Den längsta dagen – Motvind är inte min grej

Igår var det den längsta dagen på flera sätt. Sträckan var den längsta etappen, backiga 155 km. Sol och moln med värme och kyla, riktigt bra. Men! Motvind från Norr som låg på från första tramptaget. Jag är känd för att vara glad och le mycket. Men ni som såg mig i Kalmar i augusti vet att motvind är något som jag måste jobba med mentalt. Känslan av att inte komma någonstans är oerhört frustrerande. ”Kom igen Fredrik, varje tramptag är ett tramptag närmare Jokkmokk”, var vad jag sa till mig själv mest hela tiden.

Längsta dagen
Jag hade redan dagen innan förberett mig med extra energiintag och packat iordning allt så jag kunde komma iväg lite tidigare. Men inte för tidigt så att temperaturen var för låg. Runt 4 grader är bra för starten. Lägre så måste jag fixa mer med kläderna och då kan det vara värt att vänta lite. På vägen visste jag att det skulle vara rätt tomt på rastställen men att det fanns gott om vattendrag och även folk som bodde längs vägen. Kändes bra. Och det här skulle bli en lång och härlig dag intalade jag mig själv. Precis så blev det.

Vad är värst? Regn eller motvind?
För mig är motvind klart värre. Regn har jag lärt mig hantera och visst är det jobbigt att bli kall och blöt, men mentalt kan jag hantera det efter alla Långlopp och träningsrundor i regn och kyla. Så det fungerar bra även om det är meckigt med allt som måste fixas med.

Motvind är svårt att fånga på en bild, men det låter runt öronen och jackan fladdrar lite extra. Ett brus som inte vill vika överröstar det mesta. Sen känns det som att jag står stilla trots att jag trampar på. Här är min svaghet. Usch för motvind! Men det måste jag arbeta på så att jag kan hantera den på samma sätt som regn. Man blir ju starkare med motstånd och en äventyrare ska ju inte ha bråttom.

Motvind är bättre än regn
Krasst så är motvind mycket bättre än regn då utrustning och klädsel är torr. Så det lustiga är att jag mentalt har lättare med något som praktiskt är mycket jobbigare. Skönt att ha ett område att jobba på. Ser fram mot motvind idag, fast bara lite motvind helst.

Idag var min sked med!
Det är något speciellt att äta ute i naturen. Jag gillar varm mat och det är verkligen enkelt att laga till en påse frystorkat. I med kokande vatten från min termos och sen vänta 10 minuter. Kan till och med cykla under tiden. Praktiskt med vagn. Skönt att slippa äta med solskydssfaktorstuben. Har man inte termos kan ett enkelt gasolkök lösa uppgiften.

Inte dumt med lite utsikt och sol. Känns som att våren har gjort en extra attack norröver och jag ser fram emot fortsatt solig tur uppåt mot Kebnekaise. Motvinden får också vara med, måste bli kompis med den också.

Att våga stanna upp
Det jag gillar med äventyr är just att stanna upp och se sig omkring. Klart man inte kan göra det i alla lägen, men i många fall kan man det och ta in nuet. Här ville jag bara cykla på, vinden var jobbig och jag ville fram. Men så lyfte jag huvudet och insåg direkt att här behöver jag stanna och bara titta. En bro som alla andra om man åker bil, men på cykel tror jag det är annorlunda.

Den här resan för mig har varit ett fantastiskt sätt att landa i vad som är viktigt. För både mig själlv och för andra. Hoppas innerligt att jag kan bevara den känslan när jag kommer hem i min vardag.

Att just kunna stanna upp i nuet när det är som stressigast. Har många härliga intryck hittills att ta fram och fler ser jag framemot att ta in.

Ha en härlig måndag och start på veckan mina vänner! Namaste.