Annons:

Är det möjligt att uppleva Mount Everest utan att vara någon hardcore-klättrare? Tanken och drömmarna slog mig i takt med att jag läste nästan all litteratur som finns om detta mytomspunna berg.

Text: Ingrid Kjellström
Foto: Quentin Fiard

En bestigning av Everest går loss på närmare en halv miljon, vilket gör det till en något komplicerad dröm. Men tillsammans med sex vänner och en lokal guide lyckades jag i höstas ändå uppfylla min dröm om att leva livet på en klätterexpedition i Himalaya, men i en något nedbantad version. Närmare bestämt på Lobuche Peak(6119 m.ö.h)

Efter en helikopterfärd till en av världens farligaste flygplatser, tillika startplatsen för all vandring kring Mount Everest, Lukla där jag tog mitt första andetag i tunn luft. Det går inte att läsa sig till, hur det känns att andas syrefattig luft. All kroppens kraft går helt plötsligt åt till att tillgodogöra sig syre. Resten av min energi la jag på att väja för de flockar med jakar som vi sen möter på stigen, att ta steg för steg på de stundtals branta stigarna och av att njuta av den oslagbara utsikten som ständigt förändrades och förundrade bakom varje krök.

Planen som hade kristalliserat sig var att tillbringa fjorton dagar i dalarna runt Everest med målet att nå Lobuche Peak (6119 m.ö.h) och att vandra delar av Three Passes Trek, vilket är en vandringsled i dalen bredvid mer kända ”EBCT”- Everest Base Camp Trek. Den passerar tre pass som ligger på över 5400 höjdmeter, en bra dos med hög höjd för att optimera acklimatiseringen innan toppförsöket. Vi ville även bära all packning på egen hand men att använda oss av lokala gästhus för boende och mat.

Efter två dagars vandring nådde vi Namche Bazaar. Där tog vi av västerut, vek av från EBCT och bytte den frodiga naturen mot helt andra vyer. Vi korsade trädgränsen och de höga bergen började breda ut sig i horisonten. Nu vandrade vi i flera timmar utan att möta någon. De få människor som vi mötte hälsade dock på oss med ett glatt ”Namaste”. Särskilt de nepaleser vi träffade tog sig alltid tid att stanna och prata med oss och svara på våra många frågor om allt från mystiken kring Everest till hur man föder upp yaks. Kvällarna och nätterna tillbringade vi på små gästhus, som just lokalbefolkningen driver. Där bodde vi i spartanska rum och satt större delen av kvällarna och kurade kring en brasa med en ”daal bat”, Nepals nationalrätt (en stor tallrik med ris och linser – som lokalinvånarna äter varje dag) och sött té.

De stora utmaningarna började komma dag fem då vi skulle över ledens första pass (Renjo La) som ligger på 5400 meters höjd. Om vi hade rört oss långsamt tidigare var det ingenting mot vad vi gjorde nu. Jag tog två-tre steg och fick sedan stanna för att hämta andan. Det var nog något av det tuffaste jag upplevt i hela mitt liv. Under de fyra-fem timmar som det tog oss att nå passet var mitt ansikte täckt av tårar och svett. När jag med vacklande steg äntligen nådde toppen och bakom några färgglada böneflaggorna kunde skymta Mount Everest för första gången var belöningen dock total. Jag och mina vänner kramades, hämtade andan och firade att vi hade klarat en av vandringens svåraste delar.

Vi tog oss under de kommande dagarna vidare över ”Cho La Pass” till Lobuche som är den sista större byn före Everest Base Camp. Det började dra ihop sig för resans stora mål, bestigningen av Lobuche Peak och möjligheten att se just Everest Base Camp. Hela gruppen började bli acklimatiserade till den höga höjden. Ändå pirrade det ganska mycket i magen. Mina enda erfarenheter av klättring kommer från äventyrsböcker som jag läst. Aldrig tidigare hade jag hållit i en isyxa eller haft stegjärn på mina fötter. Det kan låta vansinnigt att utsätta sig själv för en sådan risk  – men Lobuche klassas som en ”trekking peak” och vår guide och Sherpa Temba lugnades oss med att god grundfysik var det viktigaste för att nå toppen.

Temba mötte upp oss dagen innan vi skulle klättra och tillsammans tog vi oss till high camp – 5400 meter över havet. Vi slog upp tält, gick igenom all utrustning och laddade med mat kokat på stormkök. Klockan 18 var det läggdags, mörkret förde med sig kylan. Vi låg och kurade och försökte sova tills klockan 03 då Temba väckte oss genom att sträcka in en kopp té genom tältöppningen.

I pannlampornas sken började vi klättringen, som först gick över klippor. Efter ett par timmar började solen gå upp och vi nådde början av den glaciär som leder till Lobuche Peak. Ett magiskt ljus spred sig över snön och när vi började vandra över glaciären med stegjärn och isyxa blev stämningen minst sagt laddad. Med 300-400 höjdmeter kvar till toppen blev det, med mina mått mätt, väldigt brant. Det kändes som en vertikal vägg stod mellan mig och toppen – jag ville instinktivt vända tillbaka till min varma sovsäck.

Mina vänner påminde mig om den långa resa vi gjort och lyckats med fram till hit: nu var målet endast ett par timmar bort. Och det var ju precis det här jag varit ute efter: att vara en väldigt liten bergsbestigare bland de stora bergen i Nepal. Att vända där och då skulle jag antagligen få ångra resten av livet.

Jag vände inte tillbaka till sovsäcken utan fortsatte mot toppen. Tryggheten av de fasta repen och stöttningen från Temba hjälpte mig. Ett steg i taget tog jag mig fram och fokuserade enbart på att ta mig uppåt och undvek att kolla ner för branten. Plötsligt såg jag hur mina (snabbare) vänner kikade ner på mig från en snödriva. Toppen fanns bara ett par tag med isyxan bort. Äntligen kunde jag säkra loss mig från repen och inse att jag klarade det! Jag tog mig till 6119 meter över havet. Belöningen kom omedelbart i form av den mäktigaste utsikt som jag någonsin upplevt. Runt om kring oss reste sig flera av världens högsta berg, allt inramat av en klarblå himmel. Den vyn tillsammans med att den dröm som vuxit i mitt bröst under flera års tid äntligen slog in, är en obeskrivlig känsla.


Från toppen tog vi oss snabbt ner till lägre nivåer. Kroppen var utmattad men växte starkare med de högre syrenivåerna och glädjen från det lyckade toppförsöket. Det kändes som om att jag dansade hela vägen tillbaka till Katmandu och senare till Sverige. Att komma tillbaka till civilisationen med varmt vatten, kokkaffe och möjligheten att sova i en varm säng var en fröjd. Men bara för ett par dagar.

Snabbt insåg jag att någonting förändrats i mig. Jag saknade det lugn, som bara finns i bergen, med hela min själ. Hela mitt liv har jag nått fram till mina mål genom att lägga till ytterligare en växel vid motgångar. I Nepal tvingades jag tänka om. Att ta ett steg fram och två tillbaka var en dygd – att inte stressa fram eller ta genvägar var en viktig nyckel till min framgång i Nepal.