Annons:

”Men alltså varför håller jag med det här? Jag gillar ju att springa, men det här ju fasen allt annat än roligt!!” Jag kommer ut ur buskaget för tionde gången på en timme. Slutat bry mig och någon ser mig, värdigheten känns som bortblåst och jag rör mig långsamt framåt med en kuvad rygg av magsmärta. 40 kilometer gjorda och 48 kvar innan dagen är färdig. Allt som kommit i min mage under dagen lämnar mig med en ruskig fart och där och då känns det uppgivet. Men så kommer låt texten i mitt huvud: ”Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer – din tid kommer!” Tack Håkan.

Den självvalda smällen var alltså VM i ultra trail löpning. En tävling med 88km löpning och 5000 fallhöjdsmeter, en distans jag aldrig tidigare prövat min kropp med. En distans jag kände mig ödmjuk inför men nyfiken på. Vad händer i kroppen efter sju timmar i ständig rörelse?
Att springa länge är en frän resa av både fysiska och emotionella känslor. Där det svänger fort från att kännas jättebra till superdåligt. Från uppgivenhet till längtan. Från trötthet till superkrafter och vise versa. Man är som en studsboll i ett lekfullt barns händer. Ibland studsas man rejält, flyger högt och känns som att man kommer nudda molnen. Men så vänder det ner mot marken, har man tur blir man fångad annars studsar man hårt mot asfalten och ändrar riktning. Eller har de mjuka händer som ska fånga en tröttnat, motivationen försvann och så ebbar studsen ut och plötsligt är det endast vinden som förflyttar en längst den solvarma gatan.

Min resa fick studs 06.00 en ljum maj morgon i Castellon, en spansk kuststad nära Valencia. Tillsammans med de andra 400löparna gick starten från en friidrottsarena. En snabb start på asfalt innan stigen började som slingade dig över taggbuskbeklädda kullar. Vid 8, 20, 30, 41, 52, 62, 71km fanns möjlighet att fylla på med vätska och vid tre tillfällen hjälp från supporters. Vilket innebär byte av sportdrycksflaskor och påfyllning av föda. För min del gick det bra fram till 41km. Svårt och veta om man går ut för hårt, äter och dricker tillräckligt eller gör något annat fatalt misstag som straffar sig sen. Det är ju liksom lite chrarmen med det hela. Lite så jag vill tro om livet i allmänhet, att jag ska skapa bra förutsättningar och möjligheter för det långa loppet, inte bara i stunden.
Så men lite för lite vätska i kroppen ville jag ”ta igen” det jag missad, SÅ FUNKAR DET INTE! Magkramp och en rejäl fart på allt som landat i min mage de 24 senaste timmarna. Kilometerna mellan 42 och 62 innefattade majoriteten av alla mina stopp i buskaget. Gick i alla utförsbackar och varje stöt magen kändes brutal. Men jag harvade på, vill inte bryta, jag vill klara! Din tid kommer.

Så framme vid 62kilometer visste jag att den finaste delen av banan var kvar. Den jag hade laddat med massor a positiva tankar från innan. För jag visste att tog jag mig dit, då var det ”bara” 26kilometer kvar och de kan man alltid pressa fram tänkte jag! Då kan ett rejält studs hålla hela vägen. Och sagt och gjort. Med en tömd mage behövdes inte längre några otrevliga pauser, utan jag kom in ett bra flyt. Fick i mig koffein tabletter och tyckte att det var rätt bra alltså. Samtalade med en Amerikanska, som kom fram dagen efter och tackade för min vänliga ton, om den vackra färgen på kossorna i hagen och konstaterade att de få regndropparna som landade på vårt solvarma skinn var svalkande.

Tog ett tiotal placeringar och kände att jag älskar ju det här! Slutade på en 17onde plats och placering 100 av både damer och herrar. Och även om jag känner att det finns mer i min kropp att hämta, att jag har en kapacitet som inte riktigt fick komma ut då orutinen var för stor och de hårda studsarna ner i asfalten för många. Så kände jag den där ängeln på min axel och lämnar mitt första VM och riktiga ultra trail lopp med melodin av att”min tid kommer, min tid kommer!”

/Fanny

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras