Annons:

Ni har säkert stått där, blickat ut över ett till synes orört bergsmassiv eller en vy där kullarna verkar rulla ut sig i evighet. Tänkt tanken att här måste det finnas stigar, här måste det gå att bara rulla fram. 

Jag lämnar vår Riad i Marrakesh, passerar genom smala gränder och kommer strax ut på torget. Ett torg som är precis som ett torg ska vara. Långt från kala parkbänkar, tomhet och gatu- musikantförbud. Jemaa el-Fnaa är en legendarisk plats och så långt ifrån ett svenssontorg man kan komma. Den här kan inte vara annat än ett av världens häftigaste torg, nästan värt resan i sig. Fullt av musik, sagoberättande, spådamer och livfull om än mycket påfrestande kommers. Jag fascineras av hur lite som har förändrats under de tio år som passerat sen jag gick här senast. Den färskpressade apelsinjuicen kanske kostar fyra istället för tre kronor, annars är det samma musik, samma prylar, men snäppet hippare känsla.

Urbana eskapader i all ära, men jag är inte här för att hänga med franska hipsters eller uppdatera min inredning. Marocko har denna vända något helt annat i bakfickan och en klar dag ser man dem från Marrakesh: Atlasbergen. Denna bergskedja, vars dimensioner skär rakt över hela Nordafrika, från Marocko, genom Algeriet och bort till Tunisien.

Precis som väntat börjar det inte som planerat. Cyklar är sena eller borta och delar saknas. Försenade lämnar vi stan, men det dröjer inte länge förrän vi landar i Asni, en större Berberby som ligger som en portal in till Atlasbergens högalpina område. Vi laddar upp med en lunch på veckans första, men absolut inte sista tagine. En väldigt marockansk rätt som mest påminner om ett långkok i lergryta. Jag försöker intala mig att jag faktiskt gillar det, men som vegetarian tröttnar jag snabbt på att äta grönsaker helt befriade på tuggmotstånd. Å andra sidan är det nog bra för magen, för direkt efter lunch ska det loggas höjdmeter.

Dagen är fortfarande klar och lagom varm när vi sent ger oss av mot bergen. Vi lämnar byarna där bönerna ropas ut medan vi själva mest flåsar. Det är brant uppför och stundtals är det pushbike som gäller. Barn från byarna följer med oss på stigarna och några insisterar på att få hjälpa till, självklart med vissa förhoppningar om godis eller mynt. När vi kommer över den första passagen ser vi Atlasbergens lägre kullar och dalar veckla ut sig, nätt beslöjade i ett vackert dis. Sköna stigar tar oss ner mellan åkrar och genom byar. När vi närmar oss byn Tinzert gäller det att hålla fokus; det är stökigt och stenigt. Vill man inte hamna med huvudet före i nygödslad åker gäller det att välja rätt linje mellan alla fårorna.

Det här blir vårt första smakprov på vad som komma skall. Byarna här är fortfarande hem åt en levande berberkultur och många byar kopplas bara samman med omvärlden med just dessa stigar som vi är ute efter. Stigar som i århundraden trampats upp av mulåsnor är en i högsta grad levande del av infrastrukturen i bergen. Stigarna kommer att skifta karaktär genom hela veckan. Ibland är de breda, släta och fina. Ibland, kanske främst när vi närmar oss byarna, är de rejält slitna och väldigt stökiga – otroligt roliga om man har tekniken och vågar köra på. När vi lyfter blicken påminner landskapet ofta om ett böljande fjällandskap uppblandat med djupa raviner och steniga branter. Mitt i allt, ockrafärgade byar som smälter in helt och hållet i omgivningen och är ett med naturen.

Vid många resor som dessa brukar man röra sig runt i bergen mellan olika enkla boningar eller sova i tält. Vår huvudsakliga bas den kommande veckan är en liten lodge i byn Ouirgane som till och med bjuder på en pool som är lika kall som ölen. Wi-Fi uppkopplingen är i sin tur är lika svajig som resten av veckans väder. Men middagarna, den varma duschen och öppna elden är en välkommen lyx nu när vintern börjar närma sig.

Nästa dag börjar just i kyla. Det är tidigt på dagen och vi har bilat upp till byn Tizi n’Tamartert, som ligger på drygt 2 000 meters höjd. Ovanför oss svävar toppar täckta av snö. Störst av dem är Jbel Toubkal, som med sina 4 167 meter är Atlasbergens och Nordafrikas högsta punkt. En inramning som följer oss resten av dagen. Nu är vi djupt inne i Atlasbergen. Himlen vilar blå över bergen och de träd som har löv kvar glimrar i solen. Men ändå smälter allt ihop, husen i byarna, sanden och stenarna.

Vi är ett blandat gäng, några svenskar, britter, tyskar och en australiensare. I täten finns vår guide Jon Bawn. Kanske för att det är bortom skördesäsong, kanske för att vintern är i antågande, men förutom oss rör det sig få på de välanvända och uråldriga stigarna. Vi följer en dalgång nedåt längs en stig fram till byn Tamguist. Stundtals är cyklingen väldigt exponerad och fallrisken bjuder in till balanskonster. Husen smälter in i bergen och det är ibland svårt att se när bergen börjar och husen slutar. Jag funderar dock på hur väl de står emot regn – inte kan de väl hålla nämnvärt? Men lera tål väl mer än man tror?

Med oss har vi en följejeep, som möter upp oss via omvägar. En del av mig kan inte låta blir att tycka det ligger något absurd i det. När skulle man någonsin hemma ha en följejeep? Men jag kapitulerar redan vid första lunchen. Vi har pausat vid en flodbädd utanför byn Imsker, där byns kvinnor står i floden och tvättar. Det är stilla och solen skiner. Vår kock Ahmed och vår eminenta guide Hamou har dukat upp en rejäl buffé där på strandkanten. Vilken salig lyx att inte behöva nöja sig med en svettig energikaka och klibbig sportdryck, utan få lunch med färska grönsaker, nybakt bröd och omeletter.

När vi lämnar Imsker flockas byns barn runt oss, hejar, klappar och ger high fives. Så är det i nästan varje by vi passerar och om det är något jag tar med mig hem är det just detta. Det enorma välkomnandet och glädjen vi möter. Men det är även det som grämer mig en smula. För vi är verkligen bara ytterst tillfälliga turister i denna vardag som jag inte vet något om, som är mig så avlägsen. Jag önskar vi hade tid att stanna, om så bara för några koppar översockrat mint-te.

Atlasbergen har fått sitt namn efter den grekiska titanen Atlas, han som bar upp himlavalvet men som efter ett nederlag förvandlades till denna vackra bergskedja. Om det är sant eller inte får någon annan bråka om, men framåt kvällen lyser himlavalvet i alla fall med sin frånvaro och ett oväder verkar vara på ingång. Själv har jag fått nyheter om att min egen cykel, som har varit på vift till fel flygplats och land, nu ska vara framme i Marocko. Efter en lång men förvånansvärt friktionsfri tur förbi en massa marockanska myndighetspersoner i ett regntungt Marrakesh är äntligen min mångsidiga 29:er i mina händer och snart under mina fötter. Min glädje vet inga gränser och blir en tvär kontrast till uppenbarelsen hos resten av gänget som jag möter upp senare.

Regnet vi mötte i Marrakesh har härjat runt rejält uppe i bergen och cyklarna verkar närmast ha fungerat som cementblandare och har skakat fram sanslöst illvillig lera. Den har satt sig som lerbruk på allt, ätit upp bromsklossar och dragit sönder växelöron. Kläder är dyngsura, läppar blåa som gårdagens himmel och modet långt från topp. Jag lider med dem och gör mitt bästa för att skapa en spartansk mekverkstad som får F1-depåerna att blekna i jämförelse.

Planen var att nu bo spartanskt på marockanskts vis i en så kallad git – en natt under stjärnorna, följt av en dag som börjar direkt i bergen. Men vi minimerar risken för lunginflammation och ger oss tillbaka till vår lodge i Ouirgane.

Nästan alla våra dagar i Atlasbergen börjar med biltransport till högre höjd; dagarna är långa och fyllda med gott om höjdmeter ändå. Även om alla dagar är fulla av äventyr och otroligt fin cykling är det kanske en dag som etsar sig fast mer än någon annan. Vid Amislane klättrar vi upp till en bergpassage lika hög som Kebnekaise. Våra cyklar ritar spår i tunn nyfallen snö, och teknisk stig tar oss sen ner genom en vindlande dalgång. Utanför byn Tizgui möter vi upp lite fyrfotade vänner som ska hjälpa våra cyklar över ett bergspass medans vi lättfotat vandrar bredvid. Nu använder vi inte djur hemma i Sverige så här längre, men här är det en del av kulturen och våra cyklar väger bara bråkdelar av vad de säkerligen annars får bära. Jag tar det som en liten tröst.

Tillsammans med åsnorna vandrar vi upp över bergen och sen ner genom en smal ravin full av höstgula träd. Sen breder den ut sig, en sträcka vår guide Jon har snackat så mycket om. Stigen är diffus och underlaget skiljer sig åt från tidigare dagar. Nu är det mer som att köra offpist nedför ett gigantiskt stabilt stenröse. Här går det inte att pricka fel och fallrisken är obefintlig. Bromsarna får lite välbehövlig vila när vi låter gravitationen göra sitt och höjdmeterna rasar. Efter sex timmar i sadeln är vi alla vrålhungriga och flera cyklar i behov av mer eller mindre akut service. Men det visar sig snart att vi fortfarande har det absolut bästa framför oss, inte för dagen utan för hela veckan.

Efter några kilometers klättring når vi vad som utlovats som en smått episk singletrack. Jag teamar upp med britten Lewis; vi har varit relativt jämnstarka på cykel och har en liknande åkstil. En sådan här sträcka ska njutas i en duett eller kör, det ska jagas och synkas och vara lyriskt i takt. Inget ska hållas tillbaka så vi tar täten. Stigen är av klassisk singletrackbredd och slingrar sig i precis lagom lutning längs en bergssida, nedför i nästan en mil. Det finns inga stickspår så vi kan inte hamna fel eller missa stigen. Det är konstant exponerat åt vänster och trillar vi ner lär vi inte stanna på ett bra tag, om nu inte någon av de taggiga enbuskarna fångar upp oss. Då jag är osäker på vad som är värst gör jag mitt bästa för att helt undvika båda alternativ. Greppet i det relativt hårda underlaget är det bästa på hela veckan, torrt och stabilt. Buskarna bidrar även till en förstärkt fart- och tunnelkänsla. Vi släpper på och svävar fram över Atlasbergen på ett moln av endorfin och adrenalin.

Vi stannar upp för att vänta in de andra, vänder oss om tittar ut över ett till synes orört bergsmassiv där kullarna verkar bölja fram i evighet, nu med vetskapen om att här finns det stigar där det bara går att rulla fram.