inombords. En tacksamhet för det jag fått uppleva och till alla jag mött.

Söndagsmorgon för två veckor sen kulminerade allt där vid bergets fot. Jag hade cyklat 150 mil från Stokholm med all packning i en vagn bakom mig, isyxa, stegjärn etc. Packat om och burit in allt på ryggen och nu stod jag där redo att bestiga Sveriges högsta berg, Kebnekaise och slutföra Kropp Challenge.

Första försöket
Regnet slutade ca tre på morgonen och vi gav oss iväg en timme senare längs västra leden. Snöpartier blandat med barmark var precis som på vägen in en utmaning både fysiskt och mentalt. Men vi hade gott om tid och kom fram till Kittelbäcken sen förmiddag. Det brantade på upp mot insteget till vägen över Vierranvari och med ett par hundra meter kvar så släppte snön under våra snöskor. Vi började serpentina oss upp men det hjälpte inte. Snön släppte mer och mer och det gick inte att fortsätta på ett säkert sätt. Klockan 12 tog vi ett tungt beslut att vända ner igen.  

Efter avbrutet toppförsök 1

Det var rätt beslut, men jag var inte glad, mest besviken och lite uppgiven. Det borde gått, bara lite till, men det gick inte. Totalt 16 timmar tog försöket och vi var trötta när vi kom tillbaka till stationen. Hade svårt att somna och tankarna for överallt.

Plan B, på’t igen!
Nästa morgon vaknade jag tidigt och kontrollerade vädret, läste på kartor och undersökte plan B, att ta oss upp via östra leden. Den är kortare och går upp för ett långt och brant parti, stora backen, på ca 800 höjdmeter vid Jökelbäcken som var fylld av djup snö. Karta - KebnekaiseMitt i allt ringde min vän Ola Skinnarmo och det var ett lyft  att få prata med honom. Kände att jag behövde den energikick som jag fick under vårt samtal. Vi diskuterade olika lösningar och han föreslog en väg som jag inte tänkt på precis bakom stationen, Personalbacken!
Den leder rakt upp på Kebnetjåkkaplatån som i sin tur ansluter till östra leden ovanför stora backen. Efter en kontroll av vägen upp så hittade jag en linje som var i princip snöfri hela vägen upp till platån. Det här skulle kunna fungera! Jag kände hur energin och glädjen började bubbla upp när jag väckte Vilma och packade iordning det som skulle med.

Ensam på berget
Vilma var inte i full form efter gårdagens prövning och jag förstår att det inte var lätt, men hon valde att inte vara med på andra försöket. Mitt val stod dock fast och begav mig av  ensam upp för Personalbacken med siktet inställt på att slå upp tältet på Björlings glaciär med utsikt över Kebnekaises sydtopp innan dagen var slut. Det var tufft men drygt 800 höjdmeter senare var jag uppe på platån!

Fredriks fotspår

Det var tungt men känslomässigt ändå lätt. Jag sprudlade inombords, jag var på väg! Sen slog det mig att jag var ensam häruppe, stationerna var stängda och ingen annan var här. Bara jag, snön, några ripor och Kebnekaise som väntade.

Camp 2 – Björlings glaciär

Camp 2Vilken känsla att slå upp tältet på Björlings glaciär framför Kebnekaise och se sydtoppen mot solen!  Visste att jag behövde vila för att bestiga Kebnekaise i maj är ingen lek, det är tufft och en riktig utmaning. Men att sova var inte lätt, jag ville bara ge mig iväg.  Som extra krydda så började vinden från nordväst tillta rejält.

Andra gången gillt – Till topps
Strax innan åtta på morgonen begav jag mig iväg över glaciären mot insteget till Via ferratan som är en del av östra leden. Det blåste rätt bra men när jag kom fram till bergväggen så var jag i lä.

Östra leden - Björlings glaciärSnöskor byttes till stegjärn, och stavar mot isyxa. Sen var det tretakt. Isyxa, steg, steg, repetera. Rörelsen blev ett mantra och meter för meter kom jag uppåt och framåt. Hittade insteget till via ferratan och fick fram vajern som jag fäste in mig på. Sen följde jag den så långt det gick innan den försvann ner i isen under snötäcket. Ca 30 meter bort fanns repet som är en del vinterleden och som skulle leda mig upp till utsteget.

Så jag kopplade loss mig och lutade mig vänd mot snöväggen och skråade med min tretakt. Isyxans skaft körde jag ner i snön för att få ett stadigt grepp och sparkade in stegjärnen djupt in i snöväggen steg för steg. När jag nådde repen så fäste jag in mig och satte isyxan mellan ryggsäcken och ryggen och arbetade mig upp. Att se kammen jag skulle över var så skönt och än bättre när jag kom upp och var på platån. Snöskor på och fram med stavarna. 300 höjdmeter kvar tills jag skulle få stå på sydtoppen!

Slutet av östra leden

Toppen är bara halva vägen
När jag precis hade nått toppen i dimman och hade jag nått mitt mål, så var jag ju bara halvvägs. Så nu var det dags att bege mig ner till toppstugan i dimman för en stärkande pasta carbonara och sen vidare längs repet ner för sidan till glaciären och sen sista biten ut till tältet på andra sidan.

Pasta Carbonara

Det tog 6 timmar att komma ner och även om jag var lättad så var jag noggrann med att ta det lugnt hela vägen ut. Det blåste rätt bra och tältet smattrade i vinden. Men det spelade ingen roll, vilken dag!

Det var en mycket nöjd Fredrik som kröp ner i sovsäcken efter att ha fyllt på med middag och tagit en välförtjänt topphutt med whiskey som varit uppe på Nordpolen. Kebnekaise har en speciell plats i mitt hjärta, det är mer vänskap än upplevelse, du och jag Kebnekaise.

Nöjd..

Hör av er!
En känsla som nu två veckor efteråt växer sig starkare är en längtan av att jag vill ut igen. Vet inte på vad, men så småningom vet jag och då ska jag berätta det för er.

Har ni frågor eller tankar så hör av er så ska jag svara här eller direkt till er. Tack för all pepp, hejarop och gåvor till insamlinghen. Ni är fantastiska!

Om skribenten

Fredrik Hjorth

Fredrik Hjorth är vid sidan om sitt jobb som managementkonsult även VD på Årets Äventyrare AB, guide på Expeditionsresor, studierektor på Adventure Academy och aktiv scoutledare. Han var den första att genomföra Kropp Challenge där han i maj 2016 cyklade från Stockholm till Nikkaluokta, lastade om från cykel till ryggsäck för bestiga berget och ta sig ut igen. Allt för egen kraft och med all packning på cykeln. Fredrik är löparen som hellre räknar leenden än kilometrar eller kilon på skivstången, i augusti förra året genomförde han sin andra Ironman. "Glädjen i att få vara ute och uppleva nya saker är det som jag går igång på. Tuffa utmaningar, roligt och så gott kaffe förstås.”

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras